Search

I denna uppsats har jag undersökt den litteräre arketypen jurodivyj eller ”dåre för Kristi skull” och hur denna har utvecklats i den ryska litteraturen. Jag har kommit fram till att karaktärstypen kan porträtteras väldigt annorlunda från hur verklighetens exempel på heliga dårar har framställts i de hagiografiska helgonberättelserna. De underliggande skälen till denna utveckling går att hitta hos Fjodor Dostojevskij, som konstruerade vad som kallas för den ”stiliserade helige dåren”. Denna karaktär har frigjort sig från de hedniska aspekterna av verklighetens heliga dårar och är mer fokuserad gentemot dårskap ”för Kristi skull”. I min analys av karaktärerna har jag tillämpat det som Eva Majewska Thompson kallar för ”den helige dårens kodex”, vilken består av fem binära motsatspar: visdom – dårskap renhet – orenhet tradition – rotlöshet fromsinthet – aggressivitet vördnad – åtlöje För att fördjupa min analys har jag använt mig av den apofatiska teologin, vilken i princip innebär att det är omöjligt att göra några positiva utsagor om Guds natur, och att man enbart kan konstatera vad Gud inte är. Jag har upptäckt att den apofatiska teologin är en användbar nyckel till att förstå den helige dårens natur. Jag har analyserat furst Lev Nikolajevitj Mysjkin i Fjodor Dostojevskijs Idioten, Stepan Kopjonkin i Andrej Platonovs Tjevengur, och Arsenij i Evgenij Vodolazkins Laurus, för att därigenom framställa analyser av exempel på litterära heliga dårar skrivna under tre olika perioder av rysk historia, då den rysk-ortodoxa kristendomens ställning kraftigt varierat, på grund av Sovjetunionens statsateism och det förnyade intresset för ortodox kristendom i den postsovjetiska tiden. Mina slutsatser till denna analys är att de tre karaktärerna på olika sätt visar karaktärsdrag från helig dårskap – där Mysjkin är det mest framträdande exemplet – och att den apofatiska teologin kan ge nya insikter om den dolde Gudens natur – skuggan som viker bakom hörnet och som enbart kan förnimma, In this thesis, I have examined the literary archetype of the yurodivy or “fool for Christ’s sake” and how it has developed within Russian literature. I find that the character may be portrayed significantly different from the real-life yurodivy depicted in the hagiographic tales. The roots for this development are mainly found in Fyodor Dostoevsky, who constructed what is called the “stylized holy fool”. This character does not correspond to the heathen elements of the real-life holy fools but is more focussed towards foolishness “for Christ’s sake”. In my analysis of the characters, I have made use of what Eva Majewska Thompson calls the “holy fool code”, consisting of five binary oppositions: wisdom – foolishness purity – impurity tradition – rootlessness meekness – aggression veneration – derision To deepen my analysis, I have made use of apophatic theology, which is basically the idea that it is impossible to make affirmative statements about the nature of God, and that one can really only state what God is not. I have found that apophatic theology is a useful key to understand the nature of the holy fool. I have analysed Prince Lev Nikolaevich Myshkin in Fyodor Dostoevsky’s The Idiot, Stepan Kopenkin in Andrey Platonov’s Chevengur, and Arseny in Evgeny Vodolazkin’s Laurus, in order to analyse literary holy fools written under three different periods of Russian history, when the state of Russian Orthodoxy has greatly varied, due to the state atheism of the Soviet Union and the revived interest for Orthodox Christianity in post-Soviet times. My conclusions to this analysis are that the three characters in different ways show traits of holy foolishness – Myshkin being the most prominent example – and that apophatic theology brings new understanding to the nature of the hidden God – the shadow that disappears around the corner, which can only be perceived through the negations of apophatic theology.