Search

Under 2000-talet har principen om kostnadseffektivitet och därmed information om kostnad per kvalitetsjusterat levnadsår (QALY) fått allt större betydelse vid subventionsbeslut i flertalet europeiska länder. Även i Sverige har användningen av hälsoekonomiska beslutskriterier och information fått en allt mer framträdande roll bland nationella myndigheter såsom Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV), Socialstyrelsen och SBU. Det är dock oklart vilken relativ betydelse hälsoekonomi har i förhållande till andra relevanta beslutskriterier, samt bland beslutsfattare på regional och lokal nivå. Trots att kostnadseffektivitet har ökat i betydelse, saknas det dessutom ofta uttalade gränser för vad som kan betraktas som en kostnadseffektiv behandling. I den här rapporten undersöker vi den relativa betydelsen av information om kostnad per QALY i förhållande till information om patientgruppens initiala hälsotillstånd, typ av resultat av medicinsk behandling, patientnytta, samt budgetpåverkan, enligt uppgifter från TLV, läkemedelskommittéer, förskrivande läkare samt Socialstyrelsen. Vidare undersöks vilka värden av ett QALY som är acceptabla för de fyra ovan nämnda grupperna av beslutsfattare, samt identifierar för- och nackdelar med att undersöka dessa två frågor genom analys av redan fattade beslut alternativt hypotetiska enkätsvar. För att undersöka detta skickades en enkät ut till representanter för TLV, läkemedelskommittéer och förskrivande läkare. Resultatet av enkätsvaren jämfördes därefter mot de prioriteringar som Socialstyrelsen gjort i de nationella riktlinjer som publicerats fram till juni 2009. Det beslutskriterium som TLV-respondenterna värderade som viktigast var kostnaden per QALY. Vid både rangordning och val av läkemedel uppmättes en stark motvilja bland TLV-respondenterna mot att välja det alternativ som hade en kostnad per QALY som översteg 1 miljon kr. Patientnyttan uttryckt som antalet vunna QALYs hade betydelse för rangordningen av alternativen, men

Under 2000-talet har principen om kostnadseffektivitet och därmed information om kostnad per kvalitetsjusterat levnadsår (QALY) fått allt större betydelse vid subventionsbeslut i flertalet europeiska länder. Även i Sverige har användningen av hälsoekonomiska beslutskriterier och information fått en allt mer framträdande roll bland nationella myndigheter såsom Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV), Socialstyrelsen och SBU. Det är dock oklart vilken relativ betydelse hälsoekonomi har i förhållande till andra relevanta beslutskriterier, samt bland beslutsfattare på regional och lokal nivå. Trots att kostnadseffektivitet har ökat i betydelse, saknas det dessutom ofta uttalade gränser för vad som kan betraktas som en kostnadseffektiv behandling. I den här rapporten undersöker vi den relativa betydelsen av information om kostnad per QALY i förhållande till information om patientgruppens initiala hälsotillstånd, typ av resultat av medicinsk behandling, patientnytta, samt budgetpåverkan, enligt uppgifter från TLV, läkemedelskommittéer, förskrivande läkare samt Socialstyrelsen. Vidare undersöks vilka värden av ett QALY som är acceptabla för de fyra ovan nämnda grupperna av beslutsfattare, samt identifierar för- och nackdelar med att undersöka dessa två frågor genom analys av redan fattade beslut alternativt hypotetiska enkätsvar. För att undersöka detta skickades en enkät ut till representanter för TLV, läkemedelskommittéer och förskrivande läkare. Resultatet av enkätsvaren jämfördes därefter mot de prioriteringar som Socialstyrelsen gjort i de nationella riktlinjer som publicerats fram till juni 2009. Det beslutskriterium som TLV-respondenterna värderade som viktigast var kostnaden per QALY. Vid både rangordning och val av läkemedel uppmättes en stark motvilja bland TLV-respondenterna mot att välja det alternativ som hade en kostnad per QALY som översteg 1 miljon kr. Patientnyttan uttryckt som antalet vunna QALYs hade betydelse för rangordningen av alternativen, men

Under 2000-talet har principen om kostnadseffektivitet och därmed information om kostnad per kvalitetsjusterat levnadsår (QALY) fått allt större betydelse vid subventionsbeslut i flertalet europeiska länder. Även i Sverige har användningen av hälsoekonomiska beslutskriterier och information fått en allt mer framträdande roll bland nationella myndigheter såsom Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV), Socialstyrelsen och SBU. Det är dock oklart vilken relativ betydelse hälsoekonomi har i förhållande till andra relevanta beslutskriterier, samt bland beslutsfattare på regional och lokal nivå. Trots att kostnadseffektivitet har ökat i betydelse, saknas det dessutom ofta uttalade gränser för vad som kan betraktas som en kostnadseffektiv behandling. I den här rapporten undersöker vi den relativa betydelsen av information om kostnad per QALY i förhållande till information om patientgruppens initiala hälsotillstånd, typ av resultat av medicinsk behandling, patientnytta, samt budgetpåverkan, enligt uppgifter från TLV, läkemedelskommittéer, förskrivande läkare samt Socialstyrelsen. Vidare undersöks vilka värden av ett QALY som är acceptabla för de fyra ovan nämnda grupperna av beslutsfattare, samt identifierar för- och nackdelar med att undersöka dessa två frågor genom analys av redan fattade beslut alternativt hypotetiska enkätsvar. För att undersöka detta skickades en enkät ut till representanter för TLV, läkemedelskommittéer och förskrivande läkare. Resultatet av enkätsvaren jämfördes därefter mot de prioriteringar som Socialstyrelsen gjort i de nationella riktlinjer som publicerats fram till juni 2009. Det beslutskriterium som TLV-respondenterna värderade som viktigast var kostnaden per QALY. Vid både rangordning och val av läkemedel uppmättes en stark motvilja bland TLV-respondenterna mot att välja det alternativ som hade en kostnad per QALY som översteg 1 miljon kr. Patientnyttan uttryckt som antalet vunna QALYs hade betydelse för rangordningen av alternativen, men

Under 2000-talet har principen om kostnadseffektivitet och därmed information om kostnad per kvalitetsjusterat levnadsår (QALY) fått allt större betydelse vid subventionsbeslut i flertalet europeiska länder. Även i Sverige har användningen av hälsoekonomiska beslutskriterier och information fått en allt mer framträdande roll bland nationella myndigheter såsom Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV), Socialstyrelsen och SBU. Det är dock oklart vilken relativ betydelse hälsoekonomi har i förhållande till andra relevanta beslutskriterier, samt bland beslutsfattare på regional och lokal nivå. Trots att kostnadseffektivitet har ökat i betydelse, saknas det dessutom ofta uttalade gränser för vad som kan betraktas som en kostnadseffektiv behandling. I den här rapporten undersöker vi den relativa betydelsen av information om kostnad per QALY i förhållande till information om patientgruppens initiala hälsotillstånd, typ av resultat av medicinsk behandling, patientnytta, samt budgetpåverkan, enligt uppgifter från TLV, läkemedelskommittéer, förskrivande läkare samt Socialstyrelsen. Vidare undersöks vilka värden av ett QALY som är acceptabla för de fyra ovan nämnda grupperna av beslutsfattare, samt identifierar för- och nackdelar med att undersöka dessa två frågor genom analys av redan fattade beslut alternativt hypotetiska enkätsvar. För att undersöka detta skickades en enkät ut till representanter för TLV, läkemedelskommittéer och förskrivande läkare. Resultatet av enkätsvaren jämfördes därefter mot de prioriteringar som Socialstyrelsen gjort i de nationella riktlinjer som publicerats fram till juni 2009. Det beslutskriterium som TLV-respondenterna värderade som viktigast var kostnaden per QALY. Vid både rangordning och val av läkemedel uppmättes en stark motvilja bland TLV-respondenterna mot att välja det alternativ som hade en kostnad per QALY som översteg 1 miljon kr. Patientnyttan uttryckt som antalet vunna QALYs hade betydelse för rangordningen av alternativen, men

Under 2000-talet har principen om kostnadseffektivitet och därmed information om kostnad per kvalitetsjusterat levnadsår (QALY) fått allt större betydelse vid subventionsbeslut i flertalet europeiska länder. Även i Sverige har användningen av hälsoekonomiska beslutskriterier och information fått en allt mer framträdande roll bland nationella myndigheter såsom Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV), Socialstyrelsen och SBU. Det är dock oklart vilken relativ betydelse hälsoekonomi har i förhållande till andra relevanta beslutskriterier, samt bland beslutsfattare på regional och lokal nivå. Trots att kostnadseffektivitet har ökat i betydelse, saknas det dessutom ofta uttalade gränser för vad som kan betraktas som en kostnadseffektiv behandling. I den här rapporten undersöker vi den relativa betydelsen av information om kostnad per QALY i förhållande till information om patientgruppens initiala hälsotillstånd, typ av resultat av medicinsk behandling, patientnytta, samt budgetpåverkan, enligt uppgifter från TLV, läkemedelskommittéer, förskrivande läkare samt Socialstyrelsen. Vidare undersöks vilka värden av ett QALY som är acceptabla för de fyra ovan nämnda grupperna av beslutsfattare, samt identifierar för- och nackdelar med att undersöka dessa två frågor genom analys av redan fattade beslut alternativt hypotetiska enkätsvar. För att undersöka detta skickades en enkät ut till representanter för TLV, läkemedelskommittéer och förskrivande läkare. Resultatet av enkätsvaren jämfördes därefter mot de prioriteringar som Socialstyrelsen gjort i de nationella riktlinjer som publicerats fram till juni 2009. Det beslutskriterium som TLV-respondenterna värderade som viktigast var kostnaden per QALY. Vid både rangordning och val av läkemedel uppmättes en stark motvilja bland TLV-respondenterna mot att välja det alternativ som hade en kostnad per QALY som översteg 1 miljon kr. Patientnyttan uttryckt som antalet vunna QALYs hade betydelse för rangordningen av alternativen, men

Under de senaste femton åren kan man notera ett uppvaknande hos politiker i flera länder när det gäller behovet av att göra prioriteringar i hälso- och sjukvården. I själva verket har ransonering skett i alla tider. Sådan kan dock föregås av mer eller mindre medvetna och systematiska prioriteringar. När svenska politiker i likhet med sina kollegor i andra länder började prata om behovet av att göra prioriteringar handlade det om att göra dem mer öppet än vad som gällt tidigare. Det har dock visat sig svårt att agera öppet på grund av mängd orsaker. Avsaknaden av enhetliga begrepp, svårt att bestämma vilka kriterier för rättvisa som skall användas och en oförståelse från allmänheten att hälso- och sjukvård ska begränsas på något sätt är exempel på sådana svårigheter. För att övervinna dessa svårigheter har man valt olika strategier i de länder som på allvar försökt göra sina prioriteringar mer öppna. I några länder har man valt att fokusera på att utveckla en gemensam värdegrund medan andra valt att utveckla medborgardialogen. I ytterligare andra länder väljer man att undvika att tala öppet om prioriteringar. I den internationella debatten är det framförallt de amerikanska etikerna Norman Daniels och James Sabin teorier om diskursiv rättvisa som fått ett stort genomslag. De menar att vi aldrig kommer att kunna nå en fullständig enighet om vilka principer som skall gälla vid nödvändiga prioriteringar. Istället anser de att det borde vara möjligt att nå större acceptans om ett prioriteringsbeslut fattats på ett sätt som flertalet anser som legitimt och rättvist. Förutom kravet på öppenhet är det enligt Daniels och Sabin viktigt att grunderna för besluten uppfattas som relevanta. Ett sätt för beslutsfattare att uppnå detta är att alliera sig med andra grupper som åtnjuter viss legitimitet t ex att politiker och vårdpersonal samarbetar. Ett annat sätt kan vara att rationalisera svåra beslut; d v s ge dem karaktär av att vara rationella. Här spelar tillgången på fakta om

I oktober 2002 inrättades en ny svensk myndighet - Läkemedelsförmånsnämnden (LFN) - som har till uppgift att bedöma vilka läkemedel som ska subventioneras av allmänna medel utifrån läkemedelsföretagens ansökningar. Dessutom ska myndigheten verka för att prioriteringar i svensk hälso- och sjukvård ska bli mer öppna. I denna rapport redogörs för LFN:s beslutsprocess i samband med subventionsbeslut för originalläkemedel under år 2003 dels ur ett strukturellt perspektiv och dels ur ett processperspektiv. Syftet är att undersöka huruvida beslutsprocessen ger upphov till en öppen, rättvis och legitim prioriteringsprocess. Dessutom granskas olika intressenters påverkan på LFN:s myndighetsutövning, samt vilka faktorer som ökar respektive minskar förutsättningarna för öppna och legitima prioriteringar inom den svenska läkemedelsförmånen. LFN:s subventionsbeslut av receptläkemedel bedöms i hög grad uppfylla de fastställda kriterierna för öppna, rättvisa och legitima beslutsprocesser, men det finns fortfarande möjligheter att öka insynen i beslutsprocessen. Framför allt bör myndigheten fortsätta sitt arbete med att specificera vilken relativ betydelse de uppställda beslutskriterierna har i varje enskilt subventionsbeslut och definiera var myndigheten sätter sin gräns för vad som definieras som kostnadseffektivt. För att stärka legitimiteten i beslutsprocessen bör LFN även intensifiera sitt arbete med att föra ut kunskap och information till framför allt förskrivare och patienter. Dessutom bör nämnden explicit visa att förväntade konsekvenser av olika beslut har övervägts. Så länge ansökan omfattas av sekretesslagstiftningen torde det dock i praktiken vara svårt för LFN att i någon större omfattning öka insynen och deltagandet i själva beslutsprocessen. LFN:s genomgång av det totala läkemedelssortimentet kan förväntas leda till större konflikter med andra intressenter då läkemedel som redan används av patienter kan komma att lyftas ut ur läkemedelsförmånerna. Detta talar för at

Under de senaste femton åren kan man notera ett uppvaknande hos politiker i flera länder när det gäller behovet av att göra prioriteringar i hälso- och sjukvården. I själva verket har ransonering skett i alla tider. Sådan kan dock föregås av mer eller mindre medvetna och systematiska prioriteringar. När svenska politiker i likhet med sina kollegor i andra länder började prata om behovet av att göra prioriteringar handlade det om att göra dem mer öppet än vad som gällt tidigare. Det har dock visat sig svårt att agera öppet på grund av mängd orsaker. Avsaknaden av enhetliga begrepp, svårt att bestämma vilka kriterier för rättvisa som skall användas och en oförståelse från allmänheten att hälso- och sjukvård ska begränsas på något sätt är exempel på sådana svårigheter. För att övervinna dessa svårigheter har man valt olika strategier i de länder som på allvar försökt göra sina prioriteringar mer öppna. I några länder har man valt att fokusera på att utveckla en gemensam värdegrund medan andra valt att utveckla medborgardialogen. I ytterligare andra länder väljer man att undvika att tala öppet om prioriteringar. I den internationella debatten är det framförallt de amerikanska etikerna Norman Daniels och James Sabin teorier om diskursiv rättvisa som fått ett stort genomslag. De menar att vi aldrig kommer att kunna nå en fullständig enighet om vilka principer som skall gälla vid nödvändiga prioriteringar. Istället anser de att det borde vara möjligt att nå större acceptans om ett prioriteringsbeslut fattats på ett sätt som flertalet anser som legitimt och rättvist. Förutom kravet på öppenhet är det enligt Daniels och Sabin viktigt att grunderna för besluten uppfattas som relevanta. Ett sätt för beslutsfattare att uppnå detta är att alliera sig med andra grupper som åtnjuter viss legitimitet t ex att politiker och vårdpersonal samarbetar. Ett annat sätt kan vara att rationalisera svåra beslut; d v s ge dem karaktär av att vara rationella. Här spelar tillgången på fakta om

Under de senaste femton åren kan man notera ett uppvaknande hos politiker i flera länder när det gäller behovet av att göra prioriteringar i hälso- och sjukvården. I själva verket har ransonering skett i alla tider. Sådan kan dock föregås av mer eller mindre medvetna och systematiska prioriteringar. När svenska politiker i likhet med sina kollegor i andra länder började prata om behovet av att göra prioriteringar handlade det om att göra dem mer öppet än vad som gällt tidigare. Det har dock visat sig svårt att agera öppet på grund av mängd orsaker. Avsaknaden av enhetliga begrepp, svårt att bestämma vilka kriterier för rättvisa som skall användas och en oförståelse från allmänheten att hälso- och sjukvård ska begränsas på något sätt är exempel på sådana svårigheter. För att övervinna dessa svårigheter har man valt olika strategier i de länder som på allvar försökt göra sina prioriteringar mer öppna. I några länder har man valt att fokusera på att utveckla en gemensam värdegrund medan andra valt att utveckla medborgardialogen. I ytterligare andra länder väljer man att undvika att tala öppet om prioriteringar. I den internationella debatten är det framförallt de amerikanska etikerna Norman Daniels och James Sabin teorier om diskursiv rättvisa som fått ett stort genomslag. De menar att vi aldrig kommer att kunna nå en fullständig enighet om vilka principer som skall gälla vid nödvändiga prioriteringar. Istället anser de att det borde vara möjligt att nå större acceptans om ett prioriteringsbeslut fattats på ett sätt som flertalet anser som legitimt och rättvist. Förutom kravet på öppenhet är det enligt Daniels och Sabin viktigt att grunderna för besluten uppfattas som relevanta. Ett sätt för beslutsfattare att uppnå detta är att alliera sig med andra grupper som åtnjuter viss legitimitet t ex att politiker och vårdpersonal samarbetar. Ett annat sätt kan vara att rationalisera svåra beslut; d v s ge dem karaktär av att vara rationella. Här spelar tillgången på fakta om

I oktober 2002 inrättades en ny svensk myndighet - Läkemedelsförmånsnämnden (LFN) - som har till uppgift att bedöma vilka läkemedel som ska subventioneras av allmänna medel utifrån läkemedelsföretagens ansökningar. Dessutom ska myndigheten verka för att prioriteringar i svensk hälso- och sjukvård ska bli mer öppna. I denna rapport redogörs för LFN:s beslutsprocess i samband med subventionsbeslut för originalläkemedel under år 2003 dels ur ett strukturellt perspektiv och dels ur ett processperspektiv. Syftet är att undersöka huruvida beslutsprocessen ger upphov till en öppen, rättvis och legitim prioriteringsprocess. Dessutom granskas olika intressenters påverkan på LFN:s myndighetsutövning, samt vilka faktorer som ökar respektive minskar förutsättningarna för öppna och legitima prioriteringar inom den svenska läkemedelsförmånen. LFN:s subventionsbeslut av receptläkemedel bedöms i hög grad uppfylla de fastställda kriterierna för öppna, rättvisa och legitima beslutsprocesser, men det finns fortfarande möjligheter att öka insynen i beslutsprocessen. Framför allt bör myndigheten fortsätta sitt arbete med att specificera vilken relativ betydelse de uppställda beslutskriterierna har i varje enskilt subventionsbeslut och definiera var myndigheten sätter sin gräns för vad som definieras som kostnadseffektivt. För att stärka legitimiteten i beslutsprocessen bör LFN även intensifiera sitt arbete med att föra ut kunskap och information till framför allt förskrivare och patienter. Dessutom bör nämnden explicit visa att förväntade konsekvenser av olika beslut har övervägts. Så länge ansökan omfattas av sekretesslagstiftningen torde det dock i praktiken vara svårt för LFN att i någon större omfattning öka insynen och deltagandet i själva beslutsprocessen. LFN:s genomgång av det totala läkemedelssortimentet kan förväntas leda till större konflikter med andra intressenter då läkemedel som redan används av patienter kan komma att lyftas ut ur läkemedelsförmånerna. Detta talar för at

Under de senaste femton åren kan man notera ett uppvaknande hos politiker i flera länder när det gäller behovet av att göra prioriteringar i hälso- och sjukvården. I själva verket har ransonering skett i alla tider. Sådan kan dock föregås av mer eller mindre medvetna och systematiska prioriteringar. När svenska politiker i likhet med sina kollegor i andra länder började prata om behovet av att göra prioriteringar handlade det om att göra dem mer öppet än vad som gällt tidigare. Det har dock visat sig svårt att agera öppet på grund av mängd orsaker. Avsaknaden av enhetliga begrepp, svårt att bestämma vilka kriterier för rättvisa som skall användas och en oförståelse från allmänheten att hälso- och sjukvård ska begränsas på något sätt är exempel på sådana svårigheter. För att övervinna dessa svårigheter har man valt olika strategier i de länder som på allvar försökt göra sina prioriteringar mer öppna. I några länder har man valt att fokusera på att utveckla en gemensam värdegrund medan andra valt att utveckla medborgardialogen. I ytterligare andra länder väljer man att undvika att tala öppet om prioriteringar. I den internationella debatten är det framförallt de amerikanska etikerna Norman Daniels och James Sabin teorier om diskursiv rättvisa som fått ett stort genomslag. De menar att vi aldrig kommer att kunna nå en fullständig enighet om vilka principer som skall gälla vid nödvändiga prioriteringar. Istället anser de att det borde vara möjligt att nå större acceptans om ett prioriteringsbeslut fattats på ett sätt som flertalet anser som legitimt och rättvist. Förutom kravet på öppenhet är det enligt Daniels och Sabin viktigt att grunderna för besluten uppfattas som relevanta. Ett sätt för beslutsfattare att uppnå detta är att alliera sig med andra grupper som åtnjuter viss legitimitet t ex att politiker och vårdpersonal samarbetar. Ett annat sätt kan vara att rationalisera svåra beslut; d v s ge dem karaktär av att vara rationella. Här spelar tillgången på fakta om

I oktober 2002 inrättades en ny svensk myndighet - Läkemedelsförmånsnämnden (LFN) - som har till uppgift att bedöma vilka läkemedel som ska subventioneras av allmänna medel utifrån läkemedelsföretagens ansökningar. Dessutom ska myndigheten verka för att prioriteringar i svensk hälso- och sjukvård ska bli mer öppna. I denna rapport redogörs för LFN:s beslutsprocess i samband med subventionsbeslut för originalläkemedel under år 2003 dels ur ett strukturellt perspektiv och dels ur ett processperspektiv. Syftet är att undersöka huruvida beslutsprocessen ger upphov till en öppen, rättvis och legitim prioriteringsprocess. Dessutom granskas olika intressenters påverkan på LFN:s myndighetsutövning, samt vilka faktorer som ökar respektive minskar förutsättningarna för öppna och legitima prioriteringar inom den svenska läkemedelsförmånen. LFN:s subventionsbeslut av receptläkemedel bedöms i hög grad uppfylla de fastställda kriterierna för öppna, rättvisa och legitima beslutsprocesser, men det finns fortfarande möjligheter att öka insynen i beslutsprocessen. Framför allt bör myndigheten fortsätta sitt arbete med att specificera vilken relativ betydelse de uppställda beslutskriterierna har i varje enskilt subventionsbeslut och definiera var myndigheten sätter sin gräns för vad som definieras som kostnadseffektivt. För att stärka legitimiteten i beslutsprocessen bör LFN även intensifiera sitt arbete med att föra ut kunskap och information till framför allt förskrivare och patienter. Dessutom bör nämnden explicit visa att förväntade konsekvenser av olika beslut har övervägts. Så länge ansökan omfattas av sekretesslagstiftningen torde det dock i praktiken vara svårt för LFN att i någon större omfattning öka insynen och deltagandet i själva beslutsprocessen. LFN:s genomgång av det totala läkemedelssortimentet kan förväntas leda till större konflikter med andra intressenter då läkemedel som redan används av patienter kan komma att lyftas ut ur läkemedelsförmånerna. Detta talar för at

Under de senaste femton åren kan man notera ett uppvaknande hos politiker i flera länder när det gäller behovet av att göra prioriteringar i hälso- och sjukvården. I själva verket har ransonering skett i alla tider. Sådan kan dock föregås av mer eller mindre medvetna och systematiska prioriteringar. När svenska politiker i likhet med sina kollegor i andra länder började prata om behovet av att göra prioriteringar handlade det om att göra dem mer öppet än vad som gällt tidigare. Det har dock visat sig svårt att agera öppet på grund av mängd orsaker. Avsaknaden av enhetliga begrepp, svårt att bestämma vilka kriterier för rättvisa som skall användas och en oförståelse från allmänheten att hälso- och sjukvård ska begränsas på något sätt är exempel på sådana svårigheter. För att övervinna dessa svårigheter har man valt olika strategier i de länder som på allvar försökt göra sina prioriteringar mer öppna. I några länder har man valt att fokusera på att utveckla en gemensam värdegrund medan andra valt att utveckla medborgardialogen. I ytterligare andra länder väljer man att undvika att tala öppet om prioriteringar. I den internationella debatten är det framförallt de amerikanska etikerna Norman Daniels och James Sabin teorier om diskursiv rättvisa som fått ett stort genomslag. De menar att vi aldrig kommer att kunna nå en fullständig enighet om vilka principer som skall gälla vid nödvändiga prioriteringar. Istället anser de att det borde vara möjligt att nå större acceptans om ett prioriteringsbeslut fattats på ett sätt som flertalet anser som legitimt och rättvist. Förutom kravet på öppenhet är det enligt Daniels och Sabin viktigt att grunderna för besluten uppfattas som relevanta. Ett sätt för beslutsfattare att uppnå detta är att alliera sig med andra grupper som åtnjuter viss legitimitet t ex att politiker och vårdpersonal samarbetar. Ett annat sätt kan vara att rationalisera svåra beslut; d v s ge dem karaktär av att vara rationella. Här spelar tillgången på fakta om

I oktober 2002 inrättades en ny svensk myndighet - Läkemedelsförmånsnämnden (LFN) - som har till uppgift att bedöma vilka läkemedel som ska subventioneras av allmänna medel utifrån läkemedelsföretagens ansökningar. Dessutom ska myndigheten verka för att prioriteringar i svensk hälso- och sjukvård ska bli mer öppna. I denna rapport redogörs för LFN:s beslutsprocess i samband med subventionsbeslut för originalläkemedel under år 2003 dels ur ett strukturellt perspektiv och dels ur ett processperspektiv. Syftet är att undersöka huruvida beslutsprocessen ger upphov till en öppen, rättvis och legitim prioriteringsprocess. Dessutom granskas olika intressenters påverkan på LFN:s myndighetsutövning, samt vilka faktorer som ökar respektive minskar förutsättningarna för öppna och legitima prioriteringar inom den svenska läkemedelsförmånen. LFN:s subventionsbeslut av receptläkemedel bedöms i hög grad uppfylla de fastställda kriterierna för öppna, rättvisa och legitima beslutsprocesser, men det finns fortfarande möjligheter att öka insynen i beslutsprocessen. Framför allt bör myndigheten fortsätta sitt arbete med att specificera vilken relativ betydelse de uppställda beslutskriterierna har i varje enskilt subventionsbeslut och definiera var myndigheten sätter sin gräns för vad som definieras som kostnadseffektivt. För att stärka legitimiteten i beslutsprocessen bör LFN även intensifiera sitt arbete med att föra ut kunskap och information till framför allt förskrivare och patienter. Dessutom bör nämnden explicit visa att förväntade konsekvenser av olika beslut har övervägts. Så länge ansökan omfattas av sekretesslagstiftningen torde det dock i praktiken vara svårt för LFN att i någon större omfattning öka insynen och deltagandet i själva beslutsprocessen. LFN:s genomgång av det totala läkemedelssortimentet kan förväntas leda till större konflikter med andra intressenter då läkemedel som redan används av patienter kan komma att lyftas ut ur läkemedelsförmånerna. Detta talar för at

I oktober 2002 inrättades en ny svensk myndighet - Läkemedelsförmånsnämnden (LFN) - som har till uppgift att bedöma vilka läkemedel som ska subventioneras av allmänna medel utifrån läkemedelsföretagens ansökningar. Dessutom ska myndigheten verka för att prioriteringar i svensk hälso- och sjukvård ska bli mer öppna. I denna rapport redogörs för LFN:s beslutsprocess i samband med subventionsbeslut för originalläkemedel under år 2003 dels ur ett strukturellt perspektiv och dels ur ett processperspektiv. Syftet är att undersöka huruvida beslutsprocessen ger upphov till en öppen, rättvis och legitim prioriteringsprocess. Dessutom granskas olika intressenters påverkan på LFN:s myndighetsutövning, samt vilka faktorer som ökar respektive minskar förutsättningarna för öppna och legitima prioriteringar inom den svenska läkemedelsförmånen. LFN:s subventionsbeslut av receptläkemedel bedöms i hög grad uppfylla de fastställda kriterierna för öppna, rättvisa och legitima beslutsprocesser, men det finns fortfarande möjligheter att öka insynen i beslutsprocessen. Framför allt bör myndigheten fortsätta sitt arbete med att specificera vilken relativ betydelse de uppställda beslutskriterierna har i varje enskilt subventionsbeslut och definiera var myndigheten sätter sin gräns för vad som definieras som kostnadseffektivt. För att stärka legitimiteten i beslutsprocessen bör LFN även intensifiera sitt arbete med att föra ut kunskap och information till framför allt förskrivare och patienter. Dessutom bör nämnden explicit visa att förväntade konsekvenser av olika beslut har övervägts. Så länge ansökan omfattas av sekretesslagstiftningen torde det dock i praktiken vara svårt för LFN att i någon större omfattning öka insynen och deltagandet i själva beslutsprocessen. LFN:s genomgång av det totala läkemedelssortimentet kan förväntas leda till större konflikter med andra intressenter då läkemedel som redan används av patienter kan komma att lyftas ut ur läkemedelsförmånerna. Detta talar för at

Under de senaste femton åren kan man notera ett uppvaknande hos politiker i flera länder när det gäller behovet av att göra prioriteringar i hälso- och sjukvården. I själva verket har ransonering skett i alla tider. Sådan kan dock föregås av mer eller mindre medvetna och systematiska prioriteringar. När svenska politiker i likhet med sina kollegor i andra länder började prata om behovet av att göra prioriteringar handlade det om att göra dem mer öppet än vad som gällt tidigare. Det har dock visat sig svårt att agera öppet på grund av mängd orsaker. Avsaknaden av enhetliga begrepp, svårt att bestämma vilka kriterier för rättvisa som skall användas och en oförståelse från allmänheten att hälso- och sjukvård ska begränsas på något sätt är exempel på sådana svårigheter. För att övervinna dessa svårigheter har man valt olika strategier i de länder som på allvar försökt göra sina prioriteringar mer öppna. I några länder har man valt att fokusera på att utveckla en gemensam värdegrund medan andra valt att utveckla medborgardialogen. I ytterligare andra länder väljer man att undvika att tala öppet om prioriteringar. I den internationella debatten är det framförallt de amerikanska etikerna Norman Daniels och James Sabin teorier om diskursiv rättvisa som fått ett stort genomslag. De menar att vi aldrig kommer att kunna nå en fullständig enighet om vilka principer som skall gälla vid nödvändiga prioriteringar. Istället anser de att det borde vara möjligt att nå större acceptans om ett prioriteringsbeslut fattats på ett sätt som flertalet anser som legitimt och rättvist. Förutom kravet på öppenhet är det enligt Daniels och Sabin viktigt att grunderna för besluten uppfattas som relevanta. Ett sätt för beslutsfattare att uppnå detta är att alliera sig med andra grupper som åtnjuter viss legitimitet t ex att politiker och vårdpersonal samarbetar. Ett annat sätt kan vara att rationalisera svåra beslut; d v s ge dem karaktär av att vara rationella. Här spelar tillgången på fakta om

Beslut om subventionering påverkar spridningen av läkemedel och utgör därmed ett instrument för prioritering av hälso- och sjukvårdens resurser. Liksom vid andra former av prioriteringar i hälso- och sjukvården är det relevant att ställa krav på rättvisa och legitimitet. Grundläggande för att uppnå legitimitet är att det finns en insyn i beslutsprocessen och att de kriterier som utgör utgångspunkt för besluten är kända. I denna rapport redovisas utformning av procedurer för beslut om subventionering i åtta länder. En specifik fråga som studeras är vilka beslutskriterier som används och betydelsen av hälsoekonomiska utvärderingar och kriteriet om kostnadseffektivitet. De länder som behandlas är Australien, Belgien, England, Finland, Frankrike, Kanada (provinserna Ontario och British Columbia), Nederländerna och Norge. Av dessa behandlas Belgien, Nederländerna och Norge översiktligt. I England studeras erfarenheter av National Institute for Clinical Excellence (NICE). NICE har som uppgift att rekommendera hur National Health Service (NHS) ska använda olika hälsoteknologier och är inte inblandad i beslut om subvention. Erfarenheterna från England kring uppbyggnaden av en transparent beslutsprocess och användningen av hälsoekonomiska utvärderingar har ändå bedömts som relevant för rapporten. Baserat på internationella erfarenheter kan konstateras att hälsoekonomiska utvärderingar kan ge stöd vid beslut om subvention och framför allt hur användningen av innovativa och dyra läkemedel kan avgränsas till patientgrupper som har störst nytta av en behandling. Samtidigt kan konstateras att kostnadseffektiva läkemedel inte alltid subventioneras och att läkemedel som har en låg kostnadseffektivitet ibland subventioneras ändå. Kostnadseffektivitet är alltså inte det enda och inte heller det viktigaste kriteriet som påverkar besluten. Andra viktiga kriterier är klinisk effektivitet, sjukdomens svårighetsgrad och behov av sjukvård, förekomst av alternativa terapier, budgetpåverkan

Beslut om subventionering påverkar spridningen av läkemedel och utgör därmed ett instrument för prioritering av hälso- och sjukvårdens resurser. Liksom vid andra former av prioriteringar i hälso- och sjukvården är det relevant att ställa krav på rättvisa och legitimitet. Grundläggande för att uppnå legitimitet är att det finns en insyn i beslutsprocessen och att de kriterier som utgör utgångspunkt för besluten är kända. I denna rapport redovisas utformning av procedurer för beslut om subventionering i åtta länder. En specifik fråga som studeras är vilka beslutskriterier som används och betydelsen av hälsoekonomiska utvärderingar och kriteriet om kostnadseffektivitet. De länder som behandlas är Australien, Belgien, England, Finland, Frankrike, Kanada (provinserna Ontario och British Columbia), Nederländerna och Norge. Av dessa behandlas Belgien, Nederländerna och Norge översiktligt. I England studeras erfarenheter av National Institute for Clinical Excellence (NICE). NICE har som uppgift att rekommendera hur National Health Service (NHS) ska använda olika hälsoteknologier och är inte inblandad i beslut om subvention. Erfarenheterna från England kring uppbyggnaden av en transparent beslutsprocess och användningen av hälsoekonomiska utvärderingar har ändå bedömts som relevant för rapporten. Baserat på internationella erfarenheter kan konstateras att hälsoekonomiska utvärderingar kan ge stöd vid beslut om subvention och framför allt hur användningen av innovativa och dyra läkemedel kan avgränsas till patientgrupper som har störst nytta av en behandling. Samtidigt kan konstateras att kostnadseffektiva läkemedel inte alltid subventioneras och att läkemedel som har en låg kostnadseffektivitet ibland subventioneras ändå. Kostnadseffektivitet är alltså inte det enda och inte heller det viktigaste kriteriet som påverkar besluten. Andra viktiga kriterier är klinisk effektivitet, sjukdomens svårighetsgrad och behov av sjukvård, förekomst av alternativa terapier, budgetpåverkan

Beslut om subventionering påverkar spridningen av läkemedel och utgör därmed ett instrument för prioritering av hälso- och sjukvårdens resurser. Liksom vid andra former av prioriteringar i hälso- och sjukvården är det relevant att ställa krav på rättvisa och legitimitet. Grundläggande för att uppnå legitimitet är att det finns en insyn i beslutsprocessen och att de kriterier som utgör utgångspunkt för besluten är kända. I denna rapport redovisas utformning av procedurer för beslut om subventionering i åtta länder. En specifik fråga som studeras är vilka beslutskriterier som används och betydelsen av hälsoekonomiska utvärderingar och kriteriet om kostnadseffektivitet. De länder som behandlas är Australien, Belgien, England, Finland, Frankrike, Kanada (provinserna Ontario och British Columbia), Nederländerna och Norge. Av dessa behandlas Belgien, Nederländerna och Norge översiktligt. I England studeras erfarenheter av National Institute for Clinical Excellence (NICE). NICE har som uppgift att rekommendera hur National Health Service (NHS) ska använda olika hälsoteknologier och är inte inblandad i beslut om subvention. Erfarenheterna från England kring uppbyggnaden av en transparent beslutsprocess och användningen av hälsoekonomiska utvärderingar har ändå bedömts som relevant för rapporten. Baserat på internationella erfarenheter kan konstateras att hälsoekonomiska utvärderingar kan ge stöd vid beslut om subvention och framför allt hur användningen av innovativa och dyra läkemedel kan avgränsas till patientgrupper som har störst nytta av en behandling. Samtidigt kan konstateras att kostnadseffektiva läkemedel inte alltid subventioneras och att läkemedel som har en låg kostnadseffektivitet ibland subventioneras ändå. Kostnadseffektivitet är alltså inte det enda och inte heller det viktigaste kriteriet som påverkar besluten. Andra viktiga kriterier är klinisk effektivitet, sjukdomens svårighetsgrad och behov av sjukvård, förekomst av alternativa terapier, budgetpåverkan

Beslut om subventionering påverkar spridningen av läkemedel och utgör därmed ett instrument för prioritering av hälso- och sjukvårdens resurser. Liksom vid andra former av prioriteringar i hälso- och sjukvården är det relevant att ställa krav på rättvisa och legitimitet. Grundläggande för att uppnå legitimitet är att det finns en insyn i beslutsprocessen och att de kriterier som utgör utgångspunkt för besluten är kända. I denna rapport redovisas utformning av procedurer för beslut om subventionering i åtta länder. En specifik fråga som studeras är vilka beslutskriterier som används och betydelsen av hälsoekonomiska utvärderingar och kriteriet om kostnadseffektivitet. De länder som behandlas är Australien, Belgien, England, Finland, Frankrike, Kanada (provinserna Ontario och British Columbia), Nederländerna och Norge. Av dessa behandlas Belgien, Nederländerna och Norge översiktligt. I England studeras erfarenheter av National Institute for Clinical Excellence (NICE). NICE har som uppgift att rekommendera hur National Health Service (NHS) ska använda olika hälsoteknologier och är inte inblandad i beslut om subvention. Erfarenheterna från England kring uppbyggnaden av en transparent beslutsprocess och användningen av hälsoekonomiska utvärderingar har ändå bedömts som relevant för rapporten. Baserat på internationella erfarenheter kan konstateras att hälsoekonomiska utvärderingar kan ge stöd vid beslut om subvention och framför allt hur användningen av innovativa och dyra läkemedel kan avgränsas till patientgrupper som har störst nytta av en behandling. Samtidigt kan konstateras att kostnadseffektiva läkemedel inte alltid subventioneras och att läkemedel som har en låg kostnadseffektivitet ibland subventioneras ändå. Kostnadseffektivitet är alltså inte det enda och inte heller det viktigaste kriteriet som påverkar besluten. Andra viktiga kriterier är klinisk effektivitet, sjukdomens svårighetsgrad och behov av sjukvård, förekomst av alternativa terapier, budgetpåverkan

Beslut om subventionering påverkar spridningen av läkemedel och utgör därmed ett instrument för prioritering av hälso- och sjukvårdens resurser. Liksom vid andra former av prioriteringar i hälso- och sjukvården är det relevant att ställa krav på rättvisa och legitimitet. Grundläggande för att uppnå legitimitet är att det finns en insyn i beslutsprocessen och att de kriterier som utgör utgångspunkt för besluten är kända. I denna rapport redovisas utformning av procedurer för beslut om subventionering i åtta länder. En specifik fråga som studeras är vilka beslutskriterier som används och betydelsen av hälsoekonomiska utvärderingar och kriteriet om kostnadseffektivitet. De länder som behandlas är Australien, Belgien, England, Finland, Frankrike, Kanada (provinserna Ontario och British Columbia), Nederländerna och Norge. Av dessa behandlas Belgien, Nederländerna och Norge översiktligt. I England studeras erfarenheter av National Institute for Clinical Excellence (NICE). NICE har som uppgift att rekommendera hur National Health Service (NHS) ska använda olika hälsoteknologier och är inte inblandad i beslut om subvention. Erfarenheterna från England kring uppbyggnaden av en transparent beslutsprocess och användningen av hälsoekonomiska utvärderingar har ändå bedömts som relevant för rapporten. Baserat på internationella erfarenheter kan konstateras att hälsoekonomiska utvärderingar kan ge stöd vid beslut om subvention och framför allt hur användningen av innovativa och dyra läkemedel kan avgränsas till patientgrupper som har störst nytta av en behandling. Samtidigt kan konstateras att kostnadseffektiva läkemedel inte alltid subventioneras och att läkemedel som har en låg kostnadseffektivitet ibland subventioneras ändå. Kostnadseffektivitet är alltså inte det enda och inte heller det viktigaste kriteriet som påverkar besluten. Andra viktiga kriterier är klinisk effektivitet, sjukdomens svårighetsgrad och behov av sjukvård, förekomst av alternativa terapier, budgetpåverkan