Search

Transformative adaptation is described as decisive to mitigating risks and to seizing opportunities from a changing climate, requiring new ways of governing, planning and collaborating, alongside technical innovations. Building municipal capacities for citizen participation in adaptation is important to enabling such transformational changes but remains challenging. By applying capacities distilled from the literature on Urban Transformative Capacity and Participatory Climate Governance in a Swedish municipal case, this study aims to disentangle key limits for, and innovations to strengthen, local capacities for citizen participation in transformative climate adaptation. Interviews with municipal officials, focus groups with citizens, and document analyses were employed to analyse how climate adaptation and citizen participation are governed, and how these policy areas are interacting and could be bridged. The study points at conditions that foremost prevent bridging established policies and practices on adaptation and citizen participation, stemming from the different logics and distribution of responsibility within, and lacking collaboration between, these separated policy areas. The analysis concludes that potential ways to enable citizen participation in adaptation involve: broadening the geographical boundaries of deliberations; redefining the target groups for participation; co-designing participation targets, approaches and evaluation; and developing new ways to analyse and act on the patterns in the citizen inputs received.

Recent multiple natural hazards and compound climate events studies have identified a range of interaction types and examined natural hazard interactions in various locations. Yet, there are calls for examining relevant multiple natural hazards in still unstudied national contexts as Sweden. Moreover, multi-hazard concepts rarely consider climate change effects, despite the call of the Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) to adopt multi-hazard approaches and the growing recognition that compound events should be considered “normal”. Using a systematic literature study, the paper presents a national natural hazard interaction framework for Sweden identifying 39 cascading, 56 disposition alteration, 3 additional hazard potential, and 17 coincident triggering interactions between 20 natural hazards. Reviewed gray literature, an expert workshop, and reviewed climate research suggest increases of multiple natural hazards with heat wave and heavy rain as triggering or driving events and with hydrological hazards, for instance, fluvial floods, landslides, and debris flows, as the main consequences.

Objectives: Heatwaves are having a disproportionate impact on the elderly population, as demonstrated by pronounced mortality and morbidity. The present study aimed to explore elders subjective experiences of heat impacts and adaptive strategies. Methods: Semi-structured interviews with 19 elderly Swedes were conducted, focusing on their experiences of the extremely hot summer of 2018. Results: Most informants suffered during the heatwave, although some found it pleasant. The readiness to implement adaptive measures was generally high among the healthiest, who were able to avoid excessive heat and adjust their daily routines. In contrast, those highly dependent on care from others had limited options for avoiding the heat, and little capacity to take up adaptive measures. Discussion: With heat becoming an increasing problem, it is important to adjust elderly care so that the most vulnerable elderly people can avoid excessive heat exposure. Funding Agencies|Stiftelsen Lansforsakringsbolagens Forskningsfond [P1/19]

Denna rapport syftar till att (i) redogöra för begreppet ’multipla naturhändelser’ och kunskapsläget kring interaktioner mellan olika naturhändelser, samt att (ii) fastställa vilka naturhändelser som är mest relevanta med hänsyn till beredskap och förmåga innanför Sveriges territoriala gränser. Översiktligt diskuteras dessutom förutsättningar för och behov av hantering av multipla naturhändelser. Rapporten innehåller en sammanställning av hur naturhändelser interagerar med varandra i vetenskaplig litteratur, en sammanställning av förekomst av naturhändelser i Sverige utifrån sekundärdata från myndigheter och en workshop med experter för att identifiera multipla naturhändelser med relevans för svenska förhållanden. Rapporten presenterar resultat från en första delstudie inom forskningsprojektet Effektiv hantering av multipla naturhändelser (EMMUNE), som finansieras av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och Formas. Naturhändelser kan vara multipla på olika sätt. En primär naturhändelse kan direkt utlösa en eller flera andra naturhändelser. De sekundära händelserna kan sedan i sin tur orsaka ytterligare händelser, vilket skapar en kaskad av händelser. En naturhändelse kan också öka sannolikheten eller förutsättningen för en eller flera andra naturhändelser, exempelvis genom höga flöden eller långvarig torka. Det kan också inträffa flera naturhändelser som sammanfaller i tid och rum utan att händelserna är direkt relaterade till varandra. I rapporten redogörs för interaktioner mellan följande naturhändelser: jordbävning; tsunami; geofysiska jordrörelser och hydrologiska skred, ras och sättningar; vulkanutbrott; blixtnedslag; extremt höga respektive låga temperaturer; isstormar; översvämningar; torka; laviner; skogs- och markbränder; skadedjursangrepp; meteoriter; och geomagnetisk storm. En bedömning görs också av vilka naturhändelser som kan anses vara mest relevanta för Sverige i relation till vårt klimat och väder. Bedömningen grundar sig i litteraturstudien och det genomgångna materialet kring förekomst och magnitud och leder fram till att följande naturhändelser anses relevanta: laviner; kraftig vind; kraftig nederbörd; extrema temperaturer; blixturladdningar; översvämningar; ras och sättningar; torka; samt skog- och markbränder. De påverkas alla antingen direkt eller indirekt av klimategenskaper eller väderhändelser. Kunskapen om klimatförändringarnas påverkan på förekomsten av extrema väderförhållanden är varierande och innefattar olika grader av osäkerheter beroende av vilken typ av extremt förhållande det handlar om. I Sverige innefattar eller drivs multipla naturhändelser oftast av atmosfäriska eller hydrologiska händelser. De multipla naturhändelser som av experterna anses vara mest frekventa samt får allvarliga konsekvenser inkluderar antingen höga flöden eller skogsbrand i kombination med annan händelse. När det gäller kunskapsläget kring multipla naturhändelser visar litteraturstudien att det finns vetenskapligt stöd för en mängd olika interaktioner mellan naturhändelser. Experterna som deltog i vår workshop beskriver också att vissa naturhändelser, som exempelvis kustöversvämningar, oftast uppstår vid ”multipla” väderfenomen och att det finns många potentiella multipla interaktioner både kopplade till ett utgångsläge med långvarig torka och värme eller höga flöden i vattendrag. Sammantaget talar detta för att naturhändelser behöver betraktas mer utifrån ett multipelt perspektiv. Naturhändelser sker inte bara isolerat utan kan påverkas av eller påverka andra naturhändelsers förlopp, antingen genom ett direkt utlösande eller genom förändring av miljön som ökar sannolikheten för andra naturhändelser. I såväl forskning om naturhändelser och klimatförändringar som i forskning om hantering av naturhändelser har händelserna hittills främst betraktats en och en. Det genomgångna materialet indikerar inte att Sverige kommer att drabbas av några nya företeelser på nationell nivå, däremot är det troligt att frekvensen och magnituden för vissa av naturhändelserna kommer att öka i ett förändrat klimat. Det kan även finnas anledning att inkludera biologiska naturhändelser, såsom det gjordes i exempelvis MSB:s sammanställning av riskområden och scenarioanalyser (MSB 2015). För att öka medvetenheten om multipla naturhändelser beskrivs tre scenarier för multipla naturhändelser, 1. en situation med höga flöden i vattendrag där det oväntat inträffar ett kraftigt regn, 2. en situation med en torr sommar där det inträffar en värmebölja, och 3. en relativ nederbördsfattning senvinter och varm april med låg markfuktigheten där det uppstår en skogsbrand. Ett lågtryck drar sedan in som ger mycket kraftiga vindar varvid skogsbranden intensifieras och sprids. Redan när det gäller förekomst och omfattning av enskilda atmosfäriska eller hydrologiska händelser är det stora osäkerheter i befintliga prognoser och klimatförändringsprojektioner, även om det sannolikt kommer bli både starkare och mer frekvent förekomst av väderfenomen framgent. Att prognostisera och simulera multipla naturhändelser innefattar därmed ännu större osäkerheter. Beredskapen att hantera multipla naturhändelser kan gynnas av ett fortsatt fokus på konsekvensbaserade vädervarningssystem. Exempelvis att vid en period med höga flöden i vattendrag kunna informera att om detta fortsätter ökar risken för sekundära händelser exempelvis skred. Multipla naturhändelsers hantering skulle kunna underlättas genom att tillhandahålla information baserad på förutsättningar för olika naturhändelser på specifika platser, detta för att bedöma risken för sekundära naturhändelser under givna förutsättningar samt de möjliga konsekvenserna av multipla naturhändelser för en specifik plats. Det är därför viktigt att för de tänkta målgrupperna öka förmågan att kunna tolka sådan information och vädervarningar samt att målgrupperna i förväg haft möjlighet kartlägga tänkbara konsekvenser för olika naturhändelser så att behovet av insatser snabbare kan bedömas när en händelse inträffar.

Municipal actors are increasingly expected to consider climate adaptation in operative and strategic work. Here, digital environments can support strategic decisions and planning through visual representations of local climate risks and vulnerabilities. This study targets visualization of vulnerability to heat and floods as a means of supporting adaptation action in preschools, primary schools, caring units, and municipal residential buildings in Norrköping, Sweden. Workshops with sector leaders identified vulnerability indicators used as a basis for collecting, calculating and representing self-assessed vulnerability of individual units and buildings. Informed by user inputs, a map-based interactive visual tool representing resulting vulnerability scores and risk maps was developed to support (1) planners and sector leaders in strategic prioritization and investments, and (2) unit heads in identifying adaptation measures to reduce local flood and heat risks. The tool was tested with adaptation coordinators from targeted sectors. The study finds that the tool made it possible to overview climate risks and adaptation measures, which arguably increases general governance capacity. Allowing yearly updates of set scores, the tool was also found to be useful for monitoring how vulnerability in the municipality evolves over time, and for evaluating how adaptive efforts influence calculated risks. © 2020 by the authors. Licensee MDPI, Basel, Switzerland. This article is an open access article distributed under the terms and conditions of the Creative Commons Attribution (CC BY) license (http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/).

Enhancing legitimacy and effectiveness of climate policy requires improved interactions between and within administrative levels, the latter including horizontal public&ndash, private coordination. In the heavily decentralized Swedish urban planning process, developer dialogues are used to enhance collaboration and thereby increase the climate-proofing of new housing districts. In practice, municipalities struggle with identifying what types of collaborative arrangements best support the realization of climate goals, in light of strong property developer interests and bargaining. Based on qualitative interviews with coordinating planners, this paper illustrates lessons from repeated collaborative practices in six Swedish municipalities. We analytically characterize a shift between first- and second-generation developer dialogues. In first-generation dialogues, coordinators attempted to ensure jointly agreed upon principles, priorities and commitments, which instead resulted in troublesome negotiations. In second-generation dialogues, coordinators used mixed approaches to ensure more competitive and climate-proof urban development by mechanisms of indirect command and control. Principles of collaborative interaction were abandoned to regain control over urban planning. This documented shift contrasts heavily with theoretical assumptions from the climate governance literature, where enhanced collaboration assumedly increase effectiveness of climate policy implementation. Acknowledging the practical implications of using developer dialogues to climate-proof urban planning in different settings is critical for improved policy implementation.

How to organize citizen participation in planning is continuously debated. The amount of Online Participatory Tools (OPTs) to facilitate inclusive and efficient participation has increased. While studies have assessed their functionality, usability and effectiveness in planning, they have rarely analyzed OPTs beyond single-cases, targeted tools that are widely used or assessed how OPTs affect broader values of participation. Targeting this absence, this study analyzes how ten applications of a widely used OPT, CityPlanner™, affect the normative, substantive and instrumental values of citizen participatory planning in Swedish cities. By analyzing 1,354 citizen proposals and interviewing urban planners, we find that citizens more extensively submit proposals and initiate debates on planning when using the OPT. Results suggest a more even age and gender distribution among proposal users than with conventional methods, facilitating normative values of participation. The OPT was generally applied early in planning and generated high-quality inputs. Our results, however, nuance previous analyses by also emphasizing the importance of place-specificity of OPT applications and of joint participation strategies among departments. Key for OPT development includes the need to improve their ability to analyze overarching trends among inputs. Funding agencies: Norrkoping Research and Development Foundation; Swedish Research Council Formas [942-2015-106]

Denna rapport redovisar slutresultat från forskningsprojektet Climate Change Policy Integration in Local Policy and Planning (CLIPP), som har finansierats av forskningsrådet Formas (Dnr 242-2011-1599). Projektet har utformats, planerats och genomförts av Sofie Storbjörk och Mattias Hjerpe, Linköpings universitet, och Karolina Isaksson, Robert Hrelja och Hans Antonson, Statens väg- och transportforskningsinstitut. Storbjörk och Hjerpe är verksamma vid Centrum för klimatpolitisk forskning och Tema miljöförändring vid Linköpings universitet. Isaksson, Antonson och Hrelja är verksamma vid enheten Mobilitet, aktörer och planering vid Statens Väg- och Transportforskningsinstitut. Författarna riktar ett tack till FORMAS för finansiellt stöd samt till de tre fallstudiekommunerna och intervjupersoner från offentlig och privat verksamhet som så generöst har delat med sig av tid och sina erfarenheter. Felaktigt angivet ISSN: 1653-6770, 1654-9112 (online) i publikationen.

Sedan klimat- och sårbarhetsutredningen presenterade sitt betänkande år 2007 har omfattande samhällsvetenskapliga forskningsinsatser riktats mot hur offentliga aktörer och myndigheter styr, planerar och arbetar med klimatanpassning och klimatomställning. Analytisk kompetens inom flera för klimatanpassning centrala områden har byggts upp vid ett flertal lärosäten och inom flera sektorsmyndigheter. Det är alltför tidskrävande att göra en heltäckande och rättvisande bild av dessa forskningsaktiviteter, men denna inlaga från Centrum för klimatpolitisk forskning, CSPR, vid Linköpings universitet i samarbete med Lunds universitets centrum för studier av uthållig samhällsutveckling, LUCSUS, gör valda nedslag inom tre huvudområden i vilka kunskapen ökats genom svensk anpassningsforskning. De tre huvudområdena för kunskapsökning är: Klimatanpassning på offentliga aktörers agenda, Verktyg för att stimulera och stödja klimatanpassning och Klimatanpassning och stadsplanering. Det är vår förhoppning att detta ger en tillräckligt god bild av hur kunskapsläget ökar snabbt och att vi ser tecken på att ökningstakten tilltar. Vi vill också på förhand be om ursäkt för de texter och den forskning som vi på grund av begränsade resurser inte fick med i vår framställning.

Besöksnäringen har på ett par decennier utvecklats från att uppfattas som en förhållandevis marginell företeelse, till att allt mer betraktas som en svensk basindustri. För att ytterligare stärka utvecklingen av en hållbar svensk besöksnäring gav regeringen i januari 2012 Tillväxtverket i uppdrag att under 2012–2014 i samråd med VisitSweden genomföra insatser riktade till ett mindre antal destinationer som bedömdes ha särskilt stor potential att utvecklas och attrahera utländska besökare. De destinationer som valdes ut att medverka i projektet var Bohuslän, Kiruna, Stockholms skärgård, Vimmerby och Åre. Dessa destinationer utgör det empiriska materialet för denna rapport. Syftet med denna studie var att synliggöra de kunskaper, metoder och verktyg som nyckelpersoner inom respektive destination kunde identifiera som viktiga i sitt arbete med hållbar destinationsutveckling. Studien skulle också undersöka vad offentliga aktörer, framför allt kommuner, bidrar eller skulle kunna bidra med i utvecklingen av hållbara turistdestinationer. Rapportens huvudsakliga slutsats är att destinationsutveckling inte ska ses som ett arbete som sker huvudsakligen via avgränsade metoder och specifika verktyg. I stället förordar författarna, docent Josefina Syssner och docent Mattias Hjerte, ett problembaserat, processorienterat perspektiv på hållbar destinationsutveckling. Det innebär att man identifierar relevanta problem kopplade till destinationsutveckling, och att man därefter identifierar de processer man behöver driva för att lösa de problem man identifierat. I rapporten identifieras fyra processer som särskilt viktiga: den första processen handlar om att etablera destinationen såväl organisatoriskt som geografiskt. Att etablera en destination innebär att man klargör destinationens organisatoriska och geografiska gränser, och att man i samband med det också tydliggör destinationens mål och varumärke. Den andra processen handlar om att stödja turistisk klusterutveckling och innovation. Att stödja klusterutveckling innebär att man stödjer och främjar samverkan mellan besöksnäringens aktörer – i första hand mellan de företag som tillsammans erbjuder den turistiska produkten. Den tredje processen handlar om att försörja destinationen med kompetens – både på destinationsnivå och på lokal nivå i de organisationer som tillsammans utgör det turistiska klustret. Slutligen handlar den fjärde processen om att koppla samman destinationsutveckling med samhällsplanering. Detta innebär att man tydliggör vilka av destinationsarbetets utmaningar – till exempel infrastruktur, detaljplanering, tillståndsgivning eller markanvändning – som har en koppling till det planeringsarbete som sker på framförallt kommunal, men också på regional och nationell nivå. rapporten konstateras avslutningsvis att en destination kan överskrida en mängd administrativa och funktionella gränser, och samtidigt utmana organisatoriska gränser. Det innebär att utvecklingen av hållbara destinationer i många fall består i att flera olika aktörer samtidigt deltar i flera olika processer. Dessa aktörer kan styras utifrån helt olika styrningslogiker och få sin legitimitet på helt olika sätt.De processer som dessa aktörer arbetar med kan också ha helt olika rumslig logik. Detta är en starkt bidragande orsak till att arbetetmed att utveckla destinationer många gånger upplevs som svårt.

This report elaborates an integrated vulnerability assessment concept, intended as a knowledge brokerage tool for decision-makers in the Baltic Sea Region. By developing an integrated vulnerability concept, in line with advances in regional and local vulnerability and adaptation research and based on the project’s review of the scope and quality of current vulnerability assessments, the report supports discussions on what is needed for a systematic assessment of vulnerability in the region. The report rearticulates five critical challenges that potentially hamper realizing the full potential of vulnerability assessments to support and contribute to strategic decisions on climate adaptation: Adequate scope and goals; Ability to reflect the context; Inclusion of socio-economic stress; Clear connection between vulnerability assessment and decision-making on responses (and integrating knowledge and policies across sectors and levels); and Ability to merge top-down and bottom-up approaches. For each challenge, a principle has been formulated, which may serve as a guide in the development of the Baltic Sea Region Climate Change Adaptation Strategy. BaltAdapt

This report aims at identifying potential issues for collaboration related to climate adaptation through application of a tool for assessing macro-regional risks. The tool is intended to assist decision-makers and other stakeholders in the Baltic Sea Region (BSR) in discussions on how climate adaptation related cooperation would benefit most from macro-regional cooperation. It is based on four criteria: 1) confidence, 2) speed (determined by Baltadapt climate modellers), 3) importance of impacts and 4) macro-regional coverage (based on a questionnaires answered by 3-8 stakeholders from each of the nine riparian BSR states). Based on equal weighting of these factors, impacts related to biodiversity/eutrophication of the Baltic Sea, as well and impacts related to agriculture were given the highest rankings, which demonstrates the importance to include these sectors and their interrelationship as an important focus in macro-regional cooperation on climate adaptation in the BSR. Impacts related to biodiversity and agriculture have in common that they are caused by climate change that will occur or already has occurred with a high degree of certainty (e.g., linked to air and water temperatures and rising sea levels), as well as having a very large macro-regional spatial coverage, and being perceived as of high societal and/or environmental concern. BaltAdapt

The Clean Development Mechanism (CDM) has grown into a central feature of the global carbon market. Besides a range of normative and evaluative research into the CDM, scholars have applied international relations perspectives in which the CDM has been analysed as an example of global governance, engaging multiple actors across administrative levels. This paper focuses on a national government and how its activities affect the CDM market. We draw on an empirical case study of China to demonstrate how governmental action can be understood in light of national institutional factors, defined as normative, cognitive or regulative elements. The paper describes and explains the extensiveness of Chinese government action regarding the CDM and discusses its consequences for the market.

This paper fills a gap in the current academic and policy literature concerning how parties to the United Nations Framework Convention on Climate Change find common ground when distributing commitments and responsibilities to curb climate change. Preferred principles for sharing the effort to mitigate greenhouse gas emissions are compared among 170 delegates and more than 300 observers attending the UN Climate Conference in Copenhagen in December 2009. Respondents were asked to indicate their degree of support for eight effort-sharing principles for mitigation action. The survey results are analysed according to geographical region and party coalition affiliation. The results indicate that voluntary contribution, indicated as willingness to contribute, was the least preferred principle among both negotiators and observers. This could be seen as ironic, given that voluntary contribution is the guiding principle of the Copenhagen Accord. Across regions and party coalitions, agreement was strongest for basing a country’s mitigation level on its capacity to pay in terms of GDP per capita and on its historic greenhouse gas emissions since 1990.

This Vulnerability Assessment Framework was put together within the project Baltic Challenges and Chances for local and regional development generated by Climate Change financed by the European Regional Development Fund and the Baltic Sea Region Programme 2007-2013. The purpose of the framework is to guide and assist the Target Areas (TA) within the project in mapping and analysing the challenges and chances created by climate change. The Vulnerability exercises have originally been developed and tested within a number of other research projects within the Key Research Area Vulnerability & Adaptation at the Centre for Climate Science and Policy Research (CSPR). The projects Enhancing Cities’ Capacity to Manage Vulnerability to Climate Change (financed by FORMAS), Participatory Modelling for Assessment of Climate Change– impacts on Water Resources in Southern Africa (financed by SIDA/Sarec), and the Swedish Research Programme on Climate, Impacts and Adaptation (financed by MISTRA) are the most important and we acknowledge the sharing of results made possible by those financing agencies. Apart from the authors, the following persons have contributed to the design of individual exercises: Lotta Andersson, Yvonne Andersson-Sköld, Karin André, Åsa Gerger-Swartling, Erik Glaas, Anna Jonsson and Louise Simonsson. These people all have been generous to share their expertise and are gratefully acknowledged. We are also grateful for all stakeholders that by their participating in the exercises have helped us in developing them. Please refer to any individual exercise use according to the following example: André, K. and Å. Gerger-Swartling, 2010. Exercise VI – Identification of Key Actors and Mapping of their Responsibilities. In Hjerpe and Wilk, 2010. Baltic Climate Vulnerability Assessment Framework: Introduction and Guidelines. CSPR Briefing No 5. 2010. At the time of publishing, results based on the methods described in this briefing have still not been published and are still work in progress. The exercises are in a process of modification and adjustment, both within the Baltic Climate project and other initiatives. If you wish to use any of these exercises, please contact Mattias Hjerpe or Julie Wilk at CSPR. The Briefing in an earlier version was primarily intended for use in regional and local applications in the Baltic Sea Region starting December 2009 and forward. Any suggestions for improvement and tests of the VAF pilot version will be of pertinent importance to develop the final version. This Briefing consists of three sections and one appendix. Section 1 "Introducing Vulnerability to Climate Change" describes the main elements in an assessment of vulnerability to climate variation and climate change. It intends to familiarize project participants within the vulnerability assessment process in the TAs. Section 2 "BalticClimate Vulnerability Assessment Framework" presents the VAF and explains the idea of using exercises to systematically discuss the main elements shaping vulnerability to climate change in your TA. It also presents how the WP3 researchers can support the TAs. Section 3 "Exercises for analysis of vulnerability and adaptation" contains the aims, outputs, and description of the eight exercises, and the exercises Identification of Challenges & Chances of Climate Change and Introducing Climate Adaptation undertaken during the Inventory phase. The appendix contains a more elaborated description of adaptation and vulnerability to climate change. Mattias Hjerpe, Assistant Professor, BalticClimate Work Package 3 Leader Email: mattias.hjerpe@liu.se, Phone: +46-11-36 34 38, Fax: +46-11-36 32 92 Julie Wilk, Associate Professor, BalticClimate Work Package 3 Co-leader Email: julie.wilk@smhi.se, Phone: +46-13-28 44 63, Fax: +46-11-36 32 92

Biodrivmedel är ett av de tydligaste exemplen på synergi mellan världshandeloch klimatpolitik. Inom de pågående WTO-förhandlingarna har Brasilien harföreslagit att etanol ska tas upp som en av de miljövaror för vilka tullargradvis ska avskaffas. Gradvis liberalisering av handel med biodrivmedel,som en jordbruks- eller industrivara, är i linje med WTO:s mål samtidigt somökad användning av biodrivmedel är en verkningsfull åtgärd för att minskautsläppen av växthusgaser från trafiken – klimatpolitikens sorgebarn. Föreuropeisk del är denna fråga av särskilt intresse, på grund av dengemensamma skyddstullen för import av etanol.Rapporten har kartlagt olika konsekvenser som en ökad sammanlänkningmellan internationella avtal om världshandel och klimatförändringar kan fåför svensk politik för att öka användningen av biodrivmedel.Uppfattningarna varierar bland forskare och beslutsfattare om vilka effekteren ökad grad av interaktion mellan de handels- och klimatpolitiska områdenskulle få. Även om det ännu inte uppstått någon formell konflikt mellanregelverken inom FN:s klimatkonvention och WTO finns det problem som kanhämma åtaganden och genomförande på sikt, t.ex. subventioner och tullargällande biobränslen. Avsaknaden av tvist ger en indikation på att ingetmedlemsland ännu ansett att de klimatpolitiska styrmedlen försvåratgränsöverskridande handel nämnvärt eller skapat nya handelshinder förutländska företagDe flesta bedömare är överens om att bestämmelserna i WTO:s olika avtaloch klimatkonventionen och Kyotoprotokollet kan vara kompatibla medvarandra. Det handlar om att utforma handlingsprogram och åtgärder på rättsätt.Under det senaste decenniet har WTO:s avtal kommit att täcka ett allt vidareområde och accelererat liberaliseringen av den gränsöverskridande handelnmed varor och tjänster. Klimatavtalen har fokuserat på att minska eller i vartfall minska ökningstakten för utsläppen av växthusgaser, i första steget frånde rika länderna. Avtalen pekar också ut en rad områden inom vilka staternaförväntas genomföra sådana åtgärder, t.ex. främja energieffektivisering ochuthålligt jordbruk samt ökad användning av nya och förnyelsebaraenergikällor.Några områden för vilka förhållandet mellan regelsystemen bedöms vara merproblematiska är: Frågan om produktionsprocesser och produktionsmetoder somexempelvis försvårar användandet av kriterier för val av klimatvänligaalternativ i offentlig upphandling, Exportsubventioner som aldrig är tillåtna, Obligatoriska standarder och certifieringssystem: statlig inblandningoch förtäckta handelshinder.3Det finns också en osäkerhet, eftersom inga formella tvister ännu har gälltnågra av de klimatpolitiska styrmedel som utvecklats och just tagits i drift,men tidigare tillämpningar i liknande fall anses ge ett ganska gott underlagför bedömning. Utifrån en sådan bedömning anses exempelvis den modellmed garanterat pris för elektricitet framställd av förnybara råvaror somanvänds i Tyskland och det system med gröna drivmedelscertifikat somhåller på att utvecklas i Storbritannien vara kompatibla med WTO:s regler. I framtiden väntas klimatregionen såväl skärpas inom utsläppsområdet somvidgas till att innefatta andra områden, såsom anpassning och koppling tillutvecklingsmål. Detta kommer sannolikt att öka risken för effekter påinternationell handel. Inom handelsregimen är det inte osannolikt attförhandlingarna inom jordbruksavtalet (och GATT) kommer att påbörja enliberalisering av handel med produkter för framställning av biobränslenoch/eller med de färdiga bränslena. Detta skapar ett tryck på att minskaeller avskaffa EU:s skyddstull för etanol. Det skapar också nya möjligheterför den svenska miljöteknikindustrin och för svenska lantbruksföretaggenom att snabbt kunna dra nytta av den förändrademarknadsförutsättningarna. Biodrivmedel är ett tydligt exempel på enpotentiell synergi mellan handel och klimat, eftersom handel i dagsläget ärmycket liten.Viktiga områden i den närmaste framtiden kan vara: Stöd för införande av miljöteknik (lika för alla företag mm) Subventioner till odling av biogrödor (påverkar detproduktionsvolymen?) Bristande harmonisering, dvs. länder inför olika typer av åtgärder ochpå skild sätt, vilket ökar risken för ojämlika konkurrensförhållanden.Rapporten diskuterar fyra sätt att främja användningen av biobränslen: skärpning av befintlig bränsle- och fordonsbeskattning gröna drivmedelscertifikat bilar som kan drivas med alternativa drivmedel som standard transportsektorn med i handel med utsläppsrätter.Samtliga system är eller kan göras kompatibla med WTO:s regelsystem (t.ex.genom att fler tillverkare tillhandahåller bilar som kan drivas medbiobränslen) och skulle därför gå att använda. De får dock olika effekter förmarkandens aktörer.

Denna rapport ingår i forskningsprojektet Kartläggning av risker, sårbarhet och anpassning inför klimatvariationer och klimatförändringar i Östergötland, vilket finansieras av Centrum för kommunstrategiska studier (CKS) och utförs av forskare verksamma vid Centrum för klimatpolitisk forskning (CSPR). Projektet syftar till att bidra till en ökad förståelse för kommuners sårbarhet och förutsättningar för att öka sin robusthet inför klimatförändringar och klimatrelaterade risker. Projektet pågår från augusti 2008 till augusti 2011 och studerar huvudsakligen tre övergripande problemställningar: Varför, när och hur är lokalsamhället sårbart? Vi identifierar kritiska faktorer, som enskilt eller i kombination, bidrar till sårbarhet – både samhälleliga och biogeofysiska aspekter. Hur gör man för att bedöma en kommuns sårbarhet? Vi testar metoder/övningar för mer integrerade sårbarhetsbedömningar på lokal nivå. Vi diskuterar bland annat: krav på information och kunskap, resurser, uppdateringar, analyskapacitet, tillämpbarhet och implementering i existerande organisationer och förvaltningar. Hur kan man minska en kommuns sårbarhet? Vi analyserar vilka möjligheter, hinder och begränsningar för anpassning inför klimatförändringar som uppfattas inom kommunala förvaltningar för såväl beslutsfattare som tjänstemän. Denna rapport utgör steg 1 i projektet och består av en kartläggning av läget i samtliga kommuner i Östergötland. Syftet är att ge en bild av hur östgötakommunerna ser på risker och sårbarhet inför samtida klimatvariationer och kommande klimatförändringar, pågående arbete (kartläggningar, policy, strategier, åtgärder, etc.) kopplat till risker, sårbarhet och anpassning samt frågor kring organisation, samverkan, roll- och ansvarsfördelning. Utifrån kartläggningens resultat kommer ett mindre antal fördjupningar att genomföras under 2010. Kartläggningen (kapitel 6) har genomförts och sammanställts av Madelaine Johansson. Mattias Hjerpe har varit huvudförfattare för kapitel 2 och 5, Louise Simonsson för kapitel 3 och Sofie Storbjörk för kapitel 4. Kapitel 8 har skrivits gemensamt av Hjerpe, Simonsson och Storbjörk. Arbetet har koordinerats av Sofie Storbjörk. Författarna riktar ett varmt tack till alla kommunrepresentanter som så generöst delade med sig av sin arbetstid, sina reflektioner och erfarenheter, CKS för finansiering av projektet, Eva Lindblad för layout och granskning och Tora Friberg för granskning.

Civil society involvement has grown to become an integral part of the UN negotiatingprocess. The side events at the Conference of the Parties (COP) to the United Nations Framework Convention on Climate Change (UNFCCC) are today the most visible componentof and the only formal avenue of civil society involvement in international climate negotiations. This study assesses the extent to which side events effectively: a) provide input to the negotiations and b) contribute to the construction of the climate regime. Through surveying organisers of and participants in side events as well as COP delegates, we have analysed i) who attends side events, ii) why they attend them, iii) why organisations arrange side events, and iv) the outcome of side events. We distributed a questionnaire to all organisers of side events at COP 13 and the participants in twenty of the 200 side events held in Bali in November 2007. In addition, we also surveyed a strategic sample of the 10,800 participants at COP 13, receiving a total of nearly 1,100 responses. This report concludes that the side events fulfil the broader official objective of benefitingCOP participants, as these events are rated of high value across all participant groups and geographical categories. Negotiators were by far the most important target audience of all categories of side events, followed by representatives of UN organisations and researchers. Organisers considered the G77 plus China to be the most important Party groupings to reachin all categories of side events. The average number of side event participants was 82. The attendance at mitigation side events was 42% higher than at adaptation events. However, more negotiators and governmentrepresentatives attended adaptation side events, whereas there was very little media andbusiness and even less NGO and researcher presence at adaptation compared with mitigationevents. If we up-scale the results of this survey, approximately 1,400 of the 3,500 Party participants attended side events. The study indicates high side event participation from countries with large economies,countries near the COP venue, and the host country. Three of eight side event participants were NGO representatives. About one quarter of the participantsconsisted of negotiators or government representatives. Each side event was attended by anaverage of seven negotiators, 14 government representatives, eight business representatives, seven UN/IGO representatives, and three media representatives. Business representatives.

Denna rapport ”Om konsten att välja kanal – Tre scenarier för framtida utveckling av Kinda kanal” utgör slutrapport för projektet ”Samhällsekonomisk analys av turistkanalen Kinda kanal”. Projektet har genomförts på uppdrag av AB Kinda kanal vid Tema Vatten i natur och samhälle, Linköpings universitet. Genomförandet har skett i samverkan med bolagets verkställande direk-tör Lars Lööw. En presentation av projektet lämnades vid AB Kinda kanals ordinarie bolags-stämma den 25 maj 2005. För insamling, sammanställning och analys av fältdata har fil.dr Mattias Hjerpe svarat. Insam-lingsarbetet har genomfördes under den mest aktiva kanalsäsongen juli-augusti 2005. Analyserna och förslagen i rapporten är baserade dels på insamlade data och på registerdata. Rapporten är upplagd så att efter ett inledande avsnitt med en bakgrundsteckning om värderingar, samhälls-ekonomi och för skötsel och underhåll av långslivade infrastrukturer. Därefter presenteras under-sökningens syfte och tillvägagångssätt. Undersökningsresultaten redovisas i form av tre tänkbara utvecklingsscenarios. De är: A.Business-as-usualB.Utveckling av upplevelseområdetC.Det goda boendet. Rapporten avslutas med en sammanfattande diskussion om bl.a val av scenario, tydliga målfor-muleringar, betalningsviljan hos kunder/besökare, identifiering av starka områden i kanalområdet för vidare studier. Avslutningsvis vill jag passa på att rikta ett varmt tack till alla företagare, besökare, boende i ka-nalområdet för alla uppgifter och data, till AB Kinda kanal och dess kanaldirektör Lars Lööw för ett konstruktivt och givande samarbete och sist men inte minst till fil.dr Mattias Hjerpe som på ett kompetent och ansvarsfullt sätt genomfört undersökningsarbetet. Linköpings universitet i september 2005 Reinhold Castensson, professor, projektledare

Föreliggande uppsats syftar till att tillämpa Contingent Valuation Method på den kollektiva nyttigheten Göta Kanal, för att därigenom erhålla en värdering av det svenska folkets betalningsvilja för kanalen. Undersökningen omfattar två urvalsgrupper, riket och närområdet, om 1.500 personer vardera. Svarsfrekvensen för riksurvalet var 53,2 procent och för närområdet 64,8 procent. Frågeställningarna i vår enkät diskuteras utifrån de svar som inkommit. Fler belopp hade med fördel kunnat användas, exempelvis 300 kronor. Fyra grupper identifieras med avseende på om respondenten besökt Göta Kanal, samt om respondenten tror sig vilja besöka Göta Kanal under de kommande fem åren. De fyra grupperna används i kapitel sju för att urskilja respondenter med endast existensvärde från respondenter med framtida värde och framtida värde samt användarvärde.