Search

Titel: Hållbart Bevarande och Restaurering av Byggnader med Kulturell och Historisk Betydelse: En Fallstudie av Varvsstaden och Lunds Domkyrka -Författare: Maya Kisanieh & Seba Dabbah -Handledare: Carlos Martinez, Biträdande universitetslektor, avdelning för byggproduktion, Forskare, BECC. Francesca Vergani, Doktorand, avdelning för byggproduktion. -Examinator: Rikard Sundling, Biträdande universitetslektor, avdelning för byggproduktion, Profilområdesmedlem, Lunds Tekniska Högskola profilområde: Cirkulär byggindustri. -Syfte och mål: Syftet med detta examensarbete är att få en djupare förståelse för hur både historiska kyrkor och industriområden kan bevaras och restaureras utan att förlora dess kulturhistoriska värde. Vi tror att detta kan uppnås genom att anpassa dagens tekniker och metoder samt material och verktyg för att bevara och restaurera dessa byggnader. En viktig del av detta arbete är att identifiera och förstå de unika utmaningar och möjligheter som finns i bevarandet av kulturarvsbyggnader. Målet med examensarbetet är att undersöka Varvsstaden utvecklingsprocessen i Malmö, ett område med rik industrihistoria, och de senaste restaureringarna av Lunds Domkyrka, för att bedöma hur dessa platser har anpassats för att vara hållbara och relevanta i nutiden. -Problemställning: 1- Hur kan svenska kulturarvsbyggnader anpassas till moderna behov utan att förlora sitt kulturhistoriska värde? 2- Vilka specifika utmaningar och möjligheter finns i bevarandet av Sveriges kulturarvsbyggnader? -Metod: För att kunna besvara de ovanstående frågorna krävs det en djupgående teoretisk förståelse som bygger på litteraturstudier och dokumentanalys, samt insamling av data från vetenskapliga artiklar och tidigare studier/projekt som behandlar ämnet. Dessutom kommer intervjuer att genomföras med flera relevanta personer inom ämnet. Insamling av information från respondenterna kommer att bidra genom deras expertis och erfarenhet inom detta område. -Resultat: Resultaten av studien

Avindustrialiseringen har lämnat många postindustriella miljöer efter sig, miljöer som tidigare har brukats för olika industrier som därefter förlorat sitt ursprungliga syfte. Hanteringen av de postindustriella miljöerna medför både problem och potential, gällande bevarande såväl som utveckling. Den här uppsatsen ämnar undersöka hur postindustriella miljöer hanteras på landsbygden för att se hur det skiljer sig från postindustriella miljöer i urbana sammanhang samt hur landskapsarkitekter kan förhålla sig till postindustriella miljöer på landsbygden. Detta genomförs genom att undersöka hur hanteringen av postindustriella miljöer i den svenska regionen Bergslagen förhåller sig till strategier inom, och perspektiv på, hanteringen av postindustriella miljöer i urbana sammanhang. I uppsatsen används alltså Bergslagen som exempel på ett område med postindustriella miljöer på landsbygden. Två rapporter skrivna av Geijerstam (2016) respektive Orre (2016) används som empiriskt material. För att besvara frågeställningen används ett teoretiskt ramverk från en text skriven av Höfer och Vicenzotti (2018). Det teoretiska ramverket består av sex strategier och nyckelbegrepp kopplade till varje strategi. Studien visar att strategier inom hanteringen av postindustriella miljöer på landsbygden och postindustriella miljöer i urban kontext har vissa likheter, men främst syns skillnader. En diskussion förs om dessa likheter och skillnader och om de beror på det urbana respektive landsbygdssammanhanget som miljöerna finns i. Slutsatsen blir att hanteringen av och synen på postindustriella miljöer på landsbygden inte går att likställa med detsamma i urbana sammanhang och att ytterligare forskning behövs för att kunna bevara och utveckla postindustriella miljöer på landsbygden på bästa sätt inom framtida samhällsplanering och landskapsarkitektur., Deindustrialization has caused many post-industrial landscapes to be left behind, landscapes that have been used for different kinds of industries and subsequently lost its original purpose. The management of the post-industrial landscapes entails problems as well as solutions, both concerning preservation and development. This essay aims to examine how post-industrial landscapes are managed in rural areas in order to acknowledge how that differs from the management of post-industrial landscapes in urban areas. In addition, the essay aims to recognize how landscape architects can relate to post-industrial landscapes in rural areas. This is carried out through the investigation of how the management of post-industrial landscapes in the Swedish region of Bergslagen relate to strategies and perspectives regarding the management of post-industrial landscapes in urban areas. Thus, in the essay, the region of Bergslagen is used as an example of a rural area with post-industrial landscapes. Two reports written by Geijerstam (2016) and Orre (2016) are used as empirical material. To answer the question, a theoretical framework written by Höfer and Vicenzotti (2018) is used. The theoretical framework consists of six strategies and key terms connected to every strategy. The study shows that strategies regarding the management of post-industrial landscapes in rural areas and post-industrial landscapes in urban areas share some similarities, but mainly differences are visible. A discussion is held about these similarities and differences and whether they are due to the landscapes being placed in an urban or rural context. The conclusion is that the management and the perception of post-industrial landscapes in rural areas cannot be equated with the same in urban areas and that further research is needed to be able to, in the best way possible, preserve and develop post-industrial landscapes in rural areas for future community planning and landscape architecture.

Denna uppsats syftar till att närmare undersöka hur industrihistoriska miljöer prioriteras och tas tillvara vid stadsomvandlingsprojekt, samt vilka utmaningar det kan medföra i praktiken. Studien grundar sig i en fallstudie av kvarteret Ångkvarn i Uppsala, vilket är ett tidigare industriområde som ska omvandlas till en stadsdel av blandstadskaraktär. Uppsatsens syfte och frågeställningar besvaras genom intervjuer med inblandade aktörer i projektet och analys av kommunala plandokument. Resultatet visar att det industriella arvet i kvarteret Ångkvarn anses viktigt enligt samtliga aktörer, dels för stadsdelen Kungsängens historiska karaktär, men även för Uppsala som stad där det tidigare industriområdet lyfts som en betydelsefull del av stadens historia. Av studien framgår att totalt fyra av områdets byggnader beslutats att bevaras, vilka är tegelbyggnaderna belägna närmast ån i form av tegelsilon med tillhörande skeppselevator, industrikvarnen och jästfabriken. Dessa beslut grundar sig i byggnadernas kulturhistoriska värden, men även estetiska och monumentala aspekter har visat sig vara betydande faktorer för de bevarandebeslut som tagits. Utmaningar som kan uppkomma med att bevara ett områdes kulturella arv samtidigt som det ska utvecklas för nya ändamål handlar enligt aktörerna till största del om tekniska utmaningar, men även ekonomiska utmaningar har identifierats i studien.

Denna uppsats syftar till att närmare undersöka hur industrihistoriska miljöer prioriteras och tas tillvara vid stadsomvandlingsprojekt, samt vilka utmaningar det kan medföra i praktiken. Studien grundar sig i en fallstudie av kvarteret Ångkvarn i Uppsala, vilket är ett tidigare industriområde som ska omvandlas till en stadsdel av blandstadskaraktär. Uppsatsens syfte och frågeställningar besvaras genom intervjuer med inblandade aktörer i projektet och analys av kommunala plandokument. Resultatet visar att det industriella arvet i kvarteret Ångkvarn anses viktigt enligt samtliga aktörer, dels för stadsdelen Kungsängens historiska karaktär, men även för Uppsala som stad där det tidigare industriområdet lyfts som en betydelsefull del av stadens historia. Av studien framgår att totalt fyra av områdets byggnader beslutats att bevaras, vilka är tegelbyggnaderna belägna närmast ån i form av tegelsilon med tillhörande skeppselevator, industrikvarnen och jästfabriken. Dessa beslut grundar sig i byggnadernas kulturhistoriska värden, men även estetiska och monumentala aspekter har visat sig vara betydande faktorer för de bevarandebeslut som tagits. Utmaningar som kan uppkomma med att bevara ett områdes kulturella arv samtidigt som det ska utvecklas för nya ändamål handlar enligt aktörerna till största del om tekniska utmaningar, men även ekonomiska utmaningar har identifierats i studien.

Syftet med undersökningen är att uppmärksamma ett industriområde i förändring. Detta har gjorts genom att studera hur ett specifikt områdes kulturvärden har planerats att bevaras och vilka byggnader som ska rivas ochgöras om. Fallstudien som genomförts har utgått ifrån studiens frågeställningar och har använt CV-området iÖrebro som utgångspunkt. CV-området har varit en viktig del av Örebro stad och dess identitet i över 120 årmen nu har staden växt sig för stor för att ha industrier i centrum. Området står nu inför en förändring: att gåfrån ett industriområde till ett bostadsområde. Teorierna som använts för att besvara frågeställningarna är centrala inom fältet industriarv. Med en grund iteorin har sedan en diskussion och analys utförts kring diverse texter om industriarvet och CV-området. Dettaför att skapa en större förståelse av hur Örebro kommun och Jernhusen AB tänker kring området och hur devill utveckla det i framtiden. Undersökningen visade att det fanns ett stort fokus på att bevara industriarvet från1900-talets början till 1930-talet i den planerade utvecklingen av CV-området. Slutsatserna visade att Örebrokommun och Jernhusen AB förstår vilken inverkan det nya området kommer att sätta på den redan befintligabebyggelsen och att kulturvärdena kommer att förändras. De båda parterna var medvetna om att rivningar påområdet är oundvikligt men en avvägning har gjorts för att välja de byggnader som upplevs ha minst påverkanpå CV-områdets helhetsuppfattning., The purpose of the thesis is to understand an industrial heritage in transformation. The questions raised in thethesis are the following: how does the new district propose to preserve the cultural values of the buildings andhow will they be used in the future? How does the demolishing process of choosing a certain building happen?The questions will be answered by the chosen case study: CV. The CV district has been a part of Örebro Citt´s history and identity for more than 120 years but now the city has reached its limit with an industrial district inthe city centre. The district now faces a new challenge in transforming an industrial district into a residentialarea. The theories that have been used in answering the question comes from the field of industrial heritage.The discussion and the analysis have been answered with the help of different literature that covers the districtand the industrial heritage. This creates a better understanding of how Örebro municipality and the propertyowner, Jernhusen AB wants to develop the area in the future. Both parties understand that the cultural valueswill be changed and that the demolishing of buildings will affect the area.

Syftet med undersökningen är att uppmärksamma ett industriområde i förändring. Detta har gjorts genom att studera hur ett specifikt områdes kulturvärden har planerats att bevaras och vilka byggnader som ska rivas ochgöras om. Fallstudien som genomförts har utgått ifrån studiens frågeställningar och har använt CV-området iÖrebro som utgångspunkt. CV-området har varit en viktig del av Örebro stad och dess identitet i över 120 årmen nu har staden växt sig för stor för att ha industrier i centrum. Området står nu inför en förändring: att gåfrån ett industriområde till ett bostadsområde. Teorierna som använts för att besvara frågeställningarna är centrala inom fältet industriarv. Med en grund iteorin har sedan en diskussion och analys utförts kring diverse texter om industriarvet och CV-området. Dettaför att skapa en större förståelse av hur Örebro kommun och Jernhusen AB tänker kring området och hur devill utveckla det i framtiden. Undersökningen visade att det fanns ett stort fokus på att bevara industriarvet från1900-talets början till 1930-talet i den planerade utvecklingen av CV-området. Slutsatserna visade att Örebrokommun och Jernhusen AB förstår vilken inverkan det nya området kommer att sätta på den redan befintligabebyggelsen och att kulturvärdena kommer att förändras. De båda parterna var medvetna om att rivningar påområdet är oundvikligt men en avvägning har gjorts för att välja de byggnader som upplevs ha minst påverkanpå CV-områdets helhetsuppfattning., The purpose of the thesis is to understand an industrial heritage in transformation. The questions raised in thethesis are the following: how does the new district propose to preserve the cultural values of the buildings andhow will they be used in the future? How does the demolishing process of choosing a certain building happen?The questions will be answered by the chosen case study: CV. The CV district has been a part of Örebro Citt´s history and identity for more than 120 years but now the city has reached its limit with an industrial district inthe city centre. The district now faces a new challenge in transforming an industrial district into a residentialarea. The theories that have been used in answering the question comes from the field of industrial heritage.The discussion and the analysis have been answered with the help of different literature that covers the districtand the industrial heritage. This creates a better understanding of how Örebro municipality and the propertyowner, Jernhusen AB wants to develop the area in the future. Both parties understand that the cultural valueswill be changed and that the demolishing of buildings will affect the area.

En av de viktigaste uppgifterna för samtida stadsplanering är omvandlingen av 1900-talets industri- och hamnområden. När hamnområden omvandlas från platser för produktion till moderna bostadsområden förändras platsens karaktär och struktur drastiskt. Vad innebär det för hamnområdets kulturarv? Studier har visat att många hamnområden utvecklas efter samma generiska mall oavsett områdets unika geografiska förutsättningar och kvalitéer. Det innebär samtidigt att det finns stora risker att iallafall delar av det kulturella arvet i hamnområden går förlorat. Det här arbetet tar sin utgångspunkt i den postindustriella utveckling i Malmös äldsta hamnområde; Nyhamnen. I slutet av 2019 antog Malmö Stad en fördjupad översiktsplan för Nyhamnen. Det är en ambitiös plan som syftar till att utveckla och utvidga Malmös stadskärna mot vattnet. Genom en dokumentstudie som granskar både kulturhistorisk utredning och den nyligen antagna fördjupade översiktsplanen, undersöker arbetet hur kulturarvet har kartlagts och beaktats i planeringsprocessen. Arbetet inkluderar även en kulturmiljöanalys som syftat till att undersöka hur Nyhamnen kan omvandlas och återskapas med hänsyn till befintlig bebyggelse, identitet och kulturarv. Arbetet grundas på ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på kulturarv som en process som ständigt omformas och reproduceras genom kulturella och sociala processer och diskursiva praktiker. Utifrån det teoretiska ramverket syftar arbetet till att formulera ett alternativt narrativ till planeringens kulturarvsdiskurs genom att hävda att konstruktionen av kulturarv spelar en avgörande roll för hur historiska spår behandlas i den byggda miljön. Arbetet visar att trots att det i den fördjupade översiktsplanen uttrycks en tydlig ambition att bevara hamnens unika karaktär och identitet finns en risk att iallafall delar av det kulturella arvet i Nyhamnen går förlorat. Den primära slutsatsen för arbetet är att planeringen i Nyhamnen i större utsträckning bör arbeta med dia

En av de viktigaste uppgifterna för samtida stadsplanering är omvandlingen av 1900-talets industri- och hamnområden. När hamnområden omvandlas från platser för produktion till moderna bostadsområden förändras platsens karaktär och struktur drastiskt. Vad innebär det för hamnområdets kulturarv? Studier har visat att många hamnområden utvecklas efter samma generiska mall oavsett områdets unika geografiska förutsättningar och kvalitéer. Det innebär samtidigt att det finns stora risker att iallafall delar av det kulturella arvet i hamnområden går förlorat. Det här arbetet tar sin utgångspunkt i den postindustriella utveckling i Malmös äldsta hamnområde; Nyhamnen. I slutet av 2019 antog Malmö Stad en fördjupad översiktsplan för Nyhamnen. Det är en ambitiös plan som syftar till att utveckla och utvidga Malmös stadskärna mot vattnet. Genom en dokumentstudie som granskar både kulturhistorisk utredning och den nyligen antagna fördjupade översiktsplanen, undersöker arbetet hur kulturarvet har kartlagts och beaktats i planeringsprocessen. Arbetet inkluderar även en kulturmiljöanalys som syftat till att undersöka hur Nyhamnen kan omvandlas och återskapas med hänsyn till befintlig bebyggelse, identitet och kulturarv. Arbetet grundas på ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på kulturarv som en process som ständigt omformas och reproduceras genom kulturella och sociala processer och diskursiva praktiker. Utifrån det teoretiska ramverket syftar arbetet till att formulera ett alternativt narrativ till planeringens kulturarvsdiskurs genom att hävda att konstruktionen av kulturarv spelar en avgörande roll för hur historiska spår behandlas i den byggda miljön. Arbetet visar att trots att det i den fördjupade översiktsplanen uttrycks en tydlig ambition att bevara hamnens unika karaktär och identitet finns en risk att iallafall delar av det kulturella arvet i Nyhamnen går förlorat. Den primära slutsatsen för arbetet är att planeringen i Nyhamnen i större utsträckning bör arbeta med dia

En av de viktigaste uppgifterna för samtida stadsplanering är omvandlingen av 1900-talets industri- och hamnområden. När hamnområden omvandlas från platser för produktion till moderna bostadsområden förändras platsens karaktär och struktur drastiskt. Vad innebär det för hamnområdets kulturarv? Studier har visat att många hamnområden utvecklas efter samma generiska mall oavsett områdets unika geografiska förutsättningar och kvalitéer. Det innebär samtidigt att det finns stora risker att iallafall delar av det kulturella arvet i hamnområden går förlorat. Det här arbetet tar sin utgångspunkt i den postindustriella utveckling i Malmös äldsta hamnområde; Nyhamnen. I slutet av 2019 antog Malmö Stad en fördjupad översiktsplan för Nyhamnen. Det är en ambitiös plan som syftar till att utveckla och utvidga Malmös stadskärna mot vattnet. Genom en dokumentstudie som granskar både kulturhistorisk utredning och den nyligen antagna fördjupade översiktsplanen, undersöker arbetet hur kulturarvet har kartlagts och beaktats i planeringsprocessen. Arbetet inkluderar även en kulturmiljöanalys som syftat till att undersöka hur Nyhamnen kan omvandlas och återskapas med hänsyn till befintlig bebyggelse, identitet och kulturarv. Arbetet grundas på ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på kulturarv som en process som ständigt omformas och reproduceras genom kulturella och sociala processer och diskursiva praktiker. Utifrån det teoretiska ramverket syftar arbetet till att formulera ett alternativt narrativ till planeringens kulturarvsdiskurs genom att hävda att konstruktionen av kulturarv spelar en avgörande roll för hur historiska spår behandlas i den byggda miljön. Arbetet visar att trots att det i den fördjupade översiktsplanen uttrycks en tydlig ambition att bevara hamnens unika karaktär och identitet finns en risk att iallafall delar av det kulturella arvet i Nyhamnen går förlorat. Den primära slutsatsen för arbetet är att planeringen i Nyhamnen i större utsträckning bör arbeta med dia

En av de viktigaste uppgifterna för samtida stadsplanering är omvandlingen av 1900-talets industri- och hamnområden. När hamnområden omvandlas från platser för produktion till moderna bostadsområden förändras platsens karaktär och struktur drastiskt. Vad innebär det för hamnområdets kulturarv? Studier har visat att många hamnområden utvecklas efter samma generiska mall oavsett områdets unika geografiska förutsättningar och kvalitéer. Det innebär samtidigt att det finns stora risker att iallafall delar av det kulturella arvet i hamnområden går förlorat. Det här arbetet tar sin utgångspunkt i den postindustriella utveckling i Malmös äldsta hamnområde; Nyhamnen. I slutet av 2019 antog Malmö Stad en fördjupad översiktsplan för Nyhamnen. Det är en ambitiös plan som syftar till att utveckla och utvidga Malmös stadskärna mot vattnet. Genom en dokumentstudie som granskar både kulturhistorisk utredning och den nyligen antagna fördjupade översiktsplanen, undersöker arbetet hur kulturarvet har kartlagts och beaktats i planeringsprocessen. Arbetet inkluderar även en kulturmiljöanalys som syftat till att undersöka hur Nyhamnen kan omvandlas och återskapas med hänsyn till befintlig bebyggelse, identitet och kulturarv. Arbetet grundas på ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på kulturarv som en process som ständigt omformas och reproduceras genom kulturella och sociala processer och diskursiva praktiker. Utifrån det teoretiska ramverket syftar arbetet till att formulera ett alternativt narrativ till planeringens kulturarvsdiskurs genom att hävda att konstruktionen av kulturarv spelar en avgörande roll för hur historiska spår behandlas i den byggda miljön. Arbetet visar att trots att det i den fördjupade översiktsplanen uttrycks en tydlig ambition att bevara hamnens unika karaktär och identitet finns en risk att iallafall delar av det kulturella arvet i Nyhamnen går förlorat. Den primära slutsatsen för arbetet är att planeringen i Nyhamnen i större utsträckning bör arbeta med dia

En av de viktigaste uppgifterna för samtida stadsplanering är omvandlingen av 1900-talets industri- och hamnområden. När hamnområden omvandlas från platser för produktion till moderna bostadsområden förändras platsens karaktär och struktur drastiskt. Vad innebär det för hamnområdets kulturarv? Studier har visat att många hamnområden utvecklas efter samma generiska mall oavsett områdets unika geografiska förutsättningar och kvalitéer. Det innebär samtidigt att det finns stora risker att iallafall delar av det kulturella arvet i hamnområden går förlorat. Det här arbetet tar sin utgångspunkt i den postindustriella utveckling i Malmös äldsta hamnområde; Nyhamnen. I slutet av 2019 antog Malmö Stad en fördjupad översiktsplan för Nyhamnen. Det är en ambitiös plan som syftar till att utveckla och utvidga Malmös stadskärna mot vattnet. Genom en dokumentstudie som granskar både kulturhistorisk utredning och den nyligen antagna fördjupade översiktsplanen, undersöker arbetet hur kulturarvet har kartlagts och beaktats i planeringsprocessen. Arbetet inkluderar även en kulturmiljöanalys som syftat till att undersöka hur Nyhamnen kan omvandlas och återskapas med hänsyn till befintlig bebyggelse, identitet och kulturarv. Arbetet grundas på ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på kulturarv som en process som ständigt omformas och reproduceras genom kulturella och sociala processer och diskursiva praktiker. Utifrån det teoretiska ramverket syftar arbetet till att formulera ett alternativt narrativ till planeringens kulturarvsdiskurs genom att hävda att konstruktionen av kulturarv spelar en avgörande roll för hur historiska spår behandlas i den byggda miljön. Arbetet visar att trots att det i den fördjupade översiktsplanen uttrycks en tydlig ambition att bevara hamnens unika karaktär och identitet finns en risk att iallafall delar av det kulturella arvet i Nyhamnen går förlorat. Den primära slutsatsen för arbetet är att planeringen i Nyhamnen i större utsträckning bör arbeta med dia

En av de viktigaste uppgifterna för samtida stadsplanering är omvandlingen av 1900-talets industri- och hamnområden. När hamnområden omvandlas från platser för produktion till moderna bostadsområden förändras platsens karaktär och struktur drastiskt. Vad innebär det för hamnområdets kulturarv? Studier har visat att många hamnområden utvecklas efter samma generiska mall oavsett områdets unika geografiska förutsättningar och kvalitéer. Det innebär samtidigt att det finns stora risker att iallafall delar av det kulturella arvet i hamnområden går förlorat. Det här arbetet tar sin utgångspunkt i den postindustriella utveckling i Malmös äldsta hamnområde; Nyhamnen. I slutet av 2019 antog Malmö Stad en fördjupad översiktsplan för Nyhamnen. Det är en ambitiös plan som syftar till att utveckla och utvidga Malmös stadskärna mot vattnet. Genom en dokumentstudie som granskar både kulturhistorisk utredning och den nyligen antagna fördjupade översiktsplanen, undersöker arbetet hur kulturarvet har kartlagts och beaktats i planeringsprocessen. Arbetet inkluderar även en kulturmiljöanalys som syftat till att undersöka hur Nyhamnen kan omvandlas och återskapas med hänsyn till befintlig bebyggelse, identitet och kulturarv. Arbetet grundas på ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på kulturarv som en process som ständigt omformas och reproduceras genom kulturella och sociala processer och diskursiva praktiker. Utifrån det teoretiska ramverket syftar arbetet till att formulera ett alternativt narrativ till planeringens kulturarvsdiskurs genom att hävda att konstruktionen av kulturarv spelar en avgörande roll för hur historiska spår behandlas i den byggda miljön. Arbetet visar att trots att det i den fördjupade översiktsplanen uttrycks en tydlig ambition att bevara hamnens unika karaktär och identitet finns en risk att iallafall delar av det kulturella arvet i Nyhamnen går förlorat. Den primära slutsatsen för arbetet är att planeringen i Nyhamnen i större utsträckning bör arbeta med dia

My essay aims to illustrate how an industrial memory is created based on Sandvik AB's premises. Industrial heritage and industrial memory are interrelated, but have different characteristics and conditions. I examine what conditions are required to create an industrial memory in the form of a museum. I describe the problems that exist in the various industrial concepts and contribute with an analysis of the different concepts. I am using Sandvik AB as a case study and by using the identified criteria for an industry memory my essay show the process in which an industrial memory can be created. I further investigate whether Sandvik AB can create a museum based on there industrial heritage. My research proves this fact and I finish the essay by proposing how a Sandvik museum in Sandviken can be designed. My research shows that Sandvik AB fulfills the criteria for being able to create an industrial memory from there industrial heritage. My research contribute with interpretations of the concepts of industrial heritage, industrial memory, living industrial memory and industrial history landscape. My essay shows that an industrial memory can represent a living company which shows against the usual view of an industrial memory as a representative of a discontinued production. My essay also examines two consulting firms which give proposals in creating a museum, a market that can be find outside Sweden. The research also contribute with supplementary proposals for the consulting firms different steps in the process of creating a museum. From a Swedish perspective, this study therefore contributes with a first proposal for the Swedish market in creating a museum.

My essay aims to illustrate how an industrial memory is created based on Sandvik AB's premises. Industrial heritage and industrial memory are interrelated, but have different characteristics and conditions. I examine what conditions are required to create an industrial memory in the form of a museum. I describe the problems that exist in the various industrial concepts and contribute with an analysis of the different concepts. I am using Sandvik AB as a case study and by using the identified criteria for an industry memory my essay show the process in which an industrial memory can be created. I further investigate whether Sandvik AB can create a museum based on there industrial heritage. My research proves this fact and I finish the essay by proposing how a Sandvik museum in Sandviken can be designed. My research shows that Sandvik AB fulfills the criteria for being able to create an industrial memory from there industrial heritage. My research contribute with interpretations of the concepts of industrial heritage, industrial memory, living industrial memory and industrial history landscape. My essay shows that an industrial memory can represent a living company which shows against the usual view of an industrial memory as a representative of a discontinued production. My essay also examines two consulting firms which give proposals in creating a museum, a market that can be find outside Sweden. The research also contribute with supplementary proposals for the consulting firms different steps in the process of creating a museum. From a Swedish perspective, this study therefore contributes with a first proposal for the Swedish market in creating a museum.

I denna uppsats undersöks hur järnvägen har musealiserats utifrån tre svenska museijärnvägar; Föreningen Gotandstågets Gotlands Hesselby Jernväg, Tjustbygdens Järnvägsförenings Hultsfred Västerviks Järnväg samt Skånska Järnvägars bana Brösarp-Sankt Olof. Musealiseringsprocessen och den nuvarande verksamheten undersöks och analyseras med fokus på hur identitet och autenticitet/ auktoritet hanteras och värderas. Actor Network Theory och Assemblageteori används som metodologiska verktyg för att studera de komponenter, aktanter, som nätverket museijärnväg består av. Identitet är viktigt för museiföreningarna på olika sätt. Det är dels lokal/regional identitet som föreningarnas verksamhet och museala anknytning ansluter sig till, vilket poängteras på en rad olika sätt, till exempel genom märkning på fordon eller med användandet av speciella emblem. Autenticitet är ett viktigt värde för museijärnvägarna men det behandlas på olika sätt. I de fall museijärnvägen är byggnadsminnesförklarad tolkas miljön som autentisk av en auktoritet på området. Själva museikonceptet skapades av museiföreningarna själva och därigenom kunde och kan de också själva sätta agendan för vad som är autentiskt. Tidvis samstämmer det med övriga auktoriteters bild, ibland inte till exempel vad det gäller tidsepoksbedömning. Det kan också uppstå värdekonflikter i vad föreningarna vill visa som när den kommersiella eller accessoriska verksamheten i form av souvenirförsäljning och kaféverksamhet marknadsförs på samma yta som den historiska miljön. I flera av dessa fall försöker föreningarna att anpassa att förändringarna till den befintliga miljön genom att de utförs i historiserande stil. På så sätt kan de i bästa fall uppfattas som något autentiskt.

I denna uppsats undersöks hur järnvägen har musealiserats utifrån tre svenska museijärnvägar; Föreningen Gotandstågets Gotlands Hesselby Jernväg, Tjustbygdens Järnvägsförenings Hultsfred Västerviks Järnväg samt Skånska Järnvägars bana Brösarp-Sankt Olof. Musealiseringsprocessen och den nuvarande verksamheten undersöks och analyseras med fokus på hur identitet och autenticitet/ auktoritet hanteras och värderas. Actor Network Theory och Assemblageteori används som metodologiska verktyg för att studera de komponenter, aktanter, som nätverket museijärnväg består av. Identitet är viktigt för museiföreningarna på olika sätt. Det är dels lokal/regional identitet som föreningarnas verksamhet och museala anknytning ansluter sig till, vilket poängteras på en rad olika sätt, till exempel genom märkning på fordon eller med användandet av speciella emblem. Autenticitet är ett viktigt värde för museijärnvägarna men det behandlas på olika sätt. I de fall museijärnvägen är byggnadsminnesförklarad tolkas miljön som autentisk av en auktoritet på området. Själva museikonceptet skapades av museiföreningarna själva och därigenom kunde och kan de också själva sätta agendan för vad som är autentiskt. Tidvis samstämmer det med övriga auktoriteters bild, ibland inte till exempel vad det gäller tidsepoksbedömning. Det kan också uppstå värdekonflikter i vad föreningarna vill visa som när den kommersiella eller accessoriska verksamheten i form av souvenirförsäljning och kaféverksamhet marknadsförs på samma yta som den historiska miljön. I flera av dessa fall försöker föreningarna att anpassa att förändringarna till den befintliga miljön genom att de utförs i historiserande stil. På så sätt kan de i bästa fall uppfattas som något autentiskt.

In this chapter, we use the competing narratives and performances of four guided walks as the basis for a discussion of heritage in the intersection of gender, sexuality and class in the urban landscape of Norrköping, Sweden. Three of the walks focus on the life of straight, white, working-class women, while one offers a lesbian narrative thus disrupting the other walks. All the walks dealt with are part of recent projects to render female experiences visible so as to connect to current agendas and include them in the heritage for the future. They also testify to the difficulties of incorporating social complexity and intersectionality in heritage productions such as city walks.

Upphovsrätt enligt Creative Commons licens CC BY-NC-ND. Villkor på http://creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/2.5/se, Brytpunkt Bergslagen

Upphovsrätt enligt Creative Commons licens CC BY-NC-ND. Villkor på http://creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/2.5/se, Brytpunkt Bergslagen

Upphovsrätt enligt Creative Commons licens CC BY-NC-ND. Villkor på http://creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/2.5/se, Brytpunkt Bergslagen

Upphovsrätt enligt Creative Commons licens CC BY-NC-ND. Villkor på http://creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/2.5/se, Brytpunkt Bergslagen

Upphovsrätt enligt Creative Commons licens CC BY-NC-ND. Villkor på http://creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/2.5/se, Brytpunkt Bergslagen

Upphovsrätt enligt Creative Commons licens CC BY-NC-ND. Villkor på http://creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/2.5/se, Brytpunkt Bergslagen

Bergslagens omvandling under senare årtionden skildrad med fokus på Långbans gruvby i Värmland, insatt i ett långt historiskt perspektiv med fokus på gruvbrytning och ekonomisk utveckling

Vi lever i en tid då många forna industriområden står i grepp att omvandlas till bostads- och kontorsområden. Den industriella tillverkningen har till stora delar flytt landet i jakt på billigare arbetskraft och lägre produktionskostnader, men industrin finns i mångt och mycket fortfarande kvar; dels i form av nedlagda fabriker, tomma lokaler och outnyttjade strukturer, men också i form av minnen, erfarenheter och berättelser. En del av dessa kvarlevor kommer av olika anledningar att försvinna, en del kommer att betraktas som kulturarv och bli kvar. I denna uppsats försöker jag uppnå en större förståelse för hur och på vilka grunder det industriella kulturarvet blir till, samt vilken innebörd och vilka konsekvenser denna process kan tänkas ha. Undersökningen omfattar den planerade omvandlingen av Kockums gamla varvsområde i Malmö och frågeställningarna jag söker besvara lyder: Vad består Varvsstadens kulturarv av och vilken verkar vara dess främsta funktion? Vilka motiv framstår som primära vid skapandet av Varvsstadens kulturarv? Hur framgår kulturarvets politiska dimension i planeringen av Varvsstaden? Hur framställs relationen mellan identitet och historia i Varvsstadens planerade kulturarv? Hur hög är delaktigheten och det medborgerliga inflytandet i den kulturarvsskapande processen? En utgångspunkt är att kulturarvets komplexitet och uppsatsens omfångsrika frågeställning endast kan bemötas genom en tämligen bred och omfattande teoriram. I ett teoretiskt ramverk redogör jag således för ett flertal olika teorier och synsätt genom vilka en djupare förståelse för det industriella kulturarvet kan nås. En del behandlar relationen mellan historia, plats och identitet. En annan del beskriver olika perspektiv att se kulturarvet genom. En tredje del redogör för olika sätt att värdera det industriella arvet. Det empiriska materialet består av tre dokument som alla är en del av Varvsstadens planeringsprocess: en kulturhistorisk utredning, ett planprogram och en utvecklings

Vi lever i en tid då många forna industriområden står i grepp att omvandlas till bostads- och kontorsområden. Den industriella tillverkningen har till stora delar flytt landet i jakt på billigare arbetskraft och lägre produktionskostnader, men industrin finns i mångt och mycket fortfarande kvar; dels i form av nedlagda fabriker, tomma lokaler och outnyttjade strukturer, men också i form av minnen, erfarenheter och berättelser. En del av dessa kvarlevor kommer av olika anledningar att försvinna, en del kommer att betraktas som kulturarv och bli kvar. I denna uppsats försöker jag uppnå en större förståelse för hur och på vilka grunder det industriella kulturarvet blir till, samt vilken innebörd och vilka konsekvenser denna process kan tänkas ha. Undersökningen omfattar den planerade omvandlingen av Kockums gamla varvsområde i Malmö och frågeställningarna jag söker besvara lyder: Vad består Varvsstadens kulturarv av och vilken verkar vara dess främsta funktion? Vilka motiv framstår som primära vid skapandet av Varvsstadens kulturarv? Hur framgår kulturarvets politiska dimension i planeringen av Varvsstaden? Hur framställs relationen mellan identitet och historia i Varvsstadens planerade kulturarv? Hur hög är delaktigheten och det medborgerliga inflytandet i den kulturarvsskapande processen? En utgångspunkt är att kulturarvets komplexitet och uppsatsens omfångsrika frågeställning endast kan bemötas genom en tämligen bred och omfattande teoriram. I ett teoretiskt ramverk redogör jag således för ett flertal olika teorier och synsätt genom vilka en djupare förståelse för det industriella kulturarvet kan nås. En del behandlar relationen mellan historia, plats och identitet. En annan del beskriver olika perspektiv att se kulturarvet genom. En tredje del redogör för olika sätt att värdera det industriella arvet. Det empiriska materialet består av tre dokument som alla är en del av Varvsstadens planeringsprocess: en kulturhistorisk utredning, ett planprogram och en utvecklings

Introduction to thematic issue of Bebyggelsehistorisk tidskrift, identifying trends., QC 20160226

Ett öppnande Det händer ibland att vi upptäcker platser som lyckas erövra en speciell plats i våra medvetanden. Det är platser som sätter tankar och känslor i rörelse, och som för en lång tid framåt väcker nyfikenhet och engagemang. För oss har det ofta handlat om övergivna platser. Miljöer som formats av människans hand, men som övergivits i takt med att samhället förändrats. I sin bortglömdhet väcker de en svårbeskriven sympati, nästan som den till en gammal vän i behov av kamratlig omtanke. I hjärtat av Karlskrona finns just en sådan plats: en avvecklad järnvägstunnel som vi upptäckte redan under vår första promenad genom staden. Sträckan växlar mellan slutna tunnelrum och öppna ravinpartier där naturen bäddat in spårområdet i en romantisk törnrosasömn. Det är en på många sätt märklig och fantasieggande plats som väcker tankar om stadens svunna storhetstid då den användes för tunga transporter till skeppsbyggandet på örlogsvarvet. Idag står Järnvägstunneln tyst och oanvänd. Stängd för allmän passage lämnas den nyfikne ensam med funderingar om vad som döljs bakom de lyckta grindarna.

Detta är en rapport från ett uppdrag vars syfte var att 1) registrere fredete kulturminner och 2) finna och kartfeste faste kulturminner fra før 1946 samt beskrive dem slik de er i dag og prøve å tolke tidligere funksjon. I uppdraget ingick att se närmmere på de teknisk industrielle kulturminnene som ligger i dagen, samt vurdere verdien av tidligere (men ikke fredete) industrielle kulturminner. Uppdraget ble utført av Dag Avango og Sander Solnes i Pyramiden i perioden 21.08-28.08. Rapporten innehåller resultaten av Avangos och Solnes inventering., QC 20160226, Assessing Arctic Futures, Sustainable Communities and the Legacies of Mining in the Nordic Arctic

Ett öppnande Det händer ibland att vi upptäcker platser som lyckas erövra en speciell plats i våra medvetanden. Det är platser som sätter tankar och känslor i rörelse, och som för en lång tid framåt väcker nyfikenhet och engagemang. För oss har det ofta handlat om övergivna platser. Miljöer som formats av människans hand, men som övergivits i takt med att samhället förändrats. I sin bortglömdhet väcker de en svårbeskriven sympati, nästan som den till en gammal vän i behov av kamratlig omtanke. I hjärtat av Karlskrona finns just en sådan plats: en avvecklad järnvägstunnel som vi upptäckte redan under vår första promenad genom staden. Sträckan växlar mellan slutna tunnelrum och öppna ravinpartier där naturen bäddat in spårområdet i en romantisk törnrosasömn. Det är en på många sätt märklig och fantasieggande plats som väcker tankar om stadens svunna storhetstid då den användes för tunga transporter till skeppsbyggandet på örlogsvarvet. Idag står Järnvägstunneln tyst och oanvänd. Stängd för allmän passage lämnas den nyfikne ensam med funderingar om vad som döljs bakom de lyckta grindarna.

Ett öppnande Det händer ibland att vi upptäcker platser som lyckas erövra en speciell plats i våra medvetanden. Det är platser som sätter tankar och känslor i rörelse, och som för en lång tid framåt väcker nyfikenhet och engagemang. För oss har det ofta handlat om övergivna platser. Miljöer som formats av människans hand, men som övergivits i takt med att samhället förändrats. I sin bortglömdhet väcker de en svårbeskriven sympati, nästan som den till en gammal vän i behov av kamratlig omtanke. I hjärtat av Karlskrona finns just en sådan plats: en avvecklad järnvägstunnel som vi upptäckte redan under vår första promenad genom staden. Sträckan växlar mellan slutna tunnelrum och öppna ravinpartier där naturen bäddat in spårområdet i en romantisk törnrosasömn. Det är en på många sätt märklig och fantasieggande plats som väcker tankar om stadens svunna storhetstid då den användes för tunga transporter till skeppsbyggandet på örlogsvarvet. Idag står Järnvägstunneln tyst och oanvänd. Stängd för allmän passage lämnas den nyfikne ensam med funderingar om vad som döljs bakom de lyckta grindarna.

Ett öppnande Det händer ibland att vi upptäcker platser som lyckas erövra en speciell plats i våra medvetanden. Det är platser som sätter tankar och känslor i rörelse, och som för en lång tid framåt väcker nyfikenhet och engagemang. För oss har det ofta handlat om övergivna platser. Miljöer som formats av människans hand, men som övergivits i takt med att samhället förändrats. I sin bortglömdhet väcker de en svårbeskriven sympati, nästan som den till en gammal vän i behov av kamratlig omtanke. I hjärtat av Karlskrona finns just en sådan plats: en avvecklad järnvägstunnel som vi upptäckte redan under vår första promenad genom staden. Sträckan växlar mellan slutna tunnelrum och öppna ravinpartier där naturen bäddat in spårområdet i en romantisk törnrosasömn. Det är en på många sätt märklig och fantasieggande plats som väcker tankar om stadens svunna storhetstid då den användes för tunga transporter till skeppsbyggandet på örlogsvarvet. Idag står Järnvägstunneln tyst och oanvänd. Stängd för allmän passage lämnas den nyfikne ensam med funderingar om vad som döljs bakom de lyckta grindarna.

Ett öppnande Det händer ibland att vi upptäcker platser som lyckas erövra en speciell plats i våra medvetanden. Det är platser som sätter tankar och känslor i rörelse, och som för en lång tid framåt väcker nyfikenhet och engagemang. För oss har det ofta handlat om övergivna platser. Miljöer som formats av människans hand, men som övergivits i takt med att samhället förändrats. I sin bortglömdhet väcker de en svårbeskriven sympati, nästan som den till en gammal vän i behov av kamratlig omtanke. I hjärtat av Karlskrona finns just en sådan plats: en avvecklad järnvägstunnel som vi upptäckte redan under vår första promenad genom staden. Sträckan växlar mellan slutna tunnelrum och öppna ravinpartier där naturen bäddat in spårområdet i en romantisk törnrosasömn. Det är en på många sätt märklig och fantasieggande plats som väcker tankar om stadens svunna storhetstid då den användes för tunga transporter till skeppsbyggandet på örlogsvarvet. Idag står Järnvägstunneln tyst och oanvänd. Stängd för allmän passage lämnas den nyfikne ensam med funderingar om vad som döljs bakom de lyckta grindarna.

Ett öppnande Det händer ibland att vi upptäcker platser som lyckas erövra en speciell plats i våra medvetanden. Det är platser som sätter tankar och känslor i rörelse, och som för en lång tid framåt väcker nyfikenhet och engagemang. För oss har det ofta handlat om övergivna platser. Miljöer som formats av människans hand, men som övergivits i takt med att samhället förändrats. I sin bortglömdhet väcker de en svårbeskriven sympati, nästan som den till en gammal vän i behov av kamratlig omtanke. I hjärtat av Karlskrona finns just en sådan plats: en avvecklad järnvägstunnel som vi upptäckte redan under vår första promenad genom staden. Sträckan växlar mellan slutna tunnelrum och öppna ravinpartier där naturen bäddat in spårområdet i en romantisk törnrosasömn. Det är en på många sätt märklig och fantasieggande plats som väcker tankar om stadens svunna storhetstid då den användes för tunga transporter till skeppsbyggandet på örlogsvarvet. Idag står Järnvägstunneln tyst och oanvänd. Stängd för allmän passage lämnas den nyfikne ensam med funderingar om vad som döljs bakom de lyckta grindarna.

Industrilandskapet i Norrköping kan sägas representera ett exempel på omvandlingen från industrisamhälle till postindustriellt samhälle. Området har tidigare varit ett framträdande nav för den tillverkningsindustri som länge präglat Norrköping. Men stora förändringar har skett och idag fungerar området istället som utgångspunkt för kunskapsstaden Norrköping. Miljön i området beskrivs ofta i termer av unicitet och attraktivitet och området utgör ett riksintresse för kulturmiljövård. Kontrasterna mellan att dels vara ett kulturarv och samtidigt representera den moderna kunskapsstaden och dessutom vara ett attraktivt levande stadsrum skapar en intressant balansgång mellan att bevara kontra att utveckla. Industrilandskapet framträder som ett viktigt område för Norrköping och i relation till kulturarv, kunskapsstaden och ett levande stadsrum uppstår en grund för intressanta diskussioner både ur ett lokalt, nationellt och internationellt perspektiv.

Problem: Till följd av avindustrialiseringen står idag många forna industriområdet övergivna. Detta har kommit att bli en samhällsfråga som tas omhand på olika sätt. Tidigare forskning visar på att intresset för industriarv har ökat de senaste 20 åren. Forskningen berör främst nedlagda gruv- och tillverkningsindustrier medan forskning kring nedlagda varvsområden är bristfällig. Kulturvarvet i Helsingör och Varvsstaden i Malmö är två platser med liknande varvshistoria som är under omvandling. Därför har vi valt att använda dessa två platser som studieobjekt. Syfte: Att undersöka hur nedlagda varvsområden kan omvandlas till attraktiva platser. Uppsatsen kommer att utifrån ett ledningsperspektiv undersöka hur två nedlagda varvsområden förhåller sig till och arbetar med att skapa attraktiva platser för olika målgrupper. Metod: Vi har i uppsatsen valt att använda oss av kvalitativa metoder. Vi har utfört djupintervjuer med nyckelpersoner på fallstudieplatserna. För att komplettera dessa har vi genomfört dokumentstudier samt observationer. Resultat: Undersökningen har visat att omvandlingar av varvsområden kan ske på olika sätt. Dock har varvshistorien en naturlig roll i omvandlingen. För att ge nytt liv åt nedlagda varvsområden och samtidigt göra dem till attraktiva platser, är det viktigt att attrahera olika målgrupper. För att attrahera besökare kan omvandlade varvsområden framhäva det industriella arvet på ett känslomässigt sätt genom upplevelser. För att attrahera invånare och näringsliv kan omvandlade varvsområden fokusera på det funktionella i form av bostäder och kontor. Båda dessa sätt att omvandla leder till att en plats blir attraktiv, men om platsens syfte är att attrahera alla målgrupper bör dessa aspekter kombineras.

Problem: Till följd av avindustrialiseringen står idag många forna industriområdet övergivna. Detta har kommit att bli en samhällsfråga som tas omhand på olika sätt. Tidigare forskning visar på att intresset för industriarv har ökat de senaste 20 åren. Forskningen berör främst nedlagda gruv- och tillverkningsindustrier medan forskning kring nedlagda varvsområden är bristfällig. Kulturvarvet i Helsingör och Varvsstaden i Malmö är två platser med liknande varvshistoria som är under omvandling. Därför har vi valt att använda dessa två platser som studieobjekt. Syfte: Att undersöka hur nedlagda varvsområden kan omvandlas till attraktiva platser. Uppsatsen kommer att utifrån ett ledningsperspektiv undersöka hur två nedlagda varvsområden förhåller sig till och arbetar med att skapa attraktiva platser för olika målgrupper. Metod: Vi har i uppsatsen valt att använda oss av kvalitativa metoder. Vi har utfört djupintervjuer med nyckelpersoner på fallstudieplatserna. För att komplettera dessa har vi genomfört dokumentstudier samt observationer. Resultat: Undersökningen har visat att omvandlingar av varvsområden kan ske på olika sätt. Dock har varvshistorien en naturlig roll i omvandlingen. För att ge nytt liv åt nedlagda varvsområden och samtidigt göra dem till attraktiva platser, är det viktigt att attrahera olika målgrupper. För att attrahera besökare kan omvandlade varvsområden framhäva det industriella arvet på ett känslomässigt sätt genom upplevelser. För att attrahera invånare och näringsliv kan omvandlade varvsområden fokusera på det funktionella i form av bostäder och kontor. Båda dessa sätt att omvandla leder till att en plats blir attraktiv, men om platsens syfte är att attrahera alla målgrupper bör dessa aspekter kombineras.

Industrilandskapet i Norrköping kan sägas representera ett exempel på omvandlingen från industrisamhälle till postindustriellt samhälle. Området har tidigare varit ett framträdande nav för den tillverkningsindustri som länge präglat Norrköping. Men stora förändringar har skett och idag fungerar området istället som utgångspunkt för kunskapsstaden Norrköping. Miljön i området beskrivs ofta i termer av unicitet och attraktivitet och området utgör ett riksintresse för kulturmiljövård. Kontrasterna mellan att dels vara ett kulturarv och samtidigt representera den moderna kunskapsstaden och dessutom vara ett attraktivt levande stadsrum skapar en intressant balansgång mellan att bevara kontra att utveckla. Industrilandskapet framträder som ett viktigt område för Norrköping och i relation till kulturarv, kunskapsstaden och ett levande stadsrum uppstår en grund för intressanta diskussioner både ur ett lokalt, nationellt och internationellt perspektiv.

Sveriges industrimiljö har blivit ett kulturarv. I landet som en gång varit ett produktionsland med stora industrier som har sysselsatt många människor finns idag mer eller mindre brukbara industrilandskap kvar som vittnar om den svenska industrialismen. Denna förändring har berott på bland annat förändringar i samhällsstrukturen, den globaliserade ekonomin och rörliga arbetsmarknaden. I dagens Sverige är det industriella kulturarvet, och dess ofta monumentala tegelbyggnader, under omvärdering. Från att ha varit en levande industri som städers ekonomi har vilat på har fabriks- och verkstadslokaler periodvis stått tomma eller fått ny funktion i form av kulturverksamhet eller kontorslandskap. Ofta med hjälp av hänsynslös renovering och omvandling. Under lång tid var inte industriarvet någonting som innefattades av varken den nationella eller lokala kulturmiljövården. Hur kommer det sig att det tog så lång tid för industriarvet att bli en del av kulturarvsbegreppet och därigenom erhålla samma bevarandevärde och varsamma hantering? Komplexiteten med det nära industriarvet verkar ligga både i kulturarvsbegreppets definition och i att själva sinnebilden för fabriker och industrier under industrialismen var modernitet och framtid. Kan detta ha påverkat människors och instutitioners syn på industri som kulturarv? Industriarvet är ett kulturarv nära i tiden som idag levande människor personligen kan relatera till. Det har ständigt omgärdats av en diskussion kring dess legitimitet och värde men har nu tagit plats som ett relevant område för kulturarvsförvaltning och bevarande. Begreppet industriarv har tagit form. Vid stadsförnyelseprocesser i städer där denna typ av fysiska spår från industrialismen står kvar som monument över en förgången samhällsstruktur väcks frågan hur dessa bör hanteras. De gamla fabriksmiljöerna kan inkluderas i stadsförnyelsediskussionen eller bevaras som fysiska minnesbilder över en förfluten tid. Går det att hitta ett förhållningssätt för att kunna

Ett vanligt fenomen i svenska städer är industriområden som förr låg i stadens periferi nu har inringats av den expanderande staden, eller åtminstone blivit tätt angränsad till den. Industriområdet är dock separerat från den övriga staden genom sin struktur och funktion. Vid stadsförnyelseprojekt av industriområden från efterkrigstiden har man ofta valt att riva allt och sedan bygga nytt. Denna uppsats har haft som mål att undersöka om även sentida industriområde kan anses bevarandevärda ur ett kulturhistoriskt perspektiv och hur man kan planera om ett sentida industriområde till en integrerad del av staden. Arbetet har utifrån detta studerat begreppet kulturarvsbegreppet för att sedan redovisa för vad flera forskare inom stadsplanering har för tankar om stadsförnyelse, strukturer och kulturarv. De förhållningsätt som därmed kommit fram har tillsammans med en platsanalys för området, ett industriområde i sydvästra Kristianstad, legat till grund för de riktlinjer och rekommendationer som redovisas i uppsatsen.

Ett vanligt fenomen i svenska städer är industriområden som förr låg i stadens periferi nu har inringats av den expanderande staden, eller åtminstone blivit tätt angränsad till den. Industriområdet är dock separerat från den övriga staden genom sin struktur och funktion. Vid stadsförnyelseprojekt av industriområden från efterkrigstiden har man ofta valt att riva allt och sedan bygga nytt. Denna uppsats har haft som mål att undersöka om även sentida industriområde kan anses bevarandevärda ur ett kulturhistoriskt perspektiv och hur man kan planera om ett sentida industriområde till en integrerad del av staden. Arbetet har utifrån detta studerat begreppet kulturarvsbegreppet för att sedan redovisa för vad flera forskare inom stadsplanering har för tankar om stadsförnyelse, strukturer och kulturarv. De förhållningsätt som därmed kommit fram har tillsammans med en platsanalys för området, ett industriområde i sydvästra Kristianstad, legat till grund för de riktlinjer och rekommendationer som redovisas i uppsatsen.

Sveriges industrimiljö har blivit ett kulturarv. I landet som en gång varit ett produktionsland med stora industrier som har sysselsatt många människor finns idag mer eller mindre brukbara industrilandskap kvar som vittnar om den svenska industrialismen. Denna förändring har berott på bland annat förändringar i samhällsstrukturen, den globaliserade ekonomin och rörliga arbetsmarknaden. I dagens Sverige är det industriella kulturarvet, och dess ofta monumentala tegelbyggnader, under omvärdering. Från att ha varit en levande industri som städers ekonomi har vilat på har fabriks- och verkstadslokaler periodvis stått tomma eller fått ny funktion i form av kulturverksamhet eller kontorslandskap. Ofta med hjälp av hänsynslös renovering och omvandling. Under lång tid var inte industriarvet någonting som innefattades av varken den nationella eller lokala kulturmiljövården. Hur kommer det sig att det tog så lång tid för industriarvet att bli en del av kulturarvsbegreppet och därigenom erhålla samma bevarandevärde och varsamma hantering? Komplexiteten med det nära industriarvet verkar ligga både i kulturarvsbegreppets definition och i att själva sinnebilden för fabriker och industrier under industrialismen var modernitet och framtid. Kan detta ha påverkat människors och instutitioners syn på industri som kulturarv? Industriarvet är ett kulturarv nära i tiden som idag levande människor personligen kan relatera till. Det har ständigt omgärdats av en diskussion kring dess legitimitet och värde men har nu tagit plats som ett relevant område för kulturarvsförvaltning och bevarande. Begreppet industriarv har tagit form. Vid stadsförnyelseprocesser i städer där denna typ av fysiska spår från industrialismen står kvar som monument över en förgången samhällsstruktur väcks frågan hur dessa bör hanteras. De gamla fabriksmiljöerna kan inkluderas i stadsförnyelsediskussionen eller bevaras som fysiska minnesbilder över en förfluten tid. Går det att hitta ett förhållningssätt för att kunna

Ett vanligt fenomen i svenska städer är industriområden som förr låg i stadens periferi nu har inringats av den expanderande staden, eller åtminstone blivit tätt angränsad till den. Industriområdet är dock separerat från den övriga staden genom sin struktur och funktion. Vid stadsförnyelseprojekt av industriområden från efterkrigstiden har man ofta valt att riva allt och sedan bygga nytt. Denna uppsats har haft som mål att undersöka om även sentida industriområde kan anses bevarandevärda ur ett kulturhistoriskt perspektiv och hur man kan planera om ett sentida industriområde till en integrerad del av staden. Arbetet har utifrån detta studerat begreppet kulturarvsbegreppet för att sedan redovisa för vad flera forskare inom stadsplanering har för tankar om stadsförnyelse, strukturer och kulturarv. De förhållningsätt som därmed kommit fram har tillsammans med en platsanalys för området, ett industriområde i sydvästra Kristianstad, legat till grund för de riktlinjer och rekommendationer som redovisas i uppsatsen.

Ett vanligt fenomen i svenska städer är industriområden som förr låg i stadens periferi nu har inringats av den expanderande staden, eller åtminstone blivit tätt angränsad till den. Industriområdet är dock separerat från den övriga staden genom sin struktur och funktion. Vid stadsförnyelseprojekt av industriområden från efterkrigstiden har man ofta valt att riva allt och sedan bygga nytt. Denna uppsats har haft som mål att undersöka om även sentida industriområde kan anses bevarandevärda ur ett kulturhistoriskt perspektiv och hur man kan planera om ett sentida industriområde till en integrerad del av staden. Arbetet har utifrån detta studerat begreppet kulturarvsbegreppet för att sedan redovisa för vad flera forskare inom stadsplanering har för tankar om stadsförnyelse, strukturer och kulturarv. De förhållningsätt som därmed kommit fram har tillsammans med en platsanalys för området, ett industriområde i sydvästra Kristianstad, legat till grund för de riktlinjer och rekommendationer som redovisas i uppsatsen.

Sveriges industrimiljö har blivit ett kulturarv. I landet som en gång varit ett produktionsland med stora industrier som har sysselsatt många människor finns idag mer eller mindre brukbara industrilandskap kvar som vittnar om den svenska industrialismen. Denna förändring har berott på bland annat förändringar i samhällsstrukturen, den globaliserade ekonomin och rörliga arbetsmarknaden. I dagens Sverige är det industriella kulturarvet, och dess ofta monumentala tegelbyggnader, under omvärdering. Från att ha varit en levande industri som städers ekonomi har vilat på har fabriks- och verkstadslokaler periodvis stått tomma eller fått ny funktion i form av kulturverksamhet eller kontorslandskap. Ofta med hjälp av hänsynslös renovering och omvandling. Under lång tid var inte industriarvet någonting som innefattades av varken den nationella eller lokala kulturmiljövården. Hur kommer det sig att det tog så lång tid för industriarvet att bli en del av kulturarvsbegreppet och därigenom erhålla samma bevarandevärde och varsamma hantering? Komplexiteten med det nära industriarvet verkar ligga både i kulturarvsbegreppets definition och i att själva sinnebilden för fabriker och industrier under industrialismen var modernitet och framtid. Kan detta ha påverkat människors och instutitioners syn på industri som kulturarv? Industriarvet är ett kulturarv nära i tiden som idag levande människor personligen kan relatera till. Det har ständigt omgärdats av en diskussion kring dess legitimitet och värde men har nu tagit plats som ett relevant område för kulturarvsförvaltning och bevarande. Begreppet industriarv har tagit form. Vid stadsförnyelseprocesser i städer där denna typ av fysiska spår från industrialismen står kvar som monument över en förgången samhällsstruktur väcks frågan hur dessa bör hanteras. De gamla fabriksmiljöerna kan inkluderas i stadsförnyelsediskussionen eller bevaras som fysiska minnesbilder över en förfluten tid. Går det att hitta ett förhållningssätt för att kunna

Sveriges industrimiljö har blivit ett kulturarv. I landet som en gång varit ett produktionsland med stora industrier som har sysselsatt många människor finns idag mer eller mindre brukbara industrilandskap kvar som vittnar om den svenska industrialismen. Denna förändring har berott på bland annat förändringar i samhällsstrukturen, den globaliserade ekonomin och rörliga arbetsmarknaden. I dagens Sverige är det industriella kulturarvet, och dess ofta monumentala tegelbyggnader, under omvärdering. Från att ha varit en levande industri som städers ekonomi har vilat på har fabriks- och verkstadslokaler periodvis stått tomma eller fått ny funktion i form av kulturverksamhet eller kontorslandskap. Ofta med hjälp av hänsynslös renovering och omvandling. Under lång tid var inte industriarvet någonting som innefattades av varken den nationella eller lokala kulturmiljövården. Hur kommer det sig att det tog så lång tid för industriarvet att bli en del av kulturarvsbegreppet och därigenom erhålla samma bevarandevärde och varsamma hantering? Komplexiteten med det nära industriarvet verkar ligga både i kulturarvsbegreppets definition och i att själva sinnebilden för fabriker och industrier under industrialismen var modernitet och framtid. Kan detta ha påverkat människors och instutitioners syn på industri som kulturarv? Industriarvet är ett kulturarv nära i tiden som idag levande människor personligen kan relatera till. Det har ständigt omgärdats av en diskussion kring dess legitimitet och värde men har nu tagit plats som ett relevant område för kulturarvsförvaltning och bevarande. Begreppet industriarv har tagit form. Vid stadsförnyelseprocesser i städer där denna typ av fysiska spår från industrialismen står kvar som monument över en förgången samhällsstruktur väcks frågan hur dessa bör hanteras. De gamla fabriksmiljöerna kan inkluderas i stadsförnyelsediskussionen eller bevaras som fysiska minnesbilder över en förfluten tid. Går det att hitta ett förhållningssätt för att kunna

Ett vanligt fenomen i svenska städer är industriområden som förr låg i stadens periferi nu har inringats av den expanderande staden, eller åtminstone blivit tätt angränsad till den. Industriområdet är dock separerat från den övriga staden genom sin struktur och funktion. Vid stadsförnyelseprojekt av industriområden från efterkrigstiden har man ofta valt att riva allt och sedan bygga nytt. Denna uppsats har haft som mål att undersöka om även sentida industriområde kan anses bevarandevärda ur ett kulturhistoriskt perspektiv och hur man kan planera om ett sentida industriområde till en integrerad del av staden. Arbetet har utifrån detta studerat begreppet kulturarvsbegreppet för att sedan redovisa för vad flera forskare inom stadsplanering har för tankar om stadsförnyelse, strukturer och kulturarv. De förhållningsätt som därmed kommit fram har tillsammans med en platsanalys för området, ett industriområde i sydvästra Kristianstad, legat till grund för de riktlinjer och rekommendationer som redovisas i uppsatsen.

Sveriges industrimiljö har blivit ett kulturarv. I landet som en gång varit ett produktionsland med stora industrier som har sysselsatt många människor finns idag mer eller mindre brukbara industrilandskap kvar som vittnar om den svenska industrialismen. Denna förändring har berott på bland annat förändringar i samhällsstrukturen, den globaliserade ekonomin och rörliga arbetsmarknaden. I dagens Sverige är det industriella kulturarvet, och dess ofta monumentala tegelbyggnader, under omvärdering. Från att ha varit en levande industri som städers ekonomi har vilat på har fabriks- och verkstadslokaler periodvis stått tomma eller fått ny funktion i form av kulturverksamhet eller kontorslandskap. Ofta med hjälp av hänsynslös renovering och omvandling. Under lång tid var inte industriarvet någonting som innefattades av varken den nationella eller lokala kulturmiljövården. Hur kommer det sig att det tog så lång tid för industriarvet att bli en del av kulturarvsbegreppet och därigenom erhålla samma bevarandevärde och varsamma hantering? Komplexiteten med det nära industriarvet verkar ligga både i kulturarvsbegreppets definition och i att själva sinnebilden för fabriker och industrier under industrialismen var modernitet och framtid. Kan detta ha påverkat människors och instutitioners syn på industri som kulturarv? Industriarvet är ett kulturarv nära i tiden som idag levande människor personligen kan relatera till. Det har ständigt omgärdats av en diskussion kring dess legitimitet och värde men har nu tagit plats som ett relevant område för kulturarvsförvaltning och bevarande. Begreppet industriarv har tagit form. Vid stadsförnyelseprocesser i städer där denna typ av fysiska spår från industrialismen står kvar som monument över en förgången samhällsstruktur väcks frågan hur dessa bör hanteras. De gamla fabriksmiljöerna kan inkluderas i stadsförnyelsediskussionen eller bevaras som fysiska minnesbilder över en förfluten tid. Går det att hitta ett förhållningssätt för att kunna

Ett vanligt fenomen i svenska städer är industriområden som förr låg i stadens periferi nu har inringats av den expanderande staden, eller åtminstone blivit tätt angränsad till den. Industriområdet är dock separerat från den övriga staden genom sin struktur och funktion. Vid stadsförnyelseprojekt av industriområden från efterkrigstiden har man ofta valt att riva allt och sedan bygga nytt. Denna uppsats har haft som mål att undersöka om även sentida industriområde kan anses bevarandevärda ur ett kulturhistoriskt perspektiv och hur man kan planera om ett sentida industriområde till en integrerad del av staden. Arbetet har utifrån detta studerat begreppet kulturarvsbegreppet för att sedan redovisa för vad flera forskare inom stadsplanering har för tankar om stadsförnyelse, strukturer och kulturarv. De förhållningsätt som därmed kommit fram har tillsammans med en platsanalys för området, ett industriområde i sydvästra Kristianstad, legat till grund för de riktlinjer och rekommendationer som redovisas i uppsatsen.

Sveriges industrimiljö har blivit ett kulturarv. I landet som en gång varit ett produktionsland med stora industrier som har sysselsatt många människor finns idag mer eller mindre brukbara industrilandskap kvar som vittnar om den svenska industrialismen. Denna förändring har berott på bland annat förändringar i samhällsstrukturen, den globaliserade ekonomin och rörliga arbetsmarknaden. I dagens Sverige är det industriella kulturarvet, och dess ofta monumentala tegelbyggnader, under omvärdering. Från att ha varit en levande industri som städers ekonomi har vilat på har fabriks- och verkstadslokaler periodvis stått tomma eller fått ny funktion i form av kulturverksamhet eller kontorslandskap. Ofta med hjälp av hänsynslös renovering och omvandling. Under lång tid var inte industriarvet någonting som innefattades av varken den nationella eller lokala kulturmiljövården. Hur kommer det sig att det tog så lång tid för industriarvet att bli en del av kulturarvsbegreppet och därigenom erhålla samma bevarandevärde och varsamma hantering? Komplexiteten med det nära industriarvet verkar ligga både i kulturarvsbegreppets definition och i att själva sinnebilden för fabriker och industrier under industrialismen var modernitet och framtid. Kan detta ha påverkat människors och instutitioners syn på industri som kulturarv? Industriarvet är ett kulturarv nära i tiden som idag levande människor personligen kan relatera till. Det har ständigt omgärdats av en diskussion kring dess legitimitet och värde men har nu tagit plats som ett relevant område för kulturarvsförvaltning och bevarande. Begreppet industriarv har tagit form. Vid stadsförnyelseprocesser i städer där denna typ av fysiska spår från industrialismen står kvar som monument över en förgången samhällsstruktur väcks frågan hur dessa bör hanteras. De gamla fabriksmiljöerna kan inkluderas i stadsförnyelsediskussionen eller bevaras som fysiska minnesbilder över en förfluten tid. Går det att hitta ett förhållningssätt för att kunna