Search

High strength steels that are subjected to hydrogen experience embrittlement where the mechanical properties are reduced, and premature failure of components may occur. Although the phenomenon has been recognized for over 150 years, it is not clear what drives embrittlement. The goal of this thesis has been to investigate hydrogen embrittlement in high strength martensitic steels by fracture toughness testing. Since a well-recognized standard to test a materials susceptibility to hydrogen embrittlement is missing, the first step has been to develop an experimental-numerical method that produces reproducible results that can be transferred from laboratory to in-service components, which is presented in Paper I. Here it is seen that the environmentally driven ductile-to-brittle transition region in elastic-plastic fracture toughness depends on the hydrogen exposure time. The presented numerical evaluation approach removes the need to perform unloadings, and the results correlates well with standards. The proposed method is then applied to two different application areas presented in Paper II and Paper IV. In Paper II the proposed experimental method is utilized to develop a framework that can be used to study hydrogen kinetics ahead of a crack frontduring in-situ conditions for delayed hydrogen cracking using neutron imaging. In Paper IV, the experimental method is applied to specimens with different crack tip constraints to mitigate the gap between laboratory experiments and in-service components. It is seen that the environmentally driven ductile-to-brittle transition region is obtained for specimens with different constraints, and that both the plastic strains as well as the hydrostatic stress play a critical role in hydrogen embrittlement. The results from Paper I are used as the basis for the numerical framework presented in Paper III. Here, a conceptual modeling approach is adopted that incorporates two separate failure mechanisms observed in the experiments per, Höghållfasta stål som utsätts väte upplever en försprödning där de mekaniska egenskaperna försämras som i sin tur kan leda till att komponenter går sönder långt innan dess livstid. Även om fenomenet har varit känt i över 150 år så är det inte klart vad som driver försprödningen.Målet med denna avhandling har varit att öka förståelsen för väteförsprödning i höghållfastamartensitiska stål. Eftersom en etablerad standard för provning på material som är känsliga för väteförsprödning saknas, har det första steget i avhandlingen varit att utveckla en experimentell numerisk metodik som ger reproducerbara resultat som i sin tur kan överföras från experiment gjorde i ett laboratorium till komponenter i drift. Förslag på ett första steg till denna metodik presenteras i Artikel I. Där observeras att det miljödrivna duktila-till-spröda övergångsområdetför den elastiskt-plastiska brottseghet erhålls för olika väteexponeringstider. Den föreslagn anumeriska utvärderingsmetoden gör det möjligt att eliminera behovet av att utföra avlastningarunder experimentets gång. Resultaten från denna metod korrelerar väl med standarder. Den föreslagna metoden appliceras sedan på två olika tillämpningsområden som presenteras iArtikel II och Artikel IV. I Artikel II används metoden för att utveckla ett ramverk som kan användas för att studera vätekinetiken framför en sprickspets under in-situ förhållanden vid fördröjd vätesprickning med neutronavbildning. I Artikel IV tillämpas den experimentella metoden på prover med olika crack tip constraints för att minska gapet för överförandet avresultat mellan laboratorieexperiment och komponenter i drift. I artikeln framgår det att den miljödrivna duktila-till-spröda övergångsregionen erhålls för samtliga provstavsgeometrier, samt att både de plastiska töjningarna och den hydrostatiska spänningen spelar en kritisk roll för väteförsprödning. Resultaten från Artikel I används sedan som grund för det numeriska modell som presenteras i Artikel III. Här presen, QC 230516

High strength steels that are subjected to hydrogen experience embrittlement where the mechanical properties are reduced, and premature failure of components may occur. Although the phenomenon has been recognized for over 150 years, it is not clear what drives embrittlement. The goal of this thesis has been to investigate hydrogen embrittlement in high strength martensitic steels by fracture toughness testing. Since a well-recognized standard to test a materials susceptibility to hydrogen embrittlement is missing, the first step has been to develop an experimental-numerical method that produces reproducible results that can be transferred from laboratory to in-service components, which is presented in Paper I. Here it is seen that the environmentally driven ductile-to-brittle transition region in elastic-plastic fracture toughness depends on the hydrogen exposure time. The presented numerical evaluation approach removes the need to perform unloadings, and the results correlates well with standards. The proposed method is then applied to two different application areas presented in Paper II and Paper IV. In Paper II the proposed experimental method is utilized to develop a framework that can be used to study hydrogen kinetics ahead of a crack frontduring in-situ conditions for delayed hydrogen cracking using neutron imaging. In Paper IV, the experimental method is applied to specimens with different crack tip constraints to mitigate the gap between laboratory experiments and in-service components. It is seen that the environmentally driven ductile-to-brittle transition region is obtained for specimens with different constraints, and that both the plastic strains as well as the hydrostatic stress play a critical role in hydrogen embrittlement. The results from Paper I are used as the basis for the numerical framework presented in Paper III. Here, a conceptual modeling approach is adopted that incorporates two separate failure mechanisms observed in the experiments per, Höghållfasta stål som utsätts väte upplever en försprödning där de mekaniska egenskaperna försämras som i sin tur kan leda till att komponenter går sönder långt innan dess livstid. Även om fenomenet har varit känt i över 150 år så är det inte klart vad som driver försprödningen.Målet med denna avhandling har varit att öka förståelsen för väteförsprödning i höghållfastamartensitiska stål. Eftersom en etablerad standard för provning på material som är känsliga för väteförsprödning saknas, har det första steget i avhandlingen varit att utveckla en experimentell numerisk metodik som ger reproducerbara resultat som i sin tur kan överföras från experiment gjorde i ett laboratorium till komponenter i drift. Förslag på ett första steg till denna metodik presenteras i Artikel I. Där observeras att det miljödrivna duktila-till-spröda övergångsområdetför den elastiskt-plastiska brottseghet erhålls för olika väteexponeringstider. Den föreslagn anumeriska utvärderingsmetoden gör det möjligt att eliminera behovet av att utföra avlastningarunder experimentets gång. Resultaten från denna metod korrelerar väl med standarder. Den föreslagna metoden appliceras sedan på två olika tillämpningsområden som presenteras iArtikel II och Artikel IV. I Artikel II används metoden för att utveckla ett ramverk som kan användas för att studera vätekinetiken framför en sprickspets under in-situ förhållanden vid fördröjd vätesprickning med neutronavbildning. I Artikel IV tillämpas den experimentella metoden på prover med olika crack tip constraints för att minska gapet för överförandet avresultat mellan laboratorieexperiment och komponenter i drift. I artikeln framgår det att den miljödrivna duktila-till-spröda övergångsregionen erhålls för samtliga provstavsgeometrier, samt att både de plastiska töjningarna och den hydrostatiska spänningen spelar en kritisk roll för väteförsprödning. Resultaten från Artikel I används sedan som grund för det numeriska modell som presenteras i Artikel III. Här presen, QC 230516

High strength steels that are subjected to hydrogen experience embrittlement where the mechanical properties are reduced, and premature failure of components may occur. Although the phenomenon has been recognized for over 150 years, it is not clear what drives embrittlement. The goal of this thesis has been to investigate hydrogen embrittlement in high strength martensitic steels by fracture toughness testing. Since a well-recognized standard to test a materials susceptibility to hydrogen embrittlement is missing, the first step has been to develop an experimental-numerical method that produces reproducible results that can be transferred from laboratory to in-service components, which is presented in Paper I. Here it is seen that the environmentally driven ductile-to-brittle transition region in elastic-plastic fracture toughness depends on the hydrogen exposure time. The presented numerical evaluation approach removes the need to perform unloadings, and the results correlates well with standards. The proposed method is then applied to two different application areas presented in Paper II and Paper IV. In Paper II the proposed experimental method is utilized to develop a framework that can be used to study hydrogen kinetics ahead of a crack frontduring in-situ conditions for delayed hydrogen cracking using neutron imaging. In Paper IV, the experimental method is applied to specimens with different crack tip constraints to mitigate the gap between laboratory experiments and in-service components. It is seen that the environmentally driven ductile-to-brittle transition region is obtained for specimens with different constraints, and that both the plastic strains as well as the hydrostatic stress play a critical role in hydrogen embrittlement. The results from Paper I are used as the basis for the numerical framework presented in Paper III. Here, a conceptual modeling approach is adopted that incorporates two separate failure mechanisms observed in the experiments per, Höghållfasta stål som utsätts väte upplever en försprödning där de mekaniska egenskaperna försämras som i sin tur kan leda till att komponenter går sönder långt innan dess livstid. Även om fenomenet har varit känt i över 150 år så är det inte klart vad som driver försprödningen.Målet med denna avhandling har varit att öka förståelsen för väteförsprödning i höghållfastamartensitiska stål. Eftersom en etablerad standard för provning på material som är känsliga för väteförsprödning saknas, har det första steget i avhandlingen varit att utveckla en experimentell numerisk metodik som ger reproducerbara resultat som i sin tur kan överföras från experiment gjorde i ett laboratorium till komponenter i drift. Förslag på ett första steg till denna metodik presenteras i Artikel I. Där observeras att det miljödrivna duktila-till-spröda övergångsområdetför den elastiskt-plastiska brottseghet erhålls för olika väteexponeringstider. Den föreslagn anumeriska utvärderingsmetoden gör det möjligt att eliminera behovet av att utföra avlastningarunder experimentets gång. Resultaten från denna metod korrelerar väl med standarder. Den föreslagna metoden appliceras sedan på två olika tillämpningsområden som presenteras iArtikel II och Artikel IV. I Artikel II används metoden för att utveckla ett ramverk som kan användas för att studera vätekinetiken framför en sprickspets under in-situ förhållanden vid fördröjd vätesprickning med neutronavbildning. I Artikel IV tillämpas den experimentella metoden på prover med olika crack tip constraints för att minska gapet för överförandet avresultat mellan laboratorieexperiment och komponenter i drift. I artikeln framgår det att den miljödrivna duktila-till-spröda övergångsregionen erhålls för samtliga provstavsgeometrier, samt att både de plastiska töjningarna och den hydrostatiska spänningen spelar en kritisk roll för väteförsprödning. Resultaten från Artikel I används sedan som grund för det numeriska modell som presenteras i Artikel III. Här presen, QC 230516

High strength steels that are subjected to hydrogen experience embrittlement where the mechanical properties are reduced, and premature failure of components may occur. Although the phenomenon has been recognized for over 150 years, it is not clear what drives embrittlement. The goal of this thesis has been to investigate hydrogen embrittlement in high strength martensitic steels by fracture toughness testing. Since a well-recognized standard to test a materials susceptibility to hydrogen embrittlement is missing, the first step has been to develop an experimental-numerical method that produces reproducible results that can be transferred from laboratory to in-service components, which is presented in Paper I. Here it is seen that the environmentally driven ductile-to-brittle transition region in elastic-plastic fracture toughness depends on the hydrogen exposure time. The presented numerical evaluation approach removes the need to perform unloadings, and the results correlates well with standards. The proposed method is then applied to two different application areas presented in Paper II and Paper IV. In Paper II the proposed experimental method is utilized to develop a framework that can be used to study hydrogen kinetics ahead of a crack frontduring in-situ conditions for delayed hydrogen cracking using neutron imaging. In Paper IV, the experimental method is applied to specimens with different crack tip constraints to mitigate the gap between laboratory experiments and in-service components. It is seen that the environmentally driven ductile-to-brittle transition region is obtained for specimens with different constraints, and that both the plastic strains as well as the hydrostatic stress play a critical role in hydrogen embrittlement. The results from Paper I are used as the basis for the numerical framework presented in Paper III. Here, a conceptual modeling approach is adopted that incorporates two separate failure mechanisms observed in the experiments per, Höghållfasta stål som utsätts väte upplever en försprödning där de mekaniska egenskaperna försämras som i sin tur kan leda till att komponenter går sönder långt innan dess livstid. Även om fenomenet har varit känt i över 150 år så är det inte klart vad som driver försprödningen.Målet med denna avhandling har varit att öka förståelsen för väteförsprödning i höghållfastamartensitiska stål. Eftersom en etablerad standard för provning på material som är känsliga för väteförsprödning saknas, har det första steget i avhandlingen varit att utveckla en experimentell numerisk metodik som ger reproducerbara resultat som i sin tur kan överföras från experiment gjorde i ett laboratorium till komponenter i drift. Förslag på ett första steg till denna metodik presenteras i Artikel I. Där observeras att det miljödrivna duktila-till-spröda övergångsområdetför den elastiskt-plastiska brottseghet erhålls för olika väteexponeringstider. Den föreslagn anumeriska utvärderingsmetoden gör det möjligt att eliminera behovet av att utföra avlastningarunder experimentets gång. Resultaten från denna metod korrelerar väl med standarder. Den föreslagna metoden appliceras sedan på två olika tillämpningsområden som presenteras iArtikel II och Artikel IV. I Artikel II används metoden för att utveckla ett ramverk som kan användas för att studera vätekinetiken framför en sprickspets under in-situ förhållanden vid fördröjd vätesprickning med neutronavbildning. I Artikel IV tillämpas den experimentella metoden på prover med olika crack tip constraints för att minska gapet för överförandet avresultat mellan laboratorieexperiment och komponenter i drift. I artikeln framgår det att den miljödrivna duktila-till-spröda övergångsregionen erhålls för samtliga provstavsgeometrier, samt att både de plastiska töjningarna och den hydrostatiska spänningen spelar en kritisk roll för väteförsprödning. Resultaten från Artikel I används sedan som grund för det numeriska modell som presenteras i Artikel III. Här presen, QC 230516

A healthy lifestyle reduces the risk of cardio-vascular disease. As wheelchair-bound individuals with spinal cord injury (SCI) are challenged in their activities, promoting and coaching an active lifestyle is especially relevant. Although there are many commercial activity trackers available for the able-bodied population, including those providing feedback about energy expenditure (EE), activity trackers for the SCI population are largely lacking, or are limited to a small set of activities performed in controlled settings. The aims of the present study were to develop and validate an algorithm based on inertial measurement unit (IMU) data to continuously monitor EE in wheelchair-bound individuals with a SCI, and to establish reference activity values for a healthy lifestyle in this population. For this purpose, EE was measured in 30 subjects each wearing four IMUs during 12 different physical activities, randomly selected from a list of 24 activities of daily living. The proposed algorithm consists of three parts: resting EE estimation based on multi-linear regression, an activity classification using a k-nearest-neighbors algorithm, and EE estimation based on artificial neural networks (ANNs). The mean absolute estimation error for the ANN-based algorithm was 14.4% compared to indirect calorimeter measurements. Based on reference values from the literature and the data collected within this study, we recommend wheeling 3 km per day for a healthy lifestyle in wheelchair-bound SCI individuals. Combining the proposed algorithm with a recommendation for physical activity provides a powerful tool for the promotion of an active lifestyle in the SCI population, thereby reducing the risk for secondary diseases.

Ziel der vorliegenden Studie war es, zu überprüfen, in wie weit Selen in therapeutischer Dosierung den Verlauf einer Hashimoto-Thyreoiditis (HT) beeinflussen kann. Dabei dienten die im Serum gemessenen TPO-Autoantikörpertiter (TPOAb), der TSH-Spiegel und das Schilddrüsenvolumen als wesentliche Marker für die immunogene Aktivität und die Funktionsfähigkeit der Schilddrüse. Ein Gesamtkollektiv von 56 Patienten mit der Diagnose HT wurde randomisiert in zwei Gruppen aufgeteilt. Gruppe 1 umfasste 30 Patienten und wurde zwölf Monate täglich mit 200 µg Natriumselenit substituiert. Gruppe 2, bestehend aus 26 Patienten, erhielt Placebo. Zu Beginn der Studie waren alle Patienten spontan euthyreot, keiner wurde mit LT4 therapiert. Die Untersuchung der oben genannten Messgrößen erfolgte in Abständen von jeweils drei Monaten. Unter einjähriger Selensubstitution sackten die TPO-Ak-Titer um 78,5% signifikant ab (p < 0,001), während die TSH-Spiegel im Normbereich verblieben (p < 0,001) und eine Atrophie des Schilddrüsengewebes vermieden wurde (p < 0,001). Über den gesamten Studienzeitraum hinweg mussten in der Selengruppe signifikant weniger Patienten mit Schilddrüsenhormonen substituiert werden, als in der Placebogruppe (p < 0,001). Unter Selengabe erhielten nur 17 % der Patienten zusätzlich eine mittlere Dosis von 8,3 µg LT4 pro Tag, unter Placebo wurden 77 % der Patienten mit im Mittel 52,9 µg LT4 pro Tag behandelt. Der Plasmaselengehalt unter Selenzufuhr korrelierte signifikant mit den TSH-Werten (p < 0,001) und dem Schilddrüsenvolumen (p = 0,024). Diese Ergebnisse dürften sich auf die antioxidativen, immunmodulierenden und die den thyreoidalen Hormonmetabolismus regulierenden Eigenschaften von Selen zurückführen lassen. Durch die Neutralisierung von oxidativem Stress wirkt Selen in der Schilddrüse antiinflammatorisch und auch antiapoptotisch. Die selenabhängigen Enzyme erlangen nur bei ausreichend hoher Selenversorgung ihre volle Aktivität und damit ihre volle antioxidative un, The aim of the present study is to verify the influence of therapeutically dosed selenium on the progression of Hashimoto thyroiditis (HT). TPO-antibodies and TSH-levels measured in the serum, along with the thyroid volume acted as substantial markers for the immunogene activity and the function of the thyroid gland. 56 patients diagnosed HT were randomly divided into 2 groups. Group 1 contained 30 patients and was given a daily amount of 200 µg of sodium-selenite over a period of 12 months. Group 2 consisting of 26 patients received placebo. At baseline all patients were spontaneously euthyreot, no one was treated with LT4. The examination of the above mentioned measuring units was held every 3 months. After one year of selenium supplementation TPO-ab-concentrations decreased significantly to 78,5% (p < 0,001), whilst TSH-levels remained within normal range (p < 0,001). An atrophy of the thyroid tissue was avoided (p < 0,001). Throughout the entire study, significantly fewer patients had to be treated with thyroid hormones within the selenium group than in the placebo group (p < 0,001). Under selenium treatment only 17% of the patients were given an additional mean dose of 8,3 µg LT4 per day. Within the placebo group 77% of the patients received an average of 52,9 µg LT4 daily. The plasma-selenium concentration correlated significantly with the TSH levels (p < 0,001) and the thyroid volume (p = 0,024) when given selenium. The results may be concluded from the antioxidative, immune-modifying and thyroid hormone metabolism regulating properties of selenium. Through neutralizing oxidative stress, selenium acts antiinflammatory and antiapoptotic in the thyroid. Selenium-dependent enzymes only achieve full activity and therewith full antioxidative and protective effects through a sufficient selenium supply. The evidence presented in this study, showing a positive long-term effect of selenium on the progression of HT, is of relevance and, due to its high prevalence in th

Ziel der vorliegenden Studie war es, zu überprüfen, in wie weit Selen in therapeutischer Dosierung den Verlauf einer Hashimoto-Thyreoiditis (HT) beeinflussen kann. Dabei dienten die im Serum gemessenen TPO-Autoantikörpertiter (TPOAb), der TSH-Spiegel und das Schilddrüsenvolumen als wesentliche Marker für die immunogene Aktivität und die Funktionsfähigkeit der Schilddrüse. Ein Gesamtkollektiv von 56 Patienten mit der Diagnose HT wurde randomisiert in zwei Gruppen aufgeteilt. Gruppe 1 umfasste 30 Patienten und wurde zwölf Monate täglich mit 200 µg Natriumselenit substituiert. Gruppe 2, bestehend aus 26 Patienten, erhielt Placebo. Zu Beginn der Studie waren alle Patienten spontan euthyreot, keiner wurde mit LT4 therapiert. Die Untersuchung der oben genannten Messgrößen erfolgte in Abständen von jeweils drei Monaten. Unter einjähriger Selensubstitution sackten die TPO-Ak-Titer um 78,5% signifikant ab (p < 0,001), während die TSH-Spiegel im Normbereich verblieben (p < 0,001) und eine Atrophie des Schilddrüsengewebes vermieden wurde (p < 0,001). Über den gesamten Studienzeitraum hinweg mussten in der Selengruppe signifikant weniger Patienten mit Schilddrüsenhormonen substituiert werden, als in der Placebogruppe (p < 0,001). Unter Selengabe erhielten nur 17 % der Patienten zusätzlich eine mittlere Dosis von 8,3 µg LT4 pro Tag, unter Placebo wurden 77 % der Patienten mit im Mittel 52,9 µg LT4 pro Tag behandelt. Der Plasmaselengehalt unter Selenzufuhr korrelierte signifikant mit den TSH-Werten (p < 0,001) und dem Schilddrüsenvolumen (p = 0,024). Diese Ergebnisse dürften sich auf die antioxidativen, immunmodulierenden und die den thyreoidalen Hormonmetabolismus regulierenden Eigenschaften von Selen zurückführen lassen. Durch die Neutralisierung von oxidativem Stress wirkt Selen in der Schilddrüse antiinflammatorisch und auch antiapoptotisch. Die selenabhängigen Enzyme erlangen nur bei ausreichend hoher Selenversorgung ihre volle Aktivität und damit ihre volle antioxidative un, The aim of the present study is to verify the influence of therapeutically dosed selenium on the progression of Hashimoto thyroiditis (HT). TPO-antibodies and TSH-levels measured in the serum, along with the thyroid volume acted as substantial markers for the immunogene activity and the function of the thyroid gland. 56 patients diagnosed HT were randomly divided into 2 groups. Group 1 contained 30 patients and was given a daily amount of 200 µg of sodium-selenite over a period of 12 months. Group 2 consisting of 26 patients received placebo. At baseline all patients were spontaneously euthyreot, no one was treated with LT4. The examination of the above mentioned measuring units was held every 3 months. After one year of selenium supplementation TPO-ab-concentrations decreased significantly to 78,5% (p < 0,001), whilst TSH-levels remained within normal range (p < 0,001). An atrophy of the thyroid tissue was avoided (p < 0,001). Throughout the entire study, significantly fewer patients had to be treated with thyroid hormones within the selenium group than in the placebo group (p < 0,001). Under selenium treatment only 17% of the patients were given an additional mean dose of 8,3 µg LT4 per day. Within the placebo group 77% of the patients received an average of 52,9 µg LT4 daily. The plasma-selenium concentration correlated significantly with the TSH levels (p < 0,001) and the thyroid volume (p = 0,024) when given selenium. The results may be concluded from the antioxidative, immune-modifying and thyroid hormone metabolism regulating properties of selenium. Through neutralizing oxidative stress, selenium acts antiinflammatory and antiapoptotic in the thyroid. Selenium-dependent enzymes only achieve full activity and therewith full antioxidative and protective effects through a sufficient selenium supply. The evidence presented in this study, showing a positive long-term effect of selenium on the progression of HT, is of relevance and, due to its high prevalence in th

No Abstract.

No Abstract.

This work presents a systematic investigation of the combined effect of hydrogen embrittlement and loss of constraint. The fracture mechanics experiments are performed on an advanced martensitic high strength steel using a single-edge-notch bend specimen, with different crack over height ratio, subjected to electrochemical in-situ hydrogen charging at various loading rates. It is found that the environmentally driven ductile-to-brittle transition region in fracture toughness is obtained for both the high and low constraint specimen configurations. This region is characterized by a change from transgranular dimple rupture to an intergranular mode of fracture. The transition region for the low constraint specimen is shifted towards longer hydrogen exposure times, which is an effect of the reduced hydrostatic stress ahead of the crack front compared to the high constraint specimen. The low constraint specimen exhibits significant plastic straining, which is reflected in a significant decrease in the fracture toughness due to hydrogen transgranular assisted dimple rupture., QC 20230516

A continuum modeling approach that considers two separate failure mechanisms of steels subjected to hydrogen embrittlement is proposed based on experimental observations. The brittle failure is modeled using a cohesive zone approach, where both the cohesive strength and the fracture energy are degraded when exposed to hydrogen. The ductile failure is modeled using the Gurson model that includes a strain driven nucleation of void. Here, the nucleation model also incorporates hydrogen degradation where an increase in hydrogen is assumed to increase the volume of nucleated voids. This modeling approach is divided into two parts where the first step is to utilize a conceptual degradation of both failure modes and calibrate modeling parameters, and the second part incorporates a coupled diffusion-mechanical approach., QC 20230516

Hydrogen delayed fracture, also known as hydrogen-induced cracking, is a type of brittle fracture that occurs due to the slow diffusion and accumulation of hydrogen atoms, leading todecreased ductility and eventual cracking under constant load. This paper presents an in-situobservation, using neutron imaging, of delayed crack propagation caused by hydrogen embrittlement in a high strength martensitic steel specimen. The experiments involved mechanicalloading of a single-edge-notch bend specimen while submerged in an electrolyte solution (H2O+ 3.5% NaCl) under cathodic polarization to facilitate hydrogen ingress. Neutron transmission images were obtained in-situ and used to monitor intermittent crack propagation wasrecorded over a period of 12 hours. The stress state at each crack configuration was extracted from a three-dimensional elastic-plastic finite element simulation, which was tailoredto match the quantitative information acquired from the neutron radiographs of the fractureprocess. To gain insight into the evolution of hydrogen concentration with crack propagation,a modeling scheme for stress-assisted hydrogen diffusion was employed. These simulationsprovided qualitative information on the relation between intermittent crack propagation andthe subsequent supply of hydrogen to the crack tip. Finally, a failure locus was constructedbased on the calculated hydrogen concentration levels and the experimentally determinedcrack growth resistance., QC 20230516