År 2003 fattade politikerna i landstinget beslut om att vissa åtgärder inte längre skulle rymmas inom det offentliga åtagandet. Beslutet var en nyhet så till vida att man öppet redovisade innehållet i sitt beslut och hur man gått till väga för att fatta det. Den mediala uppmärksamheten blev enorm och beslutet, som i medierna fick beteckningen "svarta listan", debatterades både på lokal och på nationell nivå. Erfarenheterna av detta förskräckte många politiker i landet – trots att myndigheter, läkare m fl organisationer välkomnade initiativet. Detta är den fjärde rapporten om Landstinget i Östergötlands arbete med prioriteringar i hälso- och sjukvården. Landstinget har sedan dess arbetat vidare på samma spår och vidareutvecklat sin procedur för politiska prioriteringar. I denna rapport presenteras resultatet av en studie som syftat till att dels studera 2006 års prioriteringsprocedur i landstinget och dels att belysa eventuella skillnader i hur prioriteringarna gjorts över åren 2003-2006. Vi intervjuade politiker, tjänstemän och vårdföreträdare. Särskilt fokus har lagts vid att studera förväntningar, målsättningar och eventuella förändringar av dessa, förändringar av procedur och praktiskt arbetssätt inklusive rollfördelning, hur resonemang förts, förankring i olika grupper samt hur de intervjuade såg på öppenhet. Att ha studerat Östergötlands arbete med prioriteringar under fyra år har även gett oss möjligheten att karaktärisera en politisk prioriteringsprocedur. Under de senaste fyra åren har arbetet med prioriteringar utvecklats på flera sätt i Östergötland. Landstinget har nått relativt långt när det gäller att etablera en prioriteringsprocedur som en naturligt återkommande "aktivitet". Rangordningslistor finns nu upprättade för fler sjukdomsområden än tidigare, enligt uppsatta riktlinjer. Fler yrkesgrupper deltar på senare år i framtagandet av rangordningslistor och konsekvensbeskrivningar. Motiveringar till besluten har inte funnits alla år men har utvecklats. Exempel på vad de intervjuade upplevde har förbättrats är: • En tydligare procedur och vem som ansvarar för vad. • En mer realistisk tidsplan med mer planerad tid för diskussioner och bearbetning av beslutsunderlag. • En ökad kommunikation mellan den politiska arenan och sjukvårdsverksamheterna, via tjänstemännen som uppfattas ha en central roll som översättare, medlare och i att vara den drivande parten. Trots i mångt och mycket positiva utvecklingstendenser mot en transparent procedur för politiska prioriteringar finner vi några förbättringsområden, t ex: • Hur kunskapen om tankarna bakom prioriteringsproceduren och om hur resursfördelningsbeslut går till lämpligt bör spridas i hela organisationen. • Hur rollfördelning och vilka beslut som kan vara lämpliga att föra upp till den politiska nivån bör preciseras. • Hur beslutsunderlag i form av rangordningslistor och konsekvensbeskrivningar bör kompletteras med t ex information från särskilda behovsanalyser och med politiska värderingar vid politikernas beslut. • Hur den interna förankringen bör gå till. • Hur den externa förståelsen och förankringen bör uppmuntras samt hur besluten och dess motiveringar bör presenteras. • Hur arbetsformer, beslut och implementering av beslut bör följas upp och utvärderas. Utifrån erfarenheterna från Östergötlands arbete fann vi att ett lämpligt sätt att karaktärisera en procedur för politiska prioriteringar är att resonera utifrån sex olika faser: 1. Förutsättningsfasen (direktiv, förutsättningar, roller) 2. Underlagsfasen (framtagning av beslutsunderlag) 3. Dialogfasen (den interna dialogen) 4. Beslutsfasen (att fatta beslut och motivera sitt ställningstagande) 5. Offentlighetsfasen (publicering, aktiviteter, intern förankring och extern förståelse) 6. Uppföljningsfasen (uppföljning och utvärdering av procedur och resultat). Vi ger i rapporten några korta reflektioner för var och en av dessa och resonerar kring lärdomar och grundläggande komponenter att ägna en del omtanke när man planerar för en prioriteringsprocedur för politiska prioriteringar. Slutligen konstaterar vi att det i princip råder konsensus bland ledande politiker, tjänstemän och verksamhetschefer om behovet av att arbeta med öppna prioriteringar, men att det finns en osäkerhet i hur det praktiskt ska gå till i alla delar. Vi tror inte att vi lyckats belysa alla aspekter på hur en arbetsmodell för politiska prioriteringar kan se ut ännu men förhoppningsvis kan våra reflektioner utgöra utgångspunkter för fortsatt arbete och vidareutveckling. In 2003, the politicians in one county council in Sweden, The County Council of Östergötland, decided that certain health-care services would no longer be covered within the publicly financed health care. This decision was unique since both the content of it and the decision-making process was transparent. The media attention was extensive and the decision, which media called the "black list", was debated at both local and national levels. The experience of the transparent decision and its aftermath frightened many politicians – even though the authorities, medical professionals and other organizations welcomed the initiative. Since the decision was made in 2003, The County Council of Östergötland has continued its attempt to work with transparent and systematic priority setting, and has also further developed its procedure for priority setting on the political level. The National Centre for Priority Setting in Health Care has followed Östergötlands work with priority setting in health care since 2003; this is the fourth report on the subject. Based on archive data and interviews with politicians, public officials and health-care executives, we present the results of a study that on one hand aimed to describe the 2006 priority-setting procedure in the county council, and on the other hand aimed to highlight possible differences in the priority-setting procedure during the years 2003-2006. Special focus was made to study expectations, goals, changes in procedure and in the practical approach. This includes the informants’ view of roles, how arguments and line of reasoning was presented, how well the notion of priority setting was established among various actors and the informants’ perception of transparency. The opportunity to study Östergötlands work with priority setting during four years has also given us the possibility to reflect on a characterization of a political priority-setting procedure. The procedure of setting priorities is a continuous activity within the county council and during the past four years the political priority-setting procedure has improved gradually in many ways. Vertical ranking-lists are now established for more disease groups than before. In recent years, more medical professional groups are involved in the construction of ranking lists and to report the descriptions of consequences if rationalizing. Reasons and justifications for the decisions have not always existed during the studied years, but have been gradually developed. In addition, examples of areas where informants consider there have been improvements are: • A clearer procedure and a clearer division of responsibility. • A more realistic timetable including better scheduled time for discussion and processing information needed for the decision making (facts and knowledge). • Better communication between the politicians and the medical professionals, mostly through public officials, who are perceived to have a central role as translators, mediators and being the driving force in the priority-setting process. Despite all the positive trends towards a transparent procedure for political priorities, there are certain areas in need of further improvement, such as: • How to spread knowledge throughout the organization about reasons and rationales behind the priority-setting procedure and also how decisions about resource allocation are carried out. • How to clarify the roles and division of responsibility including which decision might be appropriate to bring up to the political level. • How to balance information from the vertical ranking-lists and the descriptions of consequences with political values and with information from other sources. • How to accomplish and strengthen internal support. • How to encourage the external understanding for priority setting and how to publicly present the reasons and justifications behind decisions. • How to monitor the collaboration methods, decisions and implementation of decisions. Furthermore, from the experience of the work in Östergötland we found that a procedure for priority setting on the political level is characterized by the following six different phases: 1. The grounding phase (directives, conditions, roles) 2. The fact finding phase (gathering relevant information, i.e. facts and knowledge) 3. The dialogue phase (the internal dialogue) 4. The decision-making phase (making decisions including presenting justifications) 5. The publicity phase (activities, internal and external support and understanding) 6. The evaluation phase (assessment of procedure and results). In the report we give a few brief thoughts on each of these phases, and discuss lessons learned and essential components to consider when planning for a procedure for priority setting on the political level. Finally, we note that there is a consensus among leading politicians, public officials and healthcare executives to continue the work with transparent priority setting on the political level. However, it is still uncertain how this practically should be carried out. We do not believe that we have managed to detect and explain every aspect of how an approach to set priorities on the political level might be carried out, but hopefully our reflections can serve as a starting point for further work and further development.