Search

Sweden today have about 700 000 sewer systems, among which half of the plants are considered inefficient. The wastewater contains nutrients such as phosphorus and nitrogen, which in turn contribute to the eutrophication of waters. According to the Water Authorities, there are 650 waters in the northern district of the Baltic Sea that suffers from eutrophication. Close by these waters it is common with smaller treatment plants for sewages. It is up to the monitoring authority to decide which degree of purification the plants need and to supervise. There are different monitoring methods of small treatment plants and it is up to each municipality to choose their way, which means that monitoring is very different between different municipalities. The purpose of this study is to identify how different municipalities preform monitoring. It is aimed to investigate the need of a more effective monitoring for Norrtälje Municipality and to see if any of the methods from the other municipalities may be suitable. Examination has been done through participation in sampling projects, survey and compilation of data from VISS. The survey showed that monitoring practices in the municipalities differ greatly since the number of smaller treatment plants and resources differs. Data from VISS shows that the need for monitoring is high since 68 waters in Norrtälje won´t reach good status until 2021. Previous projects show that the authorities find it hard to do the sampling by themselves but there is a high demand for such methodology.

Biodiversity consists of all life on Earth and in all forms. Biodiversity is often discussed at three levels: ecosystem, species and genetic variation within species. Biodiversity also provides many of the ecosystem services performed by nature and that we depend on, including cultural services such as aesthetic values, education and recreation. In Sweden the environmental objectives are central; there are 16 environmental quality objectives, and "A rich plant and animal life" is one of them. Conservation and sustainable use of biological diversity is a prerequisite for achieving also most other environmental objectives. Another environmental quality objective that is tied to a rich biodiversity in cities and biodiversity is "Good built environment" where cities, towns and other built environment should provide a good living habitat and contribute to a good environment. Good management of land and other resources must be promoted. Municipalities are important when it comes to adapt and implement environmental objectives at a local level. Parks and park-like natural areas contribute to a richer urban biodiversity. The ecosystems found in cities in parks and other green spaces produces ecosystem services important for human well-being, such as recreation / cultural values, noise reduction, storm water control and waste management. The right kind of maintenance of green spaces can maintain and increase biodiversity. Maintenance that also takes into account that people should reside there increases understanding of nature conservation also outside the city. This study has investigated opportunities to promote biodiversity in existing parks based on three different case studies in tea different municipalities in the Stockholm area. The results show that there are a number of actions that can be undertaken to promote biodiversity in the surveyed parks. In order to better describe and select actions, the study has created a structure for understanding of the actions, which is divided into general conditions, obstacles and challenges (Section 3.1), and a division of the practical measures into management practices (3.2 .1), plants (3.2.2) and new construction/create/ project (3.2.3). Such structure and classification makes it easier to select the level and scope of the appropriate actions to take in each park. There are a number of prerequisites that must be considered and be worked with when it comes to promoting biodiversity in existing parks; surroundings, the park as a whole, the park's maintenance, security aspects, residents' attitudes and conflicts of interest, are few. Organizational issues are also very important. Working with a clear objective and to ensure that objectives are also reflected in the maintenance documents and overall governance documents is essential. To transform and transfer the objectives to also be reflected in management plans is something that is often lacking today. Many of the conditions, and thus the proposed actions, were common to the three case studies, such as developing vegetation with new plantings. Both case studies and experiences of other municipalities make up that some actions may create conflicts of interest, such as dead wood, high grass and meadows. These actions are also important areas for increased biodiversity in an existing park, and to inform about the benefits of them is important if such actions is taken. Finally, it is also important to make an assessment of all aspects and to introduce measures in the places where it fits. Parker och parkliknande naturområden bidrar till att ge tätorter en rikare biologisk mångfald. Biologisk mångfald utgörs av allt liv på jorden och i alla former. Man talar ofta om biologisk mångfald på tre nivåer; ekosystemnivå, arter och genetisk variation inom arterna. Biologisk mångfald är också en förutsättning för många av de ekologiska tjänster (ekosystemtjänster) som naturen utför och som vi är beroende av, däribland kulturella tjänster som estetiska värden, utbildning och rekreation. I Sverige är miljömålsarbetet centralt, det finns 16 miljökvalitetsmål varav ett är ”Ett rikt växt- och djurliv”. Bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald är dock en förutsättning för att nå även de flesta andra miljökvalitetsmålen. Ett annat miljökvalitetsmål som har koppling till en rik biologisk mångfald i städer och biologisk mångfald är ”God bebyggd miljö” där städer, tätorter och annan byggd miljö ska utgöra en god och hälsosam livsmiljö och medverka till en god miljö. God hushållning av mark och andra resurser ska främjas. Kommunerna är viktiga när det gäller att anpassa och omsätta miljömål till lokal nivå. Parker och parkliknande naturområden bidrar till att ge tätorter en rikare biologisk mångfald. De ekosystem som finns i städer i parker och andra grönområden producerar ekosystemtjänster av stor betydelse för människors välbefinnande, t.ex. rekreation/kulturvärden, minskning av buller, regnvattenreglering och avfallshantering. Rätt typ av skötsel av grönytor kan bevara och öka den biologiska mångfalden. Skötsel som även tar hänsyn till att människor ska vistas där kan öka förståelsen för naturvård även utanför staden. Denna studie har undersökt möjligheter att främja biologisk mångfald i befintliga parker baserat på tre olika fallstudier i tre olika kommuner i Stockholmsområdet. Resultatet visar att det finns ett antal åtgärder som kan utföras för att främja den biologiska mångfalden i de undersökta parkerna. För att bättre kunna beskriva och välja åtgärder har studien skapat en struktur för förståelse av den park man vill vidta åtgärder i, som delas upp i generella förutsättningar, hinder samt utmaningar (avsnitt 3.1), samt en indelning av praktiskt inriktade åtgärder i skötselmetoder (3.2.1), planteringar (3.2.2) respektive nyanläggning/skapa/projekt (3.2.3). En sådan struktur och indelning gör det lättare att utifrån de för varje park givna förutsättningarna välja nivå och omfattning på de åtgärder som är lämpliga att vidta. Det finns ett antal förutsättningar som man måste ta ställning till och arbeta med när det gäller att främja biologisk mångfald i befintliga parker; omgivning, parken som helhet, parkens funktion, trygghetsaspekter, invånares attityder och intressekonflikter, är några. Organisatoriska frågor är också mycket viktiga. Att arbeta med en klar målsättning och att tillse att målsättningar också återspeglas i skötseldokument och övergripande styrande dokument är viktigt. Att transformera och överföra mål att också få genomslag i skötselplaner är något som ofta saknas idag. Många av förutsättningarna, och därmed åtgärdsförslagen, var gemensamma för de tre fallstudierna, t.ex. att utveckla växtligheten med nya planteringar. Både fallstudier och erfarenheter från andra kommuner tar upp att vissa åtgärder kan skapa intressekonflikter, som till exempel död ved, höggräs och ängar. Dessa åtgärder är samtidigt viktiga områden för ökad biologisk mångfald i en befintlig park, och att informera om nyttan av dem är därför viktigt om sådana åtgärder vidtas. Samtidigt är det viktigt att göra en sammanvägning av alla aspekter och att införa åtgärder på de ställen där det passar.

The globalization and the realization of a European common insurance market have increased the importance of cross border insurance contracts. Despite that, a gathered set of rules regulating cross border insurance contracts does not exist. The sets of rules within Private International Law which arises today when determining the applicable law regarding cross border insurance contracts are the law of 1993 on applicable law to certain insurance contracts (the law of 1993) and the law of 1998 on applicable law to contractual obligations (Rome Convention). Since the Rome Convention is the only Community instrument which still is in the form of a treaty, work has been done in order to convert it into a regulation, called the Rome-I-regulation. Therefore, the future Rome I-regulation is of importance for the thesis as well since it most likely will replace the Rome Convention. Swedish law is based on the principle of party autonomy, which means that the contracting parties have the right to freely agree on the content of the contract, including the choice of law. However, the thesis shows that some limitations to the parties’ freedom of choice does exist in the different sets of rules. The thesis also examines how the two sets of rules differ concerning the extent of the freedom of choice of law. Further, the thesis investigates the distinction between the rules regarding the choice of law within the same set of rules. In addition, the objective choice of law in accordance with the sets of rules is discussed. Which of the sets of rules that is applicable on a certain insurance contract is often difficult to foresee, particularly for someone who is not familiar with the legal systems. It is even more complicated to determine which provision in a certain set of rules that is applicable on a contracting party. Article 3 in the Rome Convention permits party autonomy regarding the choice of law in a business to business relation. When the contract involves a consumer, the party autonomy is reduced. Here, article 5 in the Rome Convention allow the parties to choose applicable law, but the choice shall not have the result of depriving the consumer of the protection afforded to him by the mandatory rules of the law of the consumer’s country. A problem that the provision brings is that most of the insurance consumer contracts fall outside its scope since they rarely meet the criteria which the provision sets out. Instead the consumer contracts normally fall under the provisions in article 3, especially developed for businessmen on an equal level. The law of 1993 differ between small and large risks. A free choice of law is basicly only allowed when the insurance contract involves a large risk, which mainly includes risks insured by larger companies. When the insured risk is defined as a small risk, the choice of law is limited. Only under certain circumstances are the parties allowed to choose another law than the law in the country where the policy-holder has his habitual residence or central administration, or the law of the country where the risk is situated. Insurance contracts regarding small risks are usually signed by private persons or, to a certain extent, small- or medium sized companies. Gränsöverskridande försäkringsavtal har fått en ökad betydelse i takt med globaliseringen och efter genomförandet av en inre europeisk marknad på försäkringsområdet. Trots det saknas ett samlat regelverk som reglerar lagval avseende gränsöverskridande försäkringsavtal. De regelverk i svensk internationell privaträtt som idag aktualiseras vid fastställandet av tillämplig lag på gränsöverskridande skadeförsäkringsavtal är lag (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal (1993 års lag) och lag (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen). Då Romkonventionen är det enda gemenskapsinstrument som är i formen av ett fördrag pågår det ett arbete för att omvandla konventionen till en förordning, med arbetsnamnet Rom I. Även den framtida Rom I-förordningen är av betydelse för uppsatsen eftersom den med stor sannolikhet kommer att ersätta Romkonventionen. Utgångspunkten i svensk rätt är att avtalsfrihet råder, även vad gäller val av tillämplig lag. Det finns emellertid vissa begränsningar av parternas fria lagval i regelverken. Framställningen undersöker främst hur regelverken skiljer sig åt vad gäller omfattningen av parternas fria lagval. Ytterligare tillkommer det att utröna de olikheter som finns avseende partautonomin mellan reglerna i samma regelverk. Diskussion förs även om hur det objektiva lagvalet fastställs enligt regelverken i det fall parterna inte har gjort något lagval. Vilket av regelverken som blir tillämpligt på ett visst försäkringsavtal är svårt att förutse, framför allt för någon som inte är juridiskt insatt. Ännu svårare är det att fastställa vilken regel i ett visst regelverk en försäkringstagare omfattas av. Enligt artikel 3 i Romkonventionen råder i princip obegränsad partsautonomi mellan näringsidkare vad gäller lagvalet. Annorlunda blir det i ett konsumentförhållande där omfattningen av partsautonomin är begränsad. Parterna kan avtala om tillämplig lag även här, men lagvalet får inte medföra att konsumenten berövas det skydd som denne garanteras enligt lagen i sitt hemland enligt artikel 5. Problemet med bestämmelsen är att de flesta konsumentförsäkringsavtal hamnar utanför reglernas tillämpningsområde då de sällan kan uppfylla kriterierna som ställs upp i artikeln. Som en följd därav omfattas de istället av den generella regeln i artikel 3 som är särskilt utvecklad för jämbördiga näringsidkare. Det objektiva lagvalet fastställs i konventionen enligt närhetsprincipen med hjälp av en rad presumptioner. För försäkringsavtal aktualiseras i huvudsak regeln om den karaktäristiska prestationen. I 1993 års lag görs en uppdelning mellan massrisker och stora risker. Lagen tillåter endast partsautonomi i den mån den försäkrade risken faller under definitionen av en stor risk. Hit hör främst försäkringar som tecknats av större företag. Då den försäkrade risken är en massrisk är det fria lagvalet istället starkt begränsat. Ytterst sällan har parterna rätt att välja någon annan lag än lagen i det land där försäkringstagaren har sitt hemvist eller centrala förvaltning, eller, lagen i det land där risken är belägen. Försäkring för massrisker tecknas främst av privatpersoner och i viss mån av mindre företag. Även i Rom I råder obegränsad partsautonomi för de försäkringsavtal som omfattas av huvudregeln i artikel 3. Däremot har partsautonomin helt tagits bort för de konument-försäkringsavtal vilka faller under artikel 5. Istället underkastas ett sådant avtal alltid konsumentens lands lag. Vidare har en fast regel utformats för att fastställa det objektiva lagvalet som innebär att försäkringsgivarens lands lag skall tillämpas på försäkringsavtalet, såtillvida avtalet inte omfattas av artikel 5. Romkonventionen och 1993 års lag skiljer sig åt, både lagtekniskt och i deras bakomliggande syfte. Reglerna i konventionen är av generell natur eftersom de är utformade för tillämpas på ett stort antal olika slags avtal. 1993 års lag är istället specifikt utformad för att reglera lagval för försäkringsavtal. Att lagvalsreglerna är oharmoniserade leder till att EU-medborgare behandlas olika beroende på var försäkringstagaren har sitt försäkrade intresse. Ur konsumentskyddssynpunkt är Romkonventionen inte heller särskilt väl lämpad för försäkringsavtal. Omfattningen av partsautonomin för försäkringsavtal varierar, både mellan regelverken och inom dem. Problemet med de oharmoniserade lagvalsreglerna på försäkringsområdet har uppmärksammats vid arbetet med revideringen av Romkonventionens artiklar med anledning av en framtida omvandling till en förordning. Problemet kvarstår dock även efter revideringen av artiklarna. Omfattningen av partsautonomin har inskränkts i Rom I i förhållande till Romkonventionen.