Search

Genom att konsumentkrediter får nya former, snabblånen och krediter med höga avgifter ökar riskerar konsumenter att bli överskuldsatta. Krediter med påträngande marknadsföring riktas inte allt för sällan mot individer med redan sämre ekonomiska förutsättningar. Individer beviljas även krediter som de egentligen inte har råd att betala tillbaka. Vilket kan vara resultatet av bristfälliga kreditprövningar från kreditgivare. När individer hamnar i en ond cirkel och inte har förmågan att betala avgifter eller amortera på krediter finns risken att de till slut blir överskuldsatta. Emellertid syns inte enbart konsekvenserna av detta på individnivå, då det visats att överskuldsatta personer ofta drabbas av både psykisk och fysiks ohälsa. Utan det syns även på samhällsnivå, med potentiellt lägre arbetsutbud och ett lägre BNP. Dessutom kan de drabbade individernas anhöriga påverkas av problemet. Kravet om kreditprövning vid beviljade av krediter till konsumenter finns i 12 § konsumentkreditlagen. Denna reglering omfattar samtliga kommersiella kreditgivare och syftar till att skydda konsumenter från att ingå mindre lämpliga kreditavtal. Bestämmelsen har vidaretill syfte att skydda konsumenter mot överskuldsättning. Emellertid har inte kreditprövningskravet alltid funnits i konsumentkreditlagen, utan det dröjde till 2004 innan bestämmelsen implementerades i lag. Kravet om kreditprövning finns även i lagen om bank- och finansieringsrörelse. När kreditgivare beviljar krediter till konsumenter är det dock konsumentkreditlagen som ska tas i beaktning. Som komplement till den aktuella lagstiftningen har Konsumentverket och Finansinspektionen utfärdat allmänna råd. I dessa allmänna råd preciserar myndigheterna vilka krav som ställs på kreditgivarna avseende en fullgod kreditprövning. Konsumentverket och Finansinspektionen är de myndigheter som har tillsynsansvaret på kreditmarknaden och ska se till att aktörerna på marknaden efterlever den aktuella lagstiftningen. Myndigheterna har emellertid tillsyn för olika typer av krediter och det har konstaterats att det förekommer vissa skillnader i hur Konsumentverket och Finansinspektionen utför tillsynen. Orsaken till detta kan bland annat beror på att Finansinspektionen och Konsumentverket har instruktioner och regleringsbrev som ser olika ut. Det finns även skillnader i myndigheterna allmänna råd om kreditprövningar. Särskilt angående begreppet ”tillräckliga uppgifter” som uttrycks i 12 § konsumentkreditlagen. Att införa en civilrättslig sanktionsregel som åtgärd vid bristande kreditprövning har under flera år diskuterats. Emellertid har någon sådan bestämmelse aldrig stadgats i lag. Detta då det ständigt argumenterats att en sådan bestämmelse är allt för svårtillämpad och oförutsebar. I SOU 2016:68 diskuteras de fördelar och nackdelar som finns med bestämmelsen. Det har vidare redogjorts för att en civilrättslig sanktionsregel kan ha ett starkt konsumentskydd mot överskuldsättning. De slutsatser som presenteras är att det finns skillnader i hur KOV och FI ställer krav på kreditgivarna under deras tillsyn vid kreditprövningskravet jämfört med kravet som stadgas i lag, särskilt när det gäller begreppet ”tillräckliga uppgifter”. Vidare framgår det att det även finns skillnader i hur tillsynen utförs på kreditmarknaden, där uppfattningen är att det främst finns nackdelar med detta. Slutligen redogörs för att införa en civilrättslig sanktionsregel möjligen skulle kunna minska överskuldsättningen hos konsumenter.

Marknadsrätten är som de flesta rättsområden ständigt under utveckling. Med dagens teknikutveckling har nya möjligheter till marknadskommunikation utformats. Näringsidkare idag vänder sig ofta till privatpersoner och deras plattformar på sociala medier för att nå ut med dess marknadsföring. I och med att många av dessa privatpersoner är unga och inte besitter tillräcklig kunskap inom marknadsrätt så uppstår det ofta problem vid utformandet av marknadsföringen. I samband med detta har dold marknadsföring ökat frekvent och ibland kan gränsdragningen mellan kommersiellt och icke-kommersiellt material bli svårt att urskilja. Bristen av vägledning och bristfällig kunskap medför att mottagare kan bli vilseledda så det blir svårt att avgöra när det är marknadsföring eller egna åsikter som presenteras. Många gånger kan det uppfattas som att materialet på exempelvis en blogg enbart berör tryck- och yttrandefriheten, dock är inte fallet så. Så fort ett meddelande på sociala medier innehåller någon form av avsättningsfrämjande syfte blir detta reklam och omfattas av marknadsföringslagstiftningen. Gränsdragningen mellan tryck- och yttrandefrihet och marknadsföring är inte alltid lätt att dra, ofta uppstår problem vid meddelande som innehar både kommersiell och icke-kommersiell karaktär. Den tryck- och yttrandefrihet vi har i Sverige har företräde framför allmän lag och tillämpas exklusivt. Då problem som detta uppstår har domstolen fastslagit i praxis att när det finns en tydlig gräns så bedöms det kommersiella för sig och det icke-kommersiella för sig. Men när gränsen inte är tydlig så omfattas hela meddelande av TF och YGL. Det finns således vägledning inom detta, dock berör det endast traditionell media. Därav är det av intresse att se hur bedömning av likande material bör göras på sociala medier. Reklamidentifiering och sändarangivelse är krav vid kommersiella annonser. Dock har det visat sig efter en kartläggning från Skatteverket att dold marknadsföring förekommer i stor utsträckning, orsaken till detta är dels bristen på kunskap hos dem som ska utföra marknadsföringen och dels bristen på tydliga riktlinjer. På grund av bristfällig vägledning och att det inte finns uttryckliga principer om marknadsföring på sociala medier vore det av intresse att undersöka hur tryck- och yttrandefriheten förhåller sig till marknadsföring på sociala medier, samt hur den utbredda dolda marknadsföringen bör kontrolleras.