Search

Havsnivån stiger i takt med den globala uppvärmningen vilket utsätter flera länder för översvämningar. Myndigheter har räknat ut att Sveriges södra delar kommer drabbas hårdast av de förändrade havsnivåerna. Ett område i Skåne som pekats ut som speciellt utsatt för framtida översvämningar är Falsterbonäs. För att förhindra framtida översvämningar från att skapa förödelse planerar Vellinge kommun att anlägga ett översvämningsskydd. Anläggningen planeras ske etappvis där det inledande skyddet kommer vara ett inre skydd som skyddar Falsterbonäsets tätortsbebyggelse. För att få tillåtelse av mark och miljödomstolen (MMD) att anlägga skyddet finns det regler om att en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) skall upprättas och därför anordnades samråden enligt 6 kap. 4 § Miljöbalken (MB). Problematiken med denna lag är att den är snävt beskriven i MB och det är upp till den som använder lagen att tolka den. I denna studie undersöker vi hur Vellinge kommun tolkat samråden enligt 6. kap 4 § MB för att se hur kunskapsproduktionen kan ske i en samrådsprocess. Vi studerar även hur allmänheten och övriga aktörer har bemött och tagit vara på kunskapen. För att studera denna specifika samrådsprocess har datainsamlingen skett genom kvalitativa metoder som dokumentanalys, litteraturanalys och semistrukturerade intervjuer. Vad denna studie kommer fram till är att Vellinge Kommun har gjort det som lagen kräver för att allmänheten ska kunna känna sig delaktiga i samråden. Vellinge kommuns försök till att involvera har dock lett till förvirring hos allmänheten då synpunkter har lämnats vid fel tillfällen. Möjligheten för verksamhetsutövare att själva tolka hur ett samråd ska uppföras kan både uppfattas som en frihet och som en begränsning. Frihet i att själva få möjlighet att utforma hur samrådsmötena ska gå till var de ska hållas. Begränsningen som kan upplevas är att allas åsikter inte får komma till tals då de är relevanta först i ett senare skede i processen.

De svenska miljömålen är framtagna till följd av Agenda 2030 och de globala målen som FN har beslutat om. Miljömålen ska verka som den centrala utgångspunkten i det allmänna arbetet med miljöfrågor i samhället. Giftfri miljö är en av de 16 framtagna miljökvalitetsmål, inom den fysiska planeringen innebär detta främst ett arbete med förorenad mark vid exploatering och stadsomvandling. De senaste årens ökade urbanisering samt viljan att förtäta våra städer, gör att många kommuner omvandlar äldre industriområden och industrihamnar till bostadsområden. Följderna blir att frågor kring föroreningar blir allt vanligare i planeringsprocessen. Arbetet med att farliga ämnen inte ska utgöra något hot mot människors hälsa och miljö kräver ofta ett brett samarbete. Detta sker såväl mellan konsulter, länsstyrelser och statliga förvaltningar, som förvaltningsövergripande inom en kommun. Vägen från politiskt beslut till genomförande i praktiken är lång och det är många parter som ska bidra med sin del under vägens gång. Författaren har i denna uppsats undersökt implementeringsprocessen av miljömålet Giftfri miljö, med ett fokus på förorenad mark. Detta har utförts genom fallstudier av två planeringsprojekt i två olika kommuner, Kilströmskaj i Karlskrona kommun samt kvarteret Kilen i Ronneby kommun. Empirin som har granskats är kommunala antagandehandlingar samt markutredningar utförda av konsultföretag. För att studera empirin har argumentationsanalys använts, för att sedan analysera resultatet och kunskapsöversikten utifrån ett implementeringsteoretiskt perspektiv. Generellt sätt så kan implementeringen av miljömålet Giftfri miljö, utifrån denna fallstudie, anses som en fungerande process men med möjlighet till förbättring. Trots en fungerande implementering så kommer vi, i dagens takt, inte uppnå miljömålet. De huvudsakliga aspekterna som är i behov av bearbetning och förtydligande är prioriteringsordning vid statligt bidrag samt avvägandet mellan sociala, ekologiska och ekonomiska aspekter. Undersökningen visar också på ett behov kring tydligare vägledning för planerare på kommunal nivå.

Munksund 5 är namnet på en timmerbogseringsbåt som sedan år 1964 ligger under vattenytan i Piteälven. Båten sägs ha förlist med upp emot 6 000 liter tjockolja kvar i tankarna. Det finns idag ingen registrerad ägare till båten. Sommaren 2018 observerades en stor oljefläck i närheten av båtens position. Det bekräftar en miljöförorening men det är fortfarande inte fastställt att oljan kom från Munksund 5. Syftet med denna uppsats har varit att undersöka hur miljöbalken reglerar efterbehandlingsansvaret vid en miljöförorening. Frågeställningarna som väglett arbetet är vad principen om att förorenaren betalar innebär samt vem som kan anses ha avhjälpandeansvaret efter Munksund 5. För att uppfylla syftet med uppsatsen har den rättsdogmatiska metoden använts. Utgångspunkten för metoden är att studera de allmänt accepterade rättskällorna. Av resultatet framgår att det är avgörande om Munksund 5 är att anse som en fristående delverksamhet eller som en integrerad verksamhet med sågverket, för att ansvar ska kunna riktas mot den tidigare verksamhetsutövaren. Det allmänna kommer att få stå för hela, eller stor del, av kostanden för de eventuella efterbehandlingsåtgärderna.

Validerat; 20101217 (root)

Validerat; 20101217 (root)

Kostnader förenade med återställande av förorenad natur är ofta stora och frågan är vem som skall betala. I princip finns det tre grundmönster för fördelningen av betalningsansvaret: kollektivt ansvar, individuellt ansvar och gruppansvar. Betalningsansvaret för miljöskador flyttas i allt högre grad från staten till enskilda förorenare. Detta synsätt överensstämmer också med den allmänna skadeståndsrättsliga principen att den som orsakar en skada är skyldig att reparera eller ersätta densamma. Finansieringssättet baserat på individuellt ansvar har formulerats i principen att förorenaren betalar, Polluter Pays Principle eller PPP. Sverige är en av de stater som bekänner sig till principen. Det faktum att principen har svagheter som innebär att den är svår att tillämpa i praktiken gör det intressant att se närmare på hur principen kommer till uttryck i svensk miljörätt. Syftet med uppsatsen är att utreda hur principen att förorenaren betalar kommer till uttryck i den svenska miljöbalken.

Kostnader förenade med återställande av förorenad natur är ofta stora och frågan är vem som skall betala. I princip finns det tre grundmönster för fördelningen av betalningsansvaret: kollektivt ansvar, individuellt ansvar och gruppansvar. Betalningsansvaret för miljöskador flyttas i allt högre grad från staten till enskilda förorenare. Detta synsätt överensstämmer också med den allmänna skadeståndsrättsliga principen att den som orsakar en skada är skyldig att reparera eller ersätta densamma. Finansieringssättet baserat på individuellt ansvar har formulerats i principen att förorenaren betalar, Polluter Pays Principle eller PPP. Sverige är en av de stater som bekänner sig till principen. Det faktum att principen har svagheter som innebär att den är svår att tillämpa i praktiken gör det intressant att se närmare på hur principen kommer till uttryck i svensk miljörätt. Syftet med uppsatsen är att utreda hur principen att förorenaren betalar kommer till uttryck i den svenska miljöbalken.