Search

Runt den medeltida kyrkan i Gammelstad växte tidigt fram en kyrkstad av små kyrkstugor som användes av bönderna under kyrkhelger och andra högtider. Kyrkplatsen var under medeltiden tätt omgiven av vatten vilket bidrog till att kyrkstugorna byggdes mycket tätt. Under medeltiden fanns därför topografiska likheter mellan kyrkstaden i Gammelstad och Gamla stan i Stockholm. I kyrkstugornas utformning ser vi den sekellånga dragkampen mellan individ och kollektiv. Var och en har alltid hittat sin egen estetiska lösning för sin kyrkstuga inom ramen för den gemensamma traditionen. Ett genomgående stildrag hos kyrkstugorna är de vita ytterdörrarna med sin påverkan från nyklassicismen. Där kan man spåra påverkan från kung Gustav III som efter sina resor i Italien starkt påverkade arkitekturen i Sverige. Under några decennier i början av 1600-talet fick staden Luleå stadsprivilegier på östra delen av kyrkplatsen. Det påverkade på ett genomgripande sätt den homogena medeltida kyrkstaden. För att ge plats åt nya rutmönstrade stadskvarter tvångsförflyttades de kyrkstugor som stod i vägen. Stora kringbyggda gårdar med bodar och ladugårdar tog deras plats. När staden flyttades till Luleås nuvarande plats flyttades också många av byggnaderna. De tomter som borgarna hade kvar lade grunden för det vi idag kallar kyrkbyn, medan kyrkans mark med kyrkstugorna kallas kyrkstaden. Förhållandet mellan de två har påverkat hur kyrkstaden utvecklades. Medan kyrkbyn moderniserats har kyrkstaden behållit sin medeltida karaktär. For the english version, please see: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:ltu:diva-81322 Förmedlingen av Gammelstads kyrkstad som världsarv

For the swedish version, please see: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:ltu:diva-80405 Förmedlingen av Gammelstads kyrkstad som världsarv

Landhöjningen efter istiden har påverkat det landskap som omger kyrkstaden i Gammelstad, som är ett världsarv. Fram till början av 1800-talet trodde forskarna att den sjunkande havsytan berodde på att Bibelns syndaflod drog sig tillbaka. Till dem hörde bl.a. Carl von Linne och Anders Celsius. Upptäckten av istiden gjorde att landskapet runt Gammelstad och Luleå kunde avläsas på ett nytt sätt. Landhöjningen påverkade det nuvarande världsarvet på ett påtagligt sätt. Staden flyttades från den medeltida kyrkplatsen 1649. Bönderna fick ny åkermark. Den uppgrundade Gammelstadsviken är i dag ett naturreservat som ingår i Natura 2000. This book is also available in english: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:ltu:diva-79299 Förmedlingen av Gammelstads kyrkstad som världsarv

The Sámi presence in Gammelstad and the lower river valley is reconstructed through court records, household strategies examinations and matrimonial records. As recently as the mid-19th century, many in the population could speak Sámi, Finnish or Swedish. We can also trace the collective memory regarding Sámi settlements in villages such as Rutvik, Alvik and Måttsund. There are place names there such as Lappgärdan as a topographical reminder of Sámi who lived there. The book also sheds new light on the early Finnish-speaking population in the coastal area. From the history of the 20th th century there are accounts of how Finnish war children in all haste had to leave Finland that was in the throes of a war with the Soviet Union. The first war children arrived in 1942 and were boarded out to families. Some of them remained even after the war. This book is also available in swedish: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:ltu:diva-75884 Communicating Gammelstad Church Town as a world heritage

The symbolic nation-building of national minorities Sápmi and Kvänland as new forms of ethno-politics among Sámi and Finnish speaking minorities. In the 1970s and 1990s two transnational ethnic homelands, Sápmi and Kvenland, were created in northern Scandinavia as symbolic nations with their own flags, memorial days and anthems. In this respect they resemble other ”nations without states” found around the world. These two examples from northern Fenno-Scandinavia can inform theories of transnational nationbuilding. They demonstrate how history and myths have been used in competition between Sámi and Finnish speakers to the right to be regarded as indigenous peoples. The two ethnic groups are now politically organised at both national and transnational level, and the Sámi also at global level. With the global strengthening of indigenous rights, Sámi-speaking groups introduced Sápmi as a transnational homeland for the Sámi people in Norway, Sweden, Finland and Russia in the 1970s. After the official recognition of Sámi as an indigenous people, and the launch of Sámi parliaments in the Nordic countries in the 1990s, Finnish speaking minorities organised across national borders to ensure that they, too, would be recognised as an indigenous people. They deliberately used the Norwegian ethnonym Kven to depict a united transnational people of Finnish-speakers in Sweden, Norwayand Finland. Kven is the word for Finnish-speaking migrants in northern Norway, which has been in use from the 17th century at least. But it is also a term used by Norwegian Vikings in the 9th century in reference to an ancient people or ethnic group resident in the Gulf of Bothnia area. The relation between the concepts of state, nation, ethnicity and nationalism have been investigated in theories of ”nations without states”. The Fenno-Scandinavian examples demonstrate how ethnicity and nation are problematic concepts to use for nations created across state borders. Because the nation-state is the political form of modernity, it has forced minorities to use the nation as a model when formulating ethno-political demands. Increasingly ethno-policy has been formulated in a global and in new democratic contexts providing for enlarged minority rights. Ethnic forms of organization have therefore changed. Ethnicity has more and more become the means for pursuing political demands in ethnic form, influenced by new international rules and regulations for identity policy. The interplay between ethnic, national and transnational identifications therefore differ from the earlier national identity to which they run parallel. I artikeln undersöks bakgrunden till att Kvänland och Sápmi skapats som symbo-liska nationer sedan 1970-talet på Nordkalotten, samt hur historia, myter, sym-boler och minnen har använts i en transnationell diskurs för utvecklingen av nyaslags minoritetsidentiteter och för att utveckla nya former av etnopolitik. Genomurfolksfrågan har samernas ställning som folk förts upp på en global nivå. Det harvarit en av drivkrafterna bakom bildandet av vad som kan kallas ”nationer utanstater” på Nordkalotten. I artikeln används den etnopolitiska organiseringen avfinskspråkiga minoriteter över statsgränser för att analysera hur dessa fenomenkan förstås teoretiskt och som exempel på transnationellt nationsbyggande i denposttraditionella nationalstatens tidevarv. Validerad;2019;Nivå 2;2019-05-09 (marisr) Recalling the Past, Silvermuseet

The Tornedalians in northern Sweden and the Kvens in northern Norway are two large Finnish speaking national minorities. The Tornedalians was part of the continuous Finnish culture stretching from southern Finland up to the northernmost part of the Gulf of Bothnia. They were integrated in the Swedish kingdom from the 14th century but in 1809, at the time Sweden lost Finland to Russia, they were left on the Swedish side as a small and marginalised minority. In northern Norway a large immigration of Finnish speakers from Sweden and Finland took place in the 18th and 19th century. They were, according to Norwegian tradition, called Kvens and regarded as immigrants who, as time went on, received Norwegian citizenship. The Tornedalians and Kvens share a common Finnish cultural heritage within the transnational area of northernmost Scandinavia called the North Calotte.1 Both minorities were exposed to a harsh assimilation policy from the latter half of the 19th century within each nation state. During most of the 20th century they remained loyal to the majority culture of the state, but in the 1980s a strong political mobilisation and ethnic revitalisation took place, launching new political and cultural organisations. They now emphasized their Finnish cultural heritage and claimed aid from the state for the maintenance of their minority cultures. In the 1990s the political mobilisation was taken even further when part of the Tornedalians in Sweden, and the Kvens in Norway, claimed that they all belonged to a historically ancient Finnish speaking people called Kvens, who was mentioned in historical sources from the Viking Age. This new kind of transnational identity policy was deliberately directed against the Sámi people, who at that time received an official status as indigenous people in Norway, Sweden and Finland. Since the Sámi people claims land rights and political autonomy out of their history from immemorial time, both history and myth has come to be in focus for the Kven movement in their transnational political mobilisation, in order to proof their legitimacy as an ancient indigenous people. The aim of the article is to investigate how the power relation between the Tornedalian minority and the Swedish state changed from the 1930s to the 1990s, and how the expression of ethnic and national identification changed as part of the 1 The North Calotte region was created in the late 1950s, as a specific northern dimension of the Northern Countries [Norden]. It comprised the counties of Norway, Sweden and Finland that were tangent to the Arctic Circle. political mobilisation of the minority. The method for investigating the changed power relations is to analyse the way Tornedalian claims on the state changed and the way new types of political organisation contributed to this. The use of history in the public is an important part of this. Expressions of ethnic and national identification in relation to political mobilisation will be investigated through the reading of some Tornedalian periodicals and journals during the period of investigation. Some comparison is done with the Kven movement in northern Norway. Recalling the Past, Silvermuseet

Gruvprospektering och gruvetablering kan ge upphov tilllokala konflikter. Syftet med den här studien är att undersökahur berörda aktörer och medborgare ser på fråganom framtida mineralutvinning och gruvetablering, vilketutrymme som finns för lokalt deltagande och inflytandei politik och regelverk, samt möjligheterna att hanteraeventuella konflikter med hjälp av dialog och samråd. Vihar analyserat tre gruvetableringsprocesser på tre olikaplatser i det fjällnära området: järnbrytning i Gállok/Kallak(Jokkmokks kommun), nickelutvinning i Rönnbäck/Rönnbäcken (Storumans kommun) samt guld, koppar ochjärnbrytning i Rakkuri (Kiruna kommun).

Godkänd; 2011; 20110908 (ysko)

Godkänd; 2008; Bibliografisk uppgift: A baseline study of socio-economic effects of Northland Resources ore establishment in northern Sweden and Finland; 20090203 (biem)

Godkänd; 2007; 20081013 (lars_e)

Godkänd; 2005; 20070615 (ysko)

Validerat; 20101217 (root)

I undersökningen har två intervjuundersökningar gjorts med minoritetsspråksanvändare i Kiruna, Pajala och Haparande kommun. I den ena har direktintervjuer gjorts med 79 individer i de tre kommunerna. I den andra har telefonintervjuer gjorts med 42 individer som representerar föreningar och organisatoner i området, samt med 10 representatner för myndigheter. Språkanvändningen har undersökts på individnivå, gruppnivå och samhällsnivå med största fokus på individnivån. För att analysera hur samiska, meänkieli och finska använts i kontakter med myndigheter har ett helhetsperspektiv anlagts på språkanvändningen. Det betyder att både privata och offentliga språkdomäner undersökts. Materialet har sedan analyserats med avseende på hur de språkliga minoriteterna i området har använt sig av minoritetsspråklagarna utifrån de tre kriterierna identitet, deltagande och effektivitet. Syftet med studien har varit att utreda varför språkanvändarna i så liten utsträckning har använt sig av de möjligheter som lagarna innebär. En generell frågeställning är om det finns en avgörande skillnad i myndigheternas sätt att betrakta användningen av ett minoritetsspråk i offentliga och formella sammanhang, jämfört med de enskilda individernas sätt att se på minoritetsspråkets nvändning, främst då i kontakterna med olika offentliga organ. I inervjuerna framkom en tydlig tendens att dett finns stora brister i myndigheternas kompetens att hantera ärenden på minoritetsspråken. Det fanns även brister i myndigheternas information till språkanvändarna om de nya minoritetsspråklagarna. Det förefaller emellertid som att det största problemen inte hade med bristen på information att göra utan med attityder och värderingar om språkanvändningen i kontakten mellan myndighetspersoner och språkanvändare. I själva språkmötet med myndighetspersonerna har de flesta valt att använda svenska. Bland orsakerna näms lingvistiska faktorer som att det saknas fackuttryck på minoritetsspråket, den egna svårigheten att uttrycka sig nyanserat på minoritetsspråket, rädslan för att inte bli förstådd av myndighetspersonen och oförmågan att uttrycka sig i skrift på minoritetsspråket. Även psykologiska hinder som rädsla eller blyghet för att använda sitt minoritetsspråk har förts fram, liksom hinder som har att göra med föreställningar om att det saknas ekonomiska resurser eller vilja hos myndigheterna för att använda minoritetsspråken. Det är främst sverigefinnarna som framfört behov av tolkhjälp, med det gäller i viss mån även äldre och dementa personer bland samerna och tornedalingarna. Ett återkommande argument från offentliganställda är att det saknas ekonomiska incitament för offentliganställda att lära sig ett minoritetsspråk. Kritik har även framförts mot myndighetspersoners ovilja att ordna språklig kompetens eller tolkhjälp till de som haft svårigheter med svenska språket. Bland tornedalingarna verkar språklagarna i många fall ha haft en större symbolisk funktion än en reell kommunikativ funktion. Samerna har tydligast uttryckt åsikten att deras användning av sitt minoritetsspråk i offentliga sammanhang inte tolereras inom den myndighet de arbetar eller av andra minoritetsgrupper. Bland sverigefinnarna verkar språket vara identitetsskapande på ett mer oproblematiskt sätt än bland de andra två minoritetsgrupperna. Hos de sverigefinska familjerna hittar man också de mest medvetna språkstrategierna för att överföra minoritetsspråket till barnen så de blir flerspråkiga. Osäkerheten för att använda sitt minoritetsspråk verkar vara större i stadsmiljö än på landsbygden.Bland medelålders och äldre personer verkar ändå minoritetsspråket i hög grad användas vid sidan av svenska i hemmet och ute i samhället. I kontakten med myndigheter används däremot minoritetsspråket i betydligt mindre utsträckning. I vissa fall verkar bristen på information om de nya lagarna ha bidragit till det låga användandet. Det gäller särskilt osäkerheten om var och hur lagarna koan tillämpas. Informationsbristen verkar vara störst bland de språkanvändare som inte talar och förstår svenska så bra. Vår bedömning är att det finns behov av en mer samlad insats, som berör fler språkdomäner än bara myndighetskontakten, ifall minoritetsspråken ska få det stöd de behöver för att användas. Exempel på sådana domäner är olika vardagsmiljöer, medierna och skolan. Användning av minoritetsspråken inom konst och kulturen verkar ha betytt mycket för en ökad självkänsla och därmed ökad användning av minoritetsspråken. För att lagarna ska få allmän acceptans krävs att en sådan samlad insats riktar sig mot majoritetsbefolkningen likväl som de nationella minoriteterna. Godkänd; 2002; 20070615 (ysko)

This study deals with the impact by modernisation and nationalism on the ethnicity and national identity among the Finnish speaking minority in the Torne Valley in the north of Sweden. The starting point is 1809 when Sweden lost the Finnish part of the kingdom to Russia. It resulted in the division of the Torne Valley into two na­tion-states and modernisation projects. The aim of the study is to investigate what happened to the ethnic content in the national identity in the two parts of the valley over time. The focus is placed on the parish of Övertorneå on the Swedish side between 1850 and 1939. According to the modernist and constructivist approach in theories of nationa­lism, national consciousness and national sentiments are confined to the era of industrialisation and modernisation. In the dissertation nationalism on the contrary is regarded as a myth-symbol complex which is transferred by one or many ethnic groups from the pre-modern state to the modern nation-state. A perspective from both above and below is used in the study. The investigation in the state assimilation policy shows, by contrast with previous studies, that the main aim up to the middle of the 1880s was to maintain religious hegemony in relation to the Laestadian revi­valist movement. It also shows that the assimilation policy was influenced by the continuity of the Finnish speaking minority in the nation-state and the previous link of Sweden together with Finland in the former unitary state. Moreover it shows that it was influenced by internal changes in the paradigm of education and party policy, the new international status of national minorities after First World War and language revitalisation in the Torne Valley. The process of language shift is used as an important marker of ethnicity and national identity. When following the shift of language use among the Torne Valley people from 1890 to 1930 the study shows that the language policy in school played an essential role for the shift, but the difference between women and men also reve­als the impact from the society outside school. It also reveals a dynamic change from both Finnish to Swedish and reverse before 1890. In contrast to previous studies the writing abilities in Finnish was at a considerable level and sustain in time compared to the writing abilities in Swedish. The stable pattern of inter-marriage between the Swedish Torne Valley and Finland 1860-1919 reveals a cultural continuity which stands in contrast to the dramatical political events of the time. digitalisering@umu