Search

Background: Unlike other cancers, malignant melanoma (MM) is generally visible and can be easily and effectively cured if treated in time. Optimal cure of MM requires early detection, diagnosis, and treatment, which improves prognosis. However, patients as well as the health care organization and its professionals contribute to delayed treatment in various ways. Aims and objectives: The general aim of this PhD thesis was to explore reasons for delay in care seeking, diagnosis, and treatment of malignant melanoma. The specific objectives to be addressed were To explore patients’ decision making about seeking care for malignant melanoma To identify specific patterns in the decision-making process to seek care for suspect melanoma, as narrated by women and men To compare self-reported decision making coping styles between men and women in various ages, who live with or without a partner and are diagnosed with various stages of malignant melanoma in northern Sweden. To describe and compare patients diagnosed with MM, depending on their initial contact with care, and with regard to age, sex, and MM type and thickness, and to explore pathways and time intervals between clinics from the initial contact to diagnosis and treatment. Methods: In studies I and II, 21 and 30 patients, respectively, were interviewed about their decision making to seek care for MM. Study II focused on gender patterns in this decision making. The interviews were analysed using Grounded Theory (I) and qualitative content analysis (II). Study III included 270 people with MM who completed a translated questionnaire (Melbourne Decision Making Questionnaire) about coping styles in decision making. In study IV the pathways and time delay in health care for 71 people with MM were explored. Studies I and II were qualitative, whereas studies III and IV were quantitative. Results: In study I, the insights into severity and feelings of fear and existential threat were identified as key motivators for patients to decide to seek care for a suspected melanoma. Results in study II showed that gender constructions influenced the care-seeking behaviour. Women acknowledged the skin changes and attempted self-care first. They delayed care seeking due to family responsibilities. Men seldom acknowledged the suspicious skin change, but sought care immediately after prompting, and most often complied with relatives’ advice to seek care. Study III showed that men generally scored higher in buck-passing, while women and those living without a partner scored higher in hypervigilance. Participants with nodular melanoma (NM), a rapid-growing form of MM, scored higher in vigilance than those diagnosed as in situ melanoma. No correlation was found between tumour thickness and coping styles. Some differences concerning treatment of MM were found in study IV between people who initially had sought care at primary health care centres (PHC) and those who had sought care at dermatological and specialist clinics (Derm). Thicker tumours as well as NM were more common in the PHC group. A larger proportion of patients from PHCs were primarily excided within the primary health care; however, almost all of them were later referred to surgical clinics for wide excision. Patients within the PHC group also had to wait longer for the registered results of histopathological assessments. In general, women waited a shorter time for primary excision, and older people waited longer for wide excision. Conclusions: Time delay of diagnosis and treatment of MM is still common, and crucial to decrease. Future interventions should include gender aspects to influence people to seek care earlier. In health care, time delay could be decreased by facilitating access for patients with suspected skin melanomas, but also by reducing unnecessary referrals. Moreover, organizational changes whereby general practitioners and primary health care nurses are supported in using new technology for faster diagnoses and management of MM in collaboration with specialist clinics should be considered. Easy access and frequently used guidelines for MM could further decrease delay. Lastly, more efficient transfer and registration of laboratory results and referrals could decrease delay and improve patient safety. Bakgrund: Malignt melanom (MM) är till skillnad från andra cancerformer ofta synlig och kan enkelt och kostnadseffektivt botas om det behandlas i tid. En optimal prognos av MM förutsätter tidig upptäckt, diagnos och behandling. Patienter, samt hälso- och sjukvården, dess organisation och dess personal kan på olika sätt bidra till fördröjning av behandlingen av MM. Syfte: Det övergripande syftet med denna avhandling var att undersöka orsaker till fördröjning att söka vård, diagnosticera och behandla malignt melanom. Specifika delsyften var: Att utforska patienternas beslutsfattande process att söka vård för MM Att identifiera specifika mönster i beslutsfattande-processen att söka vård för misstänkt MM utifrån kvinnors och mäns egna berättelser Att jämföra självrapporterade coping-stilar i den beslutsfattande processen mellan män och kvinnor i olika åldrar, boende med eller utan partner, och diagnosticerade med MM i olika stadier från norra Sverige Att beskriva och jämföra patienter med MM utifrån deras primära vårdkontakt samt utifrån ålder, kön, MM-typ och tjocklek. Ytterligare att utforska vård- och remissvägar samt tidsintervaller mellan olika kliniker från första kontakt till diagnos och behandling. Metod: I studie I och II, intervjuades 21 respektive 30 patienter om den beslutsfattande processen att söka vård för MM. Genuskonstruktioner i relation till den beslutsfattande processen var i fokus i studie II. Intervjuerna analyserades med hjälp av Grounded Theory (I) och kvalitativ innehållsanalys (II). I studie III inkluderades 270 patienter med MM som besvarade ett instrument (MDMQ) avseende coping-stilar i beslutsfattande processen. I studie IV undersöktes övergångar mellan olika kliniker och remissvägar för 71 patienter med MM samt eventuell tidsfördröjning inom hälso- och sjukvården. Resultat: I studie I, identifierades insikt i allvarlighetsgrad samt rädsla och existentiellt hot till följd av tillståndet vara nyckel-motivatorer för att bestämma sig för att söka vård för misstänkt hudmelanom. Resultat från studie II påvisade att genuskonstruktioner påverkar hur personer söker vård för MM. Kvinnor upptäckte själv sina melanom och försökte tillämpa egenvård i början. De kunde dröja att söka vård pga. ansvar för familjen. Män upptäckte sällan suspekta melanom själva men följde oftast anhörigas råd att söka vård och sökte vård omedelbart efter påstötning. Resultaten från studie III visade att män i högre grad använde en avvaktande startegi (buck-passing) medan kvinnor och de som bodde utan partner var överdrivet vaksamma (hypervigilance). Deltagare med nodulärt melanom (NM), en snabbt växande form av MM, var mer vaksamma (vigilance) jämfört med de med melanom in situ, en mycket tidig form av melanom. Några korrelationer mellan tumörtjocklek och coping-stilar hittades ej. Vissa skillnader avseende typer av MM samt vårdens handläggning beroende på var patienter initialt sökt vård identifierades i studie IV. Bland patienter som initialt sökt vård på hälsocentralerna var tjockare tumörer vanligare jämfört med dem som hade sökt vård på hud- och andra specialistklinker. Dessa patienter hade också som regel genomgått den primära excisionen på hälsocentralerna och en majoritet blev senare remitterade till kirurgisk klinik för utvidgad excision. Hälsocentralernas patienter fick vänta längre på att det histopatologiska svaret registrerades i journalen än sjukhusklinikernas patienter. Kvinnor fick generellt vänta kortare tid på primär excision och äldre patienter fick vänta längre för utvidgad excision. Slutsatser: Tidsfördröjning av diagnos och behandling av MM är fortfarande vanlig och därför viktig att minska. Framtida interventioner för att påverka människor att söka vård tidigare bör inkludera genusaspekter. Inom hälso- och sjukvården kan tidsfördröjning minskas genom förbättrad tillgänglighet för patienter med misstänkta hudmelanom, men också genom minskning av onödig remittering. En förändrad organisation där sjuksköterskor och primärvårdsläkare i samarbete med specialistkliniker stöttas att använda ny teknologi för snabbare diagnosticering och omhändertagande av MM bör övervägas. Ökad kännedom bland hälso- och sjukvårdspersonal om riktlinjer for MM-vård kan vidare minska fördröjning. Till sist, mer effektiva och förbättrade arbetssätt kring registrering och överföring av laboratoriska svar och remisser skulle kunna minska fördröjning och därmed öka patientsäkerheten.