Search

För att kunna hantera framtida klimatrelaterade händelser behöver samhällets beredskap anpassas och sannolikt utökas. Kunskapsläget över vilken förmåga som behövs för att hantera risker i ett förändrat klimat behöver sammanställas och framtida behov behöver jämföras mot nuvarande beredskapsnivåer för att identifiera lämpliga åtgärder. En analys behöver göras kring eventuella brister, utifrån vilken åtgärder sedan kan prioriteras och vidtas avseende olika delar i förmågan att hantera händelser, bland annat avseende tillhandahållande av statliga förstärkningsresurser. Denna studie analyserar vilken systematik som kan vara aktuell för att möjliggöra sådana analyser och utredningar. Studiens övergripande syfte är att ge förslag kring hur bedömningar kan göras om framtidens behov av statliga förstärkningsresurser i syfte att möta framtidens klimatrelaterade risker. Detta inkluderar en sammanställning av kunskapsläget kring risker och scenarion avseende framtida naturhändelser utifrån ett klimatförändringsperspektiv, med information om var mer kunskap kan hittas. Det inkluderar också att titta på metoder för att dels analysera behov av förmåga på olika nivåer att hantera de klimatrelaterade riskerna och dels hur dimensionering av förmåga kan göras för att möta behovet. Studien består av två delar. I del 1 ges en sammanställning av kunskapsläget om riskbilder och scenarion i Sverige vad gäller framtida naturhändelser utifrån ett klimatförändringsperspektiv och tidsperioden fram till ca år 2100. I del 2 presenteras initialt ett konceptuellt ramverk för kartläggning av beredskap uppdelat i fyra huvuddomäner: Behov, Resurs, Styrning och Beroenden. Baserat på ramverket presenteras därefter en metodik för att analysera samhällets förmåga att hantera framtida händelser i ett förändrat klimat. För att kunna identifiera en lämplig framtida beredskapsnivå, behöver samhällets förmåga att hantera händelser gentemot en framtida riskbild analyseras. Del 2 fokuserar på hur relevanta myndigheter ska kunna gå tillväga för att göra en sådan analys som slutligen kan utgöra beslutsunderlag avseende framtida beredskap. Avslutningsvis ges ett exempel på hur metoden kan användas där händelsen skogsbrand, av omfattningen att nationella förstärkningsresurser i form av MSBs upphandlade helikoptrar och flygplan för skogsbrandbekämpning kan bli aktuella att nyttja, utgör själva händelsen.

Flygplan och personer som råkar i nöd i oländig terräng kan använda nödsändare som via satellitsystemet COSPAS-SARSAT kan meddela en räddningscentral att det är ett nödläge, samt ungefärlig position. För att sedan lokalisera nödsändaren används ofta flygande resurser, till exempel helikopter, med fast pejl-utrustning som kan fastställa riktningen mot signalkällan. Ibland kan dock flygande resurser inte användas, som till exempel vid dåligt väder eller om de är upptagna på annat uppdrag, och i dagsläget finns inget bra markbaserat alternativ. Syftet med projektet Terrängpejlen var därför att utveckla och utvärdera ett system för markbaserade pejlresurser, så kallad handpejl. Följande slutsatser kunde dras från projektet: Handpejl kommer att behövas mycket sällan vid skarpa insatser. En analys av de senaste fem årens relevanta incidenter tyder på att handpejl inte hade varit till nytta vid något tillfälle. Detta kan dock komma att ändras till exempel. som en följd av ökad frekvens av extremväder, eller vid höjd beredskap på grund av militära hot. Det finns i dag ingen pejl som är perfekt för ändamålet att lokalisera nödsändare. Av de tre pejlar som testades i projektet bedömdes två kunna uppfylla grundfunktionen, att hitta en nödsändare, men hade brister i till exempel användarvänlighet. Bäst för ändamålet bedömdes Rhotheta RT 400 vara, medan Rohde & Schwarz PR 200 är att föredra om pejlen också ska användas för att hitta störsändare, vilket kan vara önskvärt om den är stationerad på en flygplats. Pejling kan utföras av räddningstjänstpersonal på utvalda flygplatser i samverkan med fjällräddare som får agera transportörer. Vid flera flygplatser finns det fortfarande kvar pejlutrustning, trots slopat krav på detta, och det finns också intresse av att upprätthålla kunskapen. Utlarmning och kommunikation bör ske enligt dagens rutin med regelbundna samverkanskonferenser. Direkta kontaktvägar mellan pejloperatörer (flygplatspersonal) och transportörer (fjällräddare) måste upprättas och samverkan måste övas regelbundet. Nödvändig utbildning och övning omfattar utbildning av lokala instruktörer, lokal operatörsutbildning samt regelbundna samverkansövningar. Instruktörsutbildning kan genomföras av Sjöfartsverket. Instruktörerna sköter sedan lokala utbildningar och övningar, vilka bör genomföras minst en gång per år. Dessa kan kombineras med återkommande samverkansövningar tillsammans med Sjö- och flygräddningscentralen, Polisen, SOS Alarm och Fjällräddningen. Sjöfartsverket bör vara ansvarig organisation som äger pejlarna och lånar ut dessa till flygplatserna, samt har ansvar för tillsyn av verksamheten. Urval av flygplatser bör göras i första hand med utgångspunkt från geografiskt täckningsområde. Utslaget på årsbasis blir den dominerande kostnaden vid en implementering att ha flygplatspersonal i beredskap. Med ett riktpris på 250 000 SEK per pejl, blir det också en viss investeringskostnad om många flygplatser ska utrustas.

A model is developed, which can predict the travel time for volunteers that are dispatched as first responders to emergencies. Specifically, the case of lay responders to out of hospital cardiac arrest is studied. Positions from historical responses is used to estimate the real response times, which are used to train and evaluate the new travel time model. The new model considers the road network and the transport mode most likely used by the volunteers. The results for the new model are compared to a model used in an existing volunteer initiative. They show that the new model can make better predictions in 59.7% of the cases. This can be used directly as a base for improving the travel time estimates in existing volunteer initiatives, and to improve the input data to the continuously evolving volunteer resource management systems. Funding agencies: This research was partly funded by the Swedish Civil Contingencies Agency (MSB), through the Center for Advanced Research in Emergency Response (CARER).

This paper explores opportunities for information systems to support emergency response to multiple natural hazards. Interviews were conducted with 12 representatives from actors of the Swedish emergency response system about response to multiple natural hazards. Challenges and needs connected to five themes influencing the response effort were identified: Cooperation, Resource management, Command and control, Common operational picture, and Risk management. The results illuminate a lack of technology to support decisions and analyses during emergency response to both single and multiple natural hazards. Based on this, the paper suggests and discusses information systems and decision support tools to assist in satisfying the identified needs. The findings can inform policy makers in emergency response of where to concentrate the development of collaborative preparedness and response work, and the scientific community of future research directions. Funding agencies: This research is part of the project EMMUNE, funded by the Swedish Civil Contingencies Agency (MSB) and FORMAS, a Swedish research council for sustainable development.

Både mindre störningar och större händelser som katastrofer och kriser har en påverkan på transportsystemet. Dels kan de ge upphov till förändrade möjligheter att tillgodose efterfrågan, till exempel om infrastruktur blir skadad, dels kan det ge förändringar i efterfrågan, vilket t.ex. var tydligt under Covid-19 pandemin, eller ge upphov till nya behov, t.ex. av nödtransporter. Hanteringen av dessa störningar, ur ett transportsystemperspektiv, kan ske via förebyggande och förberedande åtgärder, vilka bidrar till en ökad robusthet och resiliens. Det kan vara att stärka och skydda infrastruktur eller att ha resurser i beredskap, som operativt kan verka avhjälpande och återställande. Åtgärderna kräver ofta komplexa beslut kring prioritering och resurshantering - områden där kvantitativa modeller har goda möjligheter att användas som grund för beslutsstöd. Syftet med denna studie var att undersöka möjligheten att använda kvantitativa modeller för att öka robustheten och resiliensen hos det svenska transportsystemet vid större störningar. Via en litteraturstudie och intervjuer med systemexperter från räddningsområdet, transportsektorn samt akademin, identifierades fem olika områden där kvantitativa modeller bedöms kunna ge värdefulla bidrag. Dessa är 1. Efterfrågemodellering, 2. Risk- och sårbarhetsanalys, 3. Evakueringsplanering, 4. Resurslokalisering och 5. Prioritering och resurshantering. Inom samtliga finns utrymme för att via forskning och utveckling ta fram beslutsstödsverktyg som kan bidra vid planering, förebyggande arbete, och operativ resursstyrning. Även inom andra områden, till exempel kommunikation, samverkan och organisering, finns det behov av forskning, då gärna med inslag av andra discipliner såsom human factors och digitalisering.

Denna rapport syftar till att (i) redogöra för begreppet ’multipla naturhändelser’ och kunskapsläget kring interaktioner mellan olika naturhändelser, samt att (ii) fastställa vilka naturhändelser som är mest relevanta med hänsyn till beredskap och förmåga innanför Sveriges territoriala gränser. Översiktligt diskuteras dessutom förutsättningar för och behov av hantering av multipla naturhändelser. Rapporten innehåller en sammanställning av hur naturhändelser interagerar med varandra i vetenskaplig litteratur, en sammanställning av förekomst av naturhändelser i Sverige utifrån sekundärdata från myndigheter och en workshop med experter för att identifiera multipla naturhändelser med relevans för svenska förhållanden. Rapporten presenterar resultat från en första delstudie inom forskningsprojektet Effektiv hantering av multipla naturhändelser (EMMUNE), som finansieras av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och Formas. Naturhändelser kan vara multipla på olika sätt. En primär naturhändelse kan direkt utlösa en eller flera andra naturhändelser. De sekundära händelserna kan sedan i sin tur orsaka ytterligare händelser, vilket skapar en kaskad av händelser. En naturhändelse kan också öka sannolikheten eller förutsättningen för en eller flera andra naturhändelser, exempelvis genom höga flöden eller långvarig torka. Det kan också inträffa flera naturhändelser som sammanfaller i tid och rum utan att händelserna är direkt relaterade till varandra. I rapporten redogörs för interaktioner mellan följande naturhändelser: jordbävning; tsunami; geofysiska jordrörelser och hydrologiska skred, ras och sättningar; vulkanutbrott; blixtnedslag; extremt höga respektive låga temperaturer; isstormar; översvämningar; torka; laviner; skogs- och markbränder; skadedjursangrepp; meteoriter; och geomagnetisk storm. En bedömning görs också av vilka naturhändelser som kan anses vara mest relevanta för Sverige i relation till vårt klimat och väder. Bedömningen grundar sig i litteraturstudien och det genomgångna materialet kring förekomst och magnitud och leder fram till att följande naturhändelser anses relevanta: laviner; kraftig vind; kraftig nederbörd; extrema temperaturer; blixturladdningar; översvämningar; ras och sättningar; torka; samt skog- och markbränder. De påverkas alla antingen direkt eller indirekt av klimategenskaper eller väderhändelser. Kunskapen om klimatförändringarnas påverkan på förekomsten av extrema väderförhållanden är varierande och innefattar olika grader av osäkerheter beroende av vilken typ av extremt förhållande det handlar om. I Sverige innefattar eller drivs multipla naturhändelser oftast av atmosfäriska eller hydrologiska händelser. De multipla naturhändelser som av experterna anses vara mest frekventa samt får allvarliga konsekvenser inkluderar antingen höga flöden eller skogsbrand i kombination med annan händelse. När det gäller kunskapsläget kring multipla naturhändelser visar litteraturstudien att det finns vetenskapligt stöd för en mängd olika interaktioner mellan naturhändelser. Experterna som deltog i vår workshop beskriver också att vissa naturhändelser, som exempelvis kustöversvämningar, oftast uppstår vid ”multipla” väderfenomen och att det finns många potentiella multipla interaktioner både kopplade till ett utgångsläge med långvarig torka och värme eller höga flöden i vattendrag. Sammantaget talar detta för att naturhändelser behöver betraktas mer utifrån ett multipelt perspektiv. Naturhändelser sker inte bara isolerat utan kan påverkas av eller påverka andra naturhändelsers förlopp, antingen genom ett direkt utlösande eller genom förändring av miljön som ökar sannolikheten för andra naturhändelser. I såväl forskning om naturhändelser och klimatförändringar som i forskning om hantering av naturhändelser har händelserna hittills främst betraktats en och en. Det genomgångna materialet indikerar inte att Sverige kommer att drabbas av några nya företeelser på nationell nivå, däremot är det troligt att frekvensen och magnituden för vissa av naturhändelserna kommer att öka i ett förändrat klimat. Det kan även finnas anledning att inkludera biologiska naturhändelser, såsom det gjordes i exempelvis MSB:s sammanställning av riskområden och scenarioanalyser (MSB 2015). För att öka medvetenheten om multipla naturhändelser beskrivs tre scenarier för multipla naturhändelser, 1. en situation med höga flöden i vattendrag där det oväntat inträffar ett kraftigt regn, 2. en situation med en torr sommar där det inträffar en värmebölja, och 3. en relativ nederbördsfattning senvinter och varm april med låg markfuktigheten där det uppstår en skogsbrand. Ett lågtryck drar sedan in som ger mycket kraftiga vindar varvid skogsbranden intensifieras och sprids. Redan när det gäller förekomst och omfattning av enskilda atmosfäriska eller hydrologiska händelser är det stora osäkerheter i befintliga prognoser och klimatförändringsprojektioner, även om det sannolikt kommer bli både starkare och mer frekvent förekomst av väderfenomen framgent. Att prognostisera och simulera multipla naturhändelser innefattar därmed ännu större osäkerheter. Beredskapen att hantera multipla naturhändelser kan gynnas av ett fortsatt fokus på konsekvensbaserade vädervarningssystem. Exempelvis att vid en period med höga flöden i vattendrag kunna informera att om detta fortsätter ökar risken för sekundära händelser exempelvis skred. Multipla naturhändelsers hantering skulle kunna underlättas genom att tillhandahålla information baserad på förutsättningar för olika naturhändelser på specifika platser, detta för att bedöma risken för sekundära naturhändelser under givna förutsättningar samt de möjliga konsekvenserna av multipla naturhändelser för en specifik plats. Det är därför viktigt att för de tänkta målgrupperna öka förmågan att kunna tolka sådan information och vädervarningar samt att målgrupperna i förväg haft möjlighet kartlägga tänkbara konsekvenser för olika naturhändelser så att behovet av insatser snabbare kan bedömas när en händelse inträffar.

Denna rapport presenterar ett nytt kunskapsläge om framtidens skadeplats utifrån de resultat som kommit från forskningsprogrammet Effektiva räddningsinsatser på Framtidens Skadeplats 2015–2020. Rapporten är en omarbetad version baserad på rapporten Att hantera framtidens skadeplatser: scenarier och utgångspunkter för kunskapsutveckling runt räddningsinsatser och skadeplatsarbete som gavs ut av Centrum för forskning inom respons- och räddningssystem (CARER) 2016. I den rapporten presenterades ett underlag för de kommande aktiviteterna som var planerade att genomföras inom forskningsprogrammet. Rapporten beskrev också åtta olika skadeplatsscenarier som togs fram i linje med Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps (MSB:s) dåvarande framtidsanalyser samt en analys av då tillgänglig litteratur om olyckor och katastrofer. Dessa scenarier beskrev på ett strukturerat och detaljerat sätt möjliga framtida skadeplatser av särskilt intresse ur ett praktiker- och forskningsperspektiv. I denna rapport har dessa åtta scenarier arbetats om och uppdaterats utifrån rådande läge i samhället i dag. De har också utökats med en beskrivning av en möjlig respons så som den kan se ut i framtiden inom tidsramen 10 till 15 år. Denna rapport innehåller också en övergripande beskrivning av de resultat som framkommit från de sex arbetspaketen (AP) i programmet. Inom AP2 redovisas teman om a) frivilliga och civila insatspersoner, b) semi-professionella som första insatsaktörer, c) genus, etnicitet och utsatthet, samt d) efterforskning av försvunna personer. AP3 redovisar teman om a) effektiv utlarmning av frivilliga och semiprofessionella resurser, b) prediktering, c) skadeplatslogistik, samt d) alarmering och effektivare räddningstjänst. AP4 går igenom a) IT-plattformen OP-SENS och b) lägesbilder, medan AP5 redovisar teman om a) utvärdering av ny teknik, b) utvärdering av utbildning och övning, samt c) utvärdering av ny metodik. Slutligen har AP6 redovisat teman om a) nya metoders och resurser effekt på systemnivå, samt b) värdering av frivilliga och semiprofessionella. Dessa forskningsresultat återkommer i scenarierna för att exemplifiera hur de kan omsättas i praktiskt skadeplatsarbete innan, under och efter en insats.

The purpose of this study was to develop a simulation model to evaluate bleeding control kit location strategies for a mass casualty incident scenario. Specifically, the event simulated was an explosion at a large sports arena. The model included a representation of the arena itself, simulated crowd movements following the detonation of an improvised explosive device, injuries and treatments, and different ways for immediate responders to help injured patients using tourniquets. The simulation model gave logically consistent results in the validation scenarios and the simulation outcomes were in line with the expected outcomes. The results of the different tourniquet location scenarios indicated that decentralized placement (more than one location) is better, easy access is important (between rather than at emergency exits) and that an increased number of available tourniquets will result in an increased number of survivors. The 17th annual conference on Information Systems for Crisis Response and Management (ISCRAM 2020) was scheduled to be held in Blacksburg, Virginia from May 24th-27th, 2020. Due to the widespread impacts of the COVID-19 pandemic, the conference organizers and the ISCRAM Board made the determination that it was best to postpone the conference until May 2021. The 2021 conference will once again be hosted at Virginia Tech in Blacksburg, Virginia, and it will take place during the week of May 23rd.

Emergency response organisations struggle with resource constraints and thereby faces challenges in providing high-quality public services. Utilising voluntary first responders is one way to address these challenges. There are different types of volunteers who can help at an emergency site, e.g. citizen volunteers or voluntary professionals from other occupations. To successfully engage with and utilise these resources, adequate information and communication technology (ICT) is necessary. In this meta-study, combining and further exploring two previous studies, the aim is to identify, analyse and evaluate suitable functions for smartphone applications that can be used to dispatch and support volunteers. The results show that the functions can be divided into essential ones that are necessary for the response to work at all, and others that might contribute to a more effective response. The study also shows that the same functions can be used for different volunteer groups.

Traffic calming measures, such as speed bumps and elevated crossing points, are used to reduce speed, to prevent overtaking and generally contribute to a safer traffic situation. However, they might also cause increased response times for rescue vehicles (e.g. ambulances or fire trucks). An alternative to the conventional traffic calming measures is so-called smart traffic calming measures. These can determine when a vehicle approaches, whose journey should not be hindered, and adjust to allow for free passage for this vehicle. This report gives an overview of the problem, and some examples of smart traffic calming measures are discussed. Special focus is put on the wireless communication necessary to detect emergency vehicles. Furthermore, existing challenges and possible solutions for traffic calming measures and the communication needed to make them smart are discussed. Trafiklugnande åtgärder, såsom vägbulor och förhöjda övergångsställen, används för att minska hastigheten, hindra farliga omkörningar och generellt bidra till en säkrare trafiksituation. Dock kan de också bidra till att insatstiderna för räddningsfordon (t.ex. ambulanser eller räddningstjänstens släckbilar) förlängs. Ett alternativ till de konventionella trafiklugnande åtgärderna, är s.k. smarta trafiklugnade åtgärder. Dessa kan avgöra när ett fordon närmar sig, vars färd inte bör hindras, och anpassa sig så att fri färd för detta fordon tillåts. I denna rapport ges en översikt av problemet, och några exempel på smarta trafiklugnade åtgärder diskuteras, med fokus på sådana som hämtar information och styrs med hjälp av trådlös kommunikation. Vidare diskuteras existerande utmaningar och möjliga lösningar för trafiklugnande åtgärder och den kommunikation som krävs för att göra dem smarta.

In public services, there is a trend to increasingly utilize collaborations with non-professional volunteers for certain tasks, one example being emergency response. In many of these collaborations, information technology (IT) is an essential tool, and inadequate IT support can have far-reaching consequences—including even the loss of lives. Since a volunteer is a different type of actor, and may have different technical requirements, compared to professionals, there is a need to explore how collaborations between professionals and volunteers can be successfully developed. This paper is based on a case study of the Enhanced Neighbor project, which uses volunteers as first responders in emergency response. The study highlights important factors to consider when involving volunteers, including how IT can foster the collaboration, and the volunteers’ needs for IT support.

Användandet av så kallade semiprofessionella resurser i räddningsinsatser har blivit allt vanligare i Sverige. En semiprofessionell är en person som fått utökade arbetsuppgifter inom respons och räddning inom ramen för sitt ordinarie yrke. Det kanske mest kända exemplet är väktare som responderar på den kommunala räddningstjänstens ärenden. I det projekt som avrapporteras här, är syftet att undersöka vilka yrkesgrupper som skulle passa bra som semiprofessionella, och vad som krävs för att de effektivt ska kunna utföra de nya arbetsuppgifterna, bland annat i form av utbildning och utrustning. Vidare syftar projektet till att utvärdera vilken samhällsnytta semiprofessionella kan bidra med. Som studieobjekt används Norrköpings kommun, och via en aktionsforskningsinspirerad metodansats är målet att projektresultaten ska kunna bidra till en ökad säkerhet och trygghet i kommunen. En kombination av kvalitativa och kvantitativa metoder används för att uppnå syftet. Genom workshops identifieras först fyra potentiella yrkesgrupper (räddningstjänstens dagtidspersonal, hemtjänstpersonal, förvaltningsentreprenörer och väktare), för vilka detaljerad data erhålls via fokusgruppsintervjuer. En grupp (räddningstjänstens dagtidspersonal) väljs ut för vidare analys, och ytterligare en workshop genomförs, plus ett experiment i form av en simulerad olycka där semiprofessionella får göra en första insats. En prototyp av ett utlarmningssystem tas fram, inklusive en smartphoneapplikation som de semiprofessionella kan använda för att ta emot och hantera larm. Med hjälp av applikationen utförs ett experiment där historiska larm skickas till potentiella semiprofessionella under två månaders tid, och de får svara på om de kan åka eller inte, samtidigt som deras position noteras. Genom att jämföra deltagarnas uppskattade insatstider med räddningstjänstens historiska, kan möjliga insatstidsförkortningar beräknas. Detta kompletteras med en bedömning av vad de kan bidra med i respektive händelse. Bedömningen görs enligt en strukturerad metod av professionell personal från två olika räddningstjänstorganisationer. De beräknade insatstiderna och den skattade förmågan vägs samman till en monetär nytta av den semiprofessionella insatsen. Resultatet visar att det finns ett stort antal yrkesgrupper som skulle kunna vara lämpliga att nyttja som semiprofessionella. I rapporten redovisas en lista med 23 grupper som anses ha potential och möjlighet att utföra räddningsinsatser som en del av sitt yrke. Vidare redovisas ett antal utmaningar och möjligheter, baserat på analysen av de fyra utvalda grupperna. En konkret sammanställning har gjorts i form av listor på utbildning och utrustning som krävs för att de effektivt kunna utföra sitt nya uppdrag. Dessa krav är förhållandevis enkla att uppfylla, och handlar om grundläggande utbildning i riskbedömning, brandsläckning och livräddande åtgärder, samt utrustning som tex handbrandsläckare och förbandslåda. Mer utmanande är de organisatoriska förändringar som är nödvändiga för att de semiprofessionella akut ska kunna lämna sina pågående arbetsuppgifter, samt hur utlarmningen ska kunna integreras i de tekniska system som används för professionella räddningsresurser. Vidare visar resultaten att semiprofessionella kan larmas, och förväntas göra nytta på en stor mängd olika typer av händelser, dock främst vid händelser med personskador eller akuta sjukdomsförlopp. Den monetära nyttan av att införa ett fåtal (i snitt 3,4 st) semiprofessionella i Norrköping och Linköpings kommuner beräknades till mellan 600 000 och 2 400 000 kr per år, beroende på hur lång tid det tar för de semiprofessionella ifrån att de får larm tills de påbörjar färden mot händelseplatsen. En slutsats från projektet är att semiprofessionella skulle bidra till en ökad säkerhet och trygghet i Norrköping kommun, om de används som förstainsatsresurser, som ett komplement till befintlig professionell räddningspersonal.

We present an application of Integer Programming to the design of arrival routes for aircraft in a Terminal Maneuvering Area (TMA). We generate operationally feasible merge trees of curvature-constrained routes, using two optimization criteria: (1) total length of the tree, and (2) distance flown along the tree paths. The output routes guarantee that the overall traffic pattern in the TMA can be monitored by air traffic controllers; in particular, we keep merge points for arriving aircraft well separated, and we exclude conflicts between arriving and departing aircraft. We demonstrate the feasibility of our method by experimenting with arrival routes for a runway at Arlanda airport in the Stockholm TMA. Our approach can easily be extended in several ways, e.g., to ensure that the routes avoid no-fly zones.

Today, many small aerodromes struggle withfinancial difficulties, and a large cost is air traffic control.Remote tower centers, which remotely provide air traffic servicesto aerodromes, can help reduce this cost. Each center maycontain a number of remote tower modules, where each moduleis manned by a controller that can handle one or moreaerodromes. In this paper we present the remote tower centerconcept and develop a model that optimizes the assignment ofairports to the remote tower modules. Computational results fora possible scenario based on real data for Swedish airports arepresented.

Den här studien fokuserar hur frivilliga kan användas som resurser vid räddningsinsatser i glesbygd och hur frivilliga kan integreras i system för dynamisk allokering och utlarmning av resurser. Studien baseras på och kopplar samman de två projekten Förstärkt Medmänniska och Dynamisk Resurshantering (DRH). Förstärkt Medmänniska finns i Medelpad där räddningstjänsten i Sundsvall utbildat frivilliga i ett antal byar som ligger långt från Sundsvall och därmed är svåra att nå i tid. De frivilliga larmas ut på vissa typer av larm såsom hjärtstopp, trafikolyckor och vissa typer av bränder. Idag sker utlarmning via SMS-listor men tanken är att frivilliga resurser på sikt ska integreras i det beslutstöd för dynamisk resurshantering som utvecklats och används av SOS Alarm och som bygger på GPS positionering och utlarmning av lämplig resurs närmast olycksplatsen. Vi följde projektet Förstärkt Medmänniska i drygt 1 år och samlade in data från räddningstjänst, SOS Alarm i Sundsvall och frivilliga i tre byar genom intervjuer, fokusgrupper och en framtidsorienterad Future Workshop. Vi genomförde också ett experiment med stöd av SOS Alarm och DRH där de frivilliga tillsammans med räddningstjänst och ambulans larmades ut på en simulerad trafikolycka och där hälften av de frivilliga larmades via SMS och hälften via RAKEL-terminaler som integrerats med DRH (för jämförelser). Resultatet analyserades med hjälp av ett teoretiskt ramverk som hämtat kunskap från områden som tvärsektoriell samverkan, e-government, implementering av ny teknik, organisations­förändringar och användarcentrerad systemutveckling. Det viktigaste resultatet från studien är att konceptet Förstärkt Medmänniska verkar fungera och uppfattas positivt av de involverade. I den utlarmning som sker har alltid flera frivilliga åkt (det är just frivilligt) och når nästan alltid insatsplatsen och kan påbörja insats före räddningstjänst och ambulans (de frivilliga ersätter alltså inte de senare utan påbörjar insats i väntan på de professionella resurserna). De drabbade har också uppfattat stödet från de frivilliga som positivt och något som gett ökad trygghet (ofta känner skadeoffer och frivilliga och andra). Det viktigaste erfarenheterna från studien och rekommendationer för kommuner som vill öka samverkan med frivilliga resurser vid räddningsinsatser kan sammanfattas som följer: Det är fundamentalt att tydliggöra uppdraget för alla involverade tidigt i processen, d v s att definiera arbetsuppgifter och ansvar med avseende på händelse, utlarmning, arbetsuppgifter på skadeplats, ansvar, et c. Nya tydliggöranden bör göras allteftersom utvecklingen och samverkan fortskrider, eftersom det är svårt att förutse hela uppdraget innan något faktiskt hänt eller övats. Samverkansformen har större förutsättning att lyckas där det finns eldsjälar och nyckelpersoner närvarande, inte bara hos de frivilliga själva utan även hos de professionella responsorganisationerna. Bygg grundförståelse och tillit genom att etablera förutsättningar för långsiktig samverkan och för att bygga personliga relationer – mellan frivilliga och mellan frivilliga och de professionella Regelverk och det rättsliga skyddet för frivilliga måste ses över och att ett kompletterande försäkringsskydd, t ex genom de kommunala hemförsäkringarna, bör finnas innan samverkan påbörjas. Både initial utbildning av frivilliga och repetition/övningar krävs för att utveckla och upprätthålla samverkansformen. Återkoppling efter varje larm som frivilliga åkt på är fundamentalt både för att utveckla och förbättra samverkansformen och successivt tydliggöra uppdraget, samt för de frivilligas eventuella behov av att bearbeta händelsen. Teknik och IT stöd behöver successivt utvecklas t ex för kommunikation mellan frivilliga på väg till skadeplats och för kommunikation med räddningstjänst och eventuellt SOS alarm både på väg till skadeplatsen och när man väl är där. Förmodligen är det mest realistiska och minst kostsamma alternativet att bygga på mobila applikationer, t ex utlarmning via SMS eller appar, vilket kan kompletteras med vägbeskrivning, mobila checklistor och instruktioner. GPS-funktionalitet i mobiltelefonen är nödvändigt förnavigeringshjälp och i förlängningen för att automatisk utlarmning av de närmaste resurserna ska kunna göras. Frivilliga behöver basal och praktisk utrustning såsom checklistor, reflexvästar, hjärtstartare, bil- och by-kit med första hjälpen material etc. Vem som ska stå för materialet, om det är kommunerna eller de frivilliga själva är en knäckfråga. Att utveckla samverkansformen mellan frivilliga och professionella responsorganisationer bör ske användarcenterat tillsammans med de frivilliga och genom stegvis implementation där man börjar i liten skala, utvärderar erfarenheter och successivt utökar. I systemet för dynamisk resurshantering (DRH) bör frivilliga bör läggas till som en egen resurs och en eller flera förmågor för den nya resurstypen måste definieras. Varje definierad olyckstyp i DRH (enligt räddningsindex) kräver ett visst antal förmågor, och för att en frivillig ska väljas måste de ha en förmåga som krävs av olyckstypen (till exempel ” förstainsatsperson”). En utmaning med frivilliga är deras osäkra tillgänglighet samt det faktum att önskat antal är fler än en. En utlarmningsstrategi för frivilliga måste tas fram baserat på de frivilligas önskemål (att de gärna vill vara fler än en person som åker) och önskat antal på skadeplatsen.. Strategin måste också inkludera möjligheten att frivilliga inte kvitterar eller att de kvitterar och anger att de inte kan åka. Då kan ytterligare resurser behöva larmas ut. För en framgångsrik integrering krävs att frivilliga kan positioneras och kan kvittera larmen. Givet korrekta positioner kan då systemet föreslå och/eller larma ut resurser i fallande ordning efter förväntad körtid till skadeplatsen. I ett bredare, svenskt och internationellt sammanhang är involvering av frivilliga och civila medborgare något som ökar, både i räddningsinsatser och i annan verksamhet i den offentliga sektorn – mycket som ett sätt att möta rådande samhällsutmaningar såsom finanskriser och minskade resurser i offentlig sektor, ökade förväntningar från samhällsmedborgare, glesbygdsproblematik, klimatförändringar och naturkatastrofer, terrorism och ökade migrationsströmningar. I ett teoretiskt samanhang brukar man prata om ökade behov av tvärsektoriell samverkan och av en form av ”we-government” där samhällsmedborgare alltmer stöder myndigheter genom att utföra vissa aktiviteter för andra samhällsmedborgare. Detta innebär att de inte bara använder traditionella e-tjänster utan måste integreras i myndigheternas egen teknik och informationssystem, och att samverkan och utveckling därmed blir alltmer komplex. I Sverige har ett flertal kommuner startat upp arbeten som likna Förstärkt Medmänniska. Vi tror därför att denna studie kan vara till nytta, inte minst för praktiker och kommuner som vill utöka sin samverkan med frivilliga vid räddningsinsatser. I nästa steg kommer ytterligare datainsamling att göras kring hur DRH tekniskt ska kunna hantera och stödja nyttjandet av resursgruppen frivilliga, vilket förväntas leda till en kravspecifikation för anpassning av systemet. Efter att dessa krav implementerats kommer ett experiment att utföras för att testa och utvärdera den praktiska funktionaliteten.

Dynamisk planering innebär bland annat att brandmännen delar in sig i mindre grupper än traditionellt. Dessa kan då arbeta förebyggande med utbildning eller placeras strategiskt till exempel i närheten av olycksdrabbade vägsträckor, för att snabbare kunna nå fram till en olycksplats. Då en olycka inträffar larmas de brandmän som snabbast kan nå fram, och det kan vara nödvändigt att larma flera olika grupper. En utmaning vid dynamisk planering är att planeringssituationen blir svårare. Det är inte längre självklart vilka brandmän som ska larmas till en viss olycka. Det kan också vara svårt att hitta de bästa placeringarna för brandmän som snabbt ska kunna göra en insats. I projektet har vi utvecklat och utvärderat datorbaserade verktyg som kan stödja dynamisk planering av räddningstjänst. Bland verktygen finns en beredskapskalkylator med tillhörande visualisering, vilken beräknar beredskapen som en funktion av tiden det tar för de nödvändiga resurserna att nå fram till en viss typ av olycka och sannolikheten för att olyckan ska inträffa i närområdet. Ett annat verktyg kan ge förslag på vilka resurser som bör skickas till en olycksplats för att de ska komma fram så fort som möjligt. Ett tredje verktyg kan ge förslag på hur fordon och personal dynamiskt bör placeras för att beredskapen ska förbättras, dvs. de ska kunna nå fram så fort som möjligt till de platser där det är störst sannolikhet att en olycka kommer att inträffa. Verktygen har utvärderats genom två experimentserier. I experimenten testades mänskligt beslutsfattande i en simulerad räddningstjänstmiljö. I den första serien fick personal från olika räddningstjänster prova på dynamisk planering utan hjälp av de datorbaserade verktygen. I den andra serien fick andra räddningstjänster köra samma scenarier, men då ta hjälp av de i projektet utvecklade verktygen. Resultaten visar att verktygen kan hjälpa räddningstjänsten med planeringen av beredskapen, men också att det finns risk att detta sker på bekostnad av att planeringen tar något längre tid. En tydlig majoritet av de deltagande räddningstjänstbefälen var positivt inställda till de utvecklade verktygen och tyckte verktyg av detta slag skulle kunna hjälpa dem i det dagliga arbetet. Resultaten tydliggör också att olika personer – till och med nära kollegor inom samma räddningstjänst – uppfattar begreppet beredskap på olika sätt. Det visade sig dock att beredskapsvisualiseringen kan bidra till att denna skillnad i uppfattning minskar; i den andra experimentserien, där de hade tillgång till detta verktyg, minskade variationerna i bedömningarna och deltagarnas uppfattningar stämde bättre överens med den beräknade beredskapen. Dynamisk planering av responssystemet i kommunen (DYRK)

Antalet förstainsatsaktörer i Sverige idag utanför de traditionella (räddningstjänst, polis och ambulans) är få, och lite forskning har förts på området. Det finns dock exempel där räddningstjänsten har anlitat väktarbolag eller utrustat hemtjänstpersonal med pulversläckare. Flertalet av dessa samarbeten är relativt nystartade och få utvärderingar har gjorts som visar de faktiska effekterna av dem. Syftet med denna rapport är att beskriva och kartlägga samhällekonomiska nyttor och kostnader av icke-traditionella förstainsatsaktörer som samarbetar med räddningstjänsten. Studien har genomförts genom fallstudier av två samarbeten; Söderköping räddningstjänst som har ett avtal med LA Jour & Säkerhet AB samt Södertörns brandförsvarsförbund (SBBF) som samarbetar med väktarbolag i Södertälje och Botkyrka. Sju semistrukturerade intervjuer har genomförts med representanter från väktarbolag, räddningstjänst och kommun. Den metod som används vid analysen är nationalekonomisk kostnadsnyttoanalys. De nyttor som har identifierats är att väktarna sparar tid, bidrar med lägesrapporter, stöttar insatserna genom att vara behjälpliga på plats, upptäcker incidenter eller bränder vid rondering. De har god lokalkännedom och kan hjälpa till att låsa upp brandbommar och dörrar, vilket indirekt sparar tid åt räddningstjänsten. Samarbetet bidrar också till att de arbetar preventivt; de pratar med ungdomar och andra grupper i samhället och skapar relationer som på sikt har möjlighet att gagna säkerheten och tryggheten i kommunen. Kostnaderna för att utbilda och utrusta väktarna är idag låga. Däremot har det framkommit att väktarna gärna skulle vilja ha mer utbildning så att de kan rycka ut vid fler typer av larm. Det har även framkommit att bättre kommunikationskanaler skulle kunna bidra till ökade möjligheter att åka på fler larm och att vara bättre förberedda på vad de kan bidra med vid olika typer av larm. Den kvantitativa analysen utförs för samarbetet i Söderköping och visar att detta har en hög utdelning. Varje investerad krona i Söderköping har gett en avkastning på åtta kronor, när värdet av den minskade insatstid som väktarna bidrar med beräknas. Nyttan är dock undervärderad då många nyttor (beskrivna ovan) inte kan värdesättas monetärt. Det som har begränsat den kvantitativa analysen är det faktum att väktarnas rapportering i Botkyrka och Södertälje inte särskiljer räddningstjänstsuppdrag från övriga uppdrag. Detta hade möjliggjort en kvantitativ analys även för samarbetet med Södertörn, vilket hade kunnat bidra till att resultaten blivit applicerbara på fler kommuner. Emellertid finns inget som indikerar att andra kommuner inte kommer att erfara samma effekter eller kostnader som de undersökta samarbetena har lett till. Däremot bör kommuner analysera behov och förutsättningar i sin kommun för samarbeten av det här slaget innan de inför dem med tanke på att det uppstår kostnader, om än låga.

We develop a set of airport key performance indicators, i.e. a set of measures that can be used to monitor and manage an airport, giving indications of the current state of the operations and supporting improvement work. By reviewing previous relevant work, the airport is divided into five activity areas (operations, economy, environmental issues, safety and security, costumer service), and for each area an initial set of indicators is selected. These indicators are then ranked by airport managers in Sweden and Spain, using a questionnaire based survey. Using the ranking as a base, a final set of indicators is constructed with the aim that is should be manageable, easy to interpret and useful for analyzing the entire airport.

CARER

Aktörer som kommer först till platsen för en olycka eller en nödsituation kan kallas för förstainsatsaktör. Aktörers medverkan, samverkan och koordination av aktiviteter i det inledande skedet av räddningsinsatser är ett mångfacetterat område under pågående utveckling i samhället. Vid vardagsolyckor är en central effektivitetsaspekt att vinna tid mellan utlarmning och insats. Därmed är den första responsen viktig för att effektivisera räddningsinsatser, både i fråga om utfall och resursanvändning. Syftet med den här studien är att beskriva hur området framställs i forskning och i praktiken. Detta görs genom en litteraturstudie där aktuell forskning och utveckling analyseras samt en intervjustudie där två icke-traditionella förstainsatsaktörers verksamheter behandlas. Slutsatserna ligger till grund för förslag till vidare forskning på området. Litteraturstudien och intervjustudien genomförs fristående från varandra för att därefter sammanställas och jämföras med varandra. Litteraturstudien baseras på systematiska sökningar i forskningsdatabaser. Intervjustudien har genomförts med tre intervjuer angående två helt olika förstainsatsaktörers verksamhet utvalda just för att bidra med olika perspektiv på förstainsatser. Svenska Klätterförbundets (SKF) verksamhet inom räddning behandlas, liksom Larm Assistans Sverige AB:s samarbete med räddningstjänsten i Söderköping, där väktarbolaget lånar ut sin personal för att assistera vid larm, inom ramen för ett IVPR-avtal (I Väntan På Räddningstjänst). Generellt i den internationella litteraturen avses yrkesmässiga responser av anställda i blåljusorganisationer när begreppen första responser och ”first responders” används. Flertalet studier är tekniskt eller medicinskt inriktade mot antingen användning av defibrillatorer eller teknisk utveckling och utvecklingen av systemstöd. Inom katastrofhantering vidgas det teoretiska perspektivet också mot andra former och andra uppdrag. Definitioner av förstainsatser och förstainsatsaktörer saknas i stort sett och det finns en mångfald av exempel, inom samtliga samhällssektorer på vad en förstainsats kan vara, vem som utför den, hur och varför. Mycket få studier antar något annat perspektiv än myndighetsperspektiv och få har begrundat det faktum att det finns välorganiserade och välutbildade aktörer som redan är aktiva inom räddning inom sina egna verksamheter som kan vara möjliga att utveckla eller koordinera. Vissa teoretiska perspektiv med vidhängande modeller dominerar både forskning och praktik på området. Det gäller systemmodeller med det rationella tekniska systemet som förebild, och modeller för produktionsstyrning i industri med företagande som förebild. Ramarna styr problemförståelsen. Nästan all problematisering och problemlösning framställs i termer av system- eller tekniklösningar oberoende av problemets art. Både de studerade förstainsatsaktörerna har erfarenhet av medverkan vid räddning. För Klätterförbundet gäller det dels självräddning men också assistans vid räddning på hög höjd. Larm Assistans bedriver frivillig, avtalsspecificerad IVPR verksamhet, vilket innebär att väktare i bolaget har utrustats med enklare räddningsutrustning såsom brandsläckare och flytboj. De får sedan larm samtidigt som räddningstjänsten och kan åka och påbörja en insats om de är tillgängliga och i närheten av olyckan. Såväl Klätterförbundet som Larm Assistans är positiva till att kunna bidra i räddningsinsatser, men upplever att intresset ifrån räddningstjänster som de ännu inte har samarbete med är ganska svalt. Både organisationerna upplever också att de skulle kunna utvecklas i sina roller som förstainsatsaktörer, och då främst genom att utveckla lokala samarbeten grundade på samövning, personliga möten och gemensam förståelse. De ser inte något primärt behov av nya tekniska lösningar utan snarare av utvecklad användning av redan befintlig teknik och att som aktör utanför räddningssystemet kunna få tillgång till befintlig teknik. Egna förslag till utveckling gäller dels räddningskort och komplettering i SOS Alarms räddningsindex. Räddningstjänsten i Söderköping som tillsammans med Larm Assistans har utvecklat det lokala IVPR konceptet anser att detta skulle kunna vidgas till andra aktörer såsom hemtjänstpersonal och sotare. Både teoretiskt och praktiskt grundade definitioner och gränsdragningar behövs för vad som är en förstainsats, var och hur den sker, och vem som är förstainsatsaktör. Sex olika dimensioner för klassificering föreslås. Ytterligare studier och utveckling behövs som använder och vidareutvecklar andra teoretiska perspektiv och modeller som mer betonar vikten av kontext och gemensam mening för exempelvis lokalt nätverksbyggande och organisering. Likaså behövs perspektiv och modeller för att fånga upp initiativ och engagemang, hämtade exempelvis från socialt entreprenörskap.

Lokalisering av brandstationer har historiskt sett i många fall baserats på tradition, sunt förnuft och de kommungränser som bestämmer ansvarsområdet för den kommunala räddningstjänsten. Med detta som bakgrund uppdrogs till Linköpings universitet att undersöka hur brand- och räddningsresurserna i Östergötland borde lokaliseras om ingen hänsyn tas till nuvarande kommungränser och organisationer för räddningstjänst. I detta projekt utvecklas en matematisk modell för att ta fram underlag för hur brand- och räddningsresurserna i Östergötlands län skall placeras för att minimera insatstiderna till trafik- och brandolyckor inom länet. Modellen minimerar en sammanvägning av tiden det tar för en första enhet att nå en viss olycka, den så kallade förstainsatsen, och tiden det tar för tillräckligt med resurser för att utgöra en full styrka att nå olyckan. Exempel på en full styrka för trafikolyckor är i modellen en släckbil och fem personer. Ett antal olika scenarier konstrueras och en mängd lösningar skapas för att ta fram så bra och generella lokaliseringsförslag som möjligt. I samråd med Räddningstjänsten Östra Götaland väljs 10 scenarion ut för närmare analys. Scenarierna skiljer sig åt i sammansättningen av olika värden på parametrar och olika resursegenskaper. Det som framförallt visar sig skilja resultatmässigt mellan de optimerade resultaten jämfört med nuläget är andelen olyckor som kan nås inom 10 minuter. Andelen olyckor som kan nås av en förstainsatsenhet inom 10 min ökar från 74 % till 84 % i ett scenario, och andelen olyckor som kan nås av en full styrka ökar i samma scenario från 64 % till 79 %. Medelinsatstiderna för förstainsats och full styrka i samma scenario minskar med drygt 20 %. Vid en reduktion av antalet tillgängliga enheter kan en optimerad lösning ge ett bättre resultat med avseende på täckningsgrad inom 10 minuter och medelinsatstid, samt likvärdigt med avseende på täckningsgrad inom 20 minuter, som dagens läge. Lokaliseringen av resurser i de optimerade lösningarna skiljer sig något mellan de olika scenarierna, men tillräckligt många gemensamma komponenter finns för att det ska vara möjligt att dra slutsatser kring vilka platser i länet som, enligt modellen, bör ha en brandresurs i närområdet. I många fall överensstämmer modellens förslag med den nuvarande lokaliseringen, men de förändringar som görs i de optimerade lösningarna skulle ändå kunna bidra till en markant sänkning av den förväntade insatstiden till brand‐ och trafikolyckor i Östergötlands län.

I april 2010 gav regeringen i uppdrag till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) att i ett projekt öka säkerheten på landsbygden genom nya former för räddning och respons. Inom ramen för ovanstående uppdrag, vilket benämns ”Samhällsviktig samverkan i landsbygd” har CARER – Centrum för respons- och räddningssystem – vid Linköpings universitet fått i uppdrag av MSB att inventera vilka behov och resurser för säkerhet och trygghet som existerar på lands- och glesbygd, samt undersöka vilka andra projekt och initiativ som föregått detta, nationellt och internationellt. CARERs projekt, som görs inom ramen för regeringsuppdraget, benämns Trygghetshöjande åtgärder för landsbygden (TÅLA). TÅLA har genomförts som fyra sammanhängande delstudier där de två första delstudierna använder kvalitativ metodik, främst intervjuer, och syftar till att skapa en förståelse för den upplevda tryggheten på lands- och glesbygden, samt utröna vad den består i och hur den kan stärkas. Delstudie 3 syftar till att kvantitativt uttrycka behov och resurser för säkerhet och trygghet på landsoch glesbygd genom ett urval av indikatorer. Delstudie 4 syftar till att ge en överblick över tidigare forskning och utveckling på området. Några generella slutsatser som kan dras från TÅLA-projektets olika delstudier är att det finns en god medvetenhet hos boende i land- och glesbygd för att det kan ta tid innan hjälp kan fås ifrån de traditionella räddningssystemen (som till exempel polis eller räddningstjänst), ett faktum som också kan bekräftas numerärt. Vissa indikatorer tyder dessutom på att boende på lands- och glesbygden är mer drabbade av olyckor än boende i tätort, vilket ger ett ökat behov av de aktuella resurserna. Detta har lett till att nya typer av lösningar har utvecklats, oftast av de boende, för att bistå vid olyckor, många baserade på självhjälp och frivillighet. Tydligt är också att trygghet omfattar mer än bara blåljusverksamheter och stöd från det allmänna. Här inkluderas också behov som el, vatten och möjligheten att handla mat. En stor del av den upplevda tryggheten hos befolkningen kommer från det sociala nätverk som finns i respektive by. Möjligheter till kommunikation är centralt och det är när individen är ensam utan möjlighet till kontakt med omvärlden som den största otryggheten infinner sig. Det framkom under projektet flera exempel på samverkan och de som medverkar framhåller vikten av att känna varandra innan insatsen, för att bästa möjliga resultat ska uppnås. Såväl de båda kvalitativa studierna som kunskapsöversikten pekar på att en trolig väg till framgång för en ökad säkerhet och trygghet på landsbygden bygger på att de lokala resurserna och strukturerna nyttjas i samverkan med de traditionella räddningsresurserna. Detta innebär att det bör vara möjligt att stärka dels de boendes möjligheter att hjälpa sig själva och att hjälpa varandra, men också att nyttja organisationer som idag inte tillhör blåljusmyndigheterna för att i samverkan med räddningstjänsten, sjukvården och polisen kunna bistå vid olyckor, akuta sjukdomsförlopp och andra relevanta händelser. Viktigt att beakta i detta sammanhang är då att använda de befintliga strukturer som existerar bland såväl boende som olika organisationer, för att på bästa sätt kunna dra nytta av den lokala kunskap, de resurser och det engagemang som existerar.