Search

Syftet med denna förstudie, genomförd i Enköpings kommun, är att utreda politikers, chefstjänstemäns, närbyråkraters och det civila samhällets förmåga att i samverkan formulera och genomföra rådande såväl som nya sociala hållbarhetsåtgärder. Studien bidrar med ett vetenskapligt synsätt på social hållbarhet som belyser styrkor och svagheter i kommunens strävan att bli mer socialt hållbar. Studiens empiriska grund består av sex workshops och enkäter som skickats ut innan genomförandet av dessa. I analysen framgår att kommunens styrkor utgörs av de mycket goda förutsättningarna för att etablera bred samverkan kring de sociala dimensionerna politisk röst, social jämlikhet, jämställdhet, och bostad och boende. Denna del av Enköpings kommuns sociala grund är en vägvisare för samverkanssträvanden i de andra delar av det sociala spektrumet där förutsättningarna att stärka den sociala hållbarheten i nuläget är svagare. Det återstår dock stora utmaningarna för att uppnå ett önskvärt läge på grund av avsaknaden av en övergripande och långsiktig policy. För det första måste beslut fattas om att anta den så kallade Munkmodellen, som i sin tur medför policyändringar som kan förverkliga de rekommenderade samverkansformerna. För det andra, i frånvaron av en nationell policy för social hållbarhet som utgår från Munkmodellen, är det viktigt att alla politiska partier är överens om dess implementering och att policyn består trots eventuella politiska omvälvningar. För det tredje är det viktigt att de ursprungliga sociala hållbarhetsmålen, som ligger till grund för kommunens samhällsplanering och Munkmodellen, också återfinns i förvaltningens slutgiltiga policys.

Den övergripande fråga som ställs i rapporten är: hur kan universitet och högskolor upprätthålla kvalitet i utbildningen? Undersökningen bärs upp av tre delar där vi studerar 1) om högskolepedagogiska kurser stärker lärare som pedagoger; 2) huruvida det finns incitament för universitetslärare att satsa på pedagogisk verksamhet; samt 3) vilka förutsättningar lektorer ges att inom ramen för sin tjänst fullgöra det pedagogiska uppdraget. I den första delstudien finner vi att pedagogiska kurser haft positiva effekter på deltagarnas upplevda trygghet i lärarrollen. Samtidigt förändras inte kursdeltagarnas grundläggande förhållningssätt till undervisning. I delstudie två finner vi att incitamenten att satsa på det pedagogiska uppdraget är relativt svaga, eftersom sakkunniga i allmänhet lägger liten vikt vid pedagogiska meriter jämfört med vetenskapliga. I den tredje delstudien undersöks balansen mellan forskning och undervisning för lektorer i statsvetenskap. Resultaten visar att skillnaden i undervisningsplikt, liksom kompensationen för likvärdiga undervisningsuppdrag, varierar mycket mellan lärosäten. Förutsättningarna för det pedagogiska uppdraget ser således väldigt olika ut för lektorer beroende på var de är anställda. Är högskolepedagogiska kurser ett bra verktyg för att göra universitetslärare till bättre pedagoger?

Idag har en av fyra kommuner färre än 10 000 invånare. Fallande befolkningstal i många av Sveriges småkommuner gör det svårare att uppfylla välfärdsåtaganden. I denna skrift ges en historisk bakgrund till dagens situation. Därefter inventeras och värderas de vanligaste förslagen på hur dessa utmaningar ska mötas: 1) sammanslagning av kommuner, 2) införande av asymmetriskt styrelseskick samt 3) satsningar på utökad mellankommunal samverkan. Författarna presenterar även en fjärde möjlig strategi: att uppmuntra små och krympande kommuner att aktivt formulera en medveten anpassningspolitik.

Det finns en risk att klimatförändringar i framtiden leder till att hela stater går under. Det är framförallt små östater som är utsatta för detta hot eftersom de är känsliga för höjningar av havsvattennivån. Att befolkningarna på dessa östater kan bli tvungna att i framtiden helt överge sina territorier väcker frågor om vad som händer med dessa staters suveränitet och politiska självbestämmande. Vi tänker oss vanligen att det krävs ett territorium för att ett folk ska kunna vara politiskt självbestämmande. Men är detta verkligen nödvändigt? Vissa folkrättsjurister har hävdad att det är möjligt för ett folk att fortsätta utöva självbestämmande även efter att de tvingats överge sitt territorium. De har dessutom föreslagit att detta att tillåta existensen av avterritorialiserade stater kan vara en lösning på problemet att klimatförändringar i framtiden kan komma att undergräva självbestämmandet för vissa östater. I denna artikel granskas detta förslag kritiskt. Skulle ett sådant förslag verkligen bevara självbestämmande i någon meningsfull betydelse? Är förslaget moraliskt acceptabelt i betydelsen att det fullgör några av de skyldigheter som det