Search

Transformative adaptation is described as decisive to mitigating risks and to seizing opportunities from a changing climate, requiring new ways of governing, planning and collaborating, alongside technical innovations. Building municipal capacities for citizen participation in adaptation is important to enabling such transformational changes but remains challenging. By applying capacities distilled from the literature on Urban Transformative Capacity and Participatory Climate Governance in a Swedish municipal case, this study aims to disentangle key limits for, and innovations to strengthen, local capacities for citizen participation in transformative climate adaptation. Interviews with municipal officials, focus groups with citizens, and document analyses were employed to analyse how climate adaptation and citizen participation are governed, and how these policy areas are interacting and could be bridged. The study points at conditions that foremost prevent bridging established policies and practices on adaptation and citizen participation, stemming from the different logics and distribution of responsibility within, and lacking collaboration between, these separated policy areas. The analysis concludes that potential ways to enable citizen participation in adaptation involve: broadening the geographical boundaries of deliberations; redefining the target groups for participation; co-designing participation targets, approaches and evaluation; and developing new ways to analyse and act on the patterns in the citizen inputs received.

Objectives: Heatwaves are having a disproportionate impact on the elderly population, as demonstrated by pronounced mortality and morbidity. The present study aimed to explore elders subjective experiences of heat impacts and adaptive strategies. Methods: Semi-structured interviews with 19 elderly Swedes were conducted, focusing on their experiences of the extremely hot summer of 2018. Results: Most informants suffered during the heatwave, although some found it pleasant. The readiness to implement adaptive measures was generally high among the healthiest, who were able to avoid excessive heat and adjust their daily routines. In contrast, those highly dependent on care from others had limited options for avoiding the heat, and little capacity to take up adaptive measures. Discussion: With heat becoming an increasing problem, it is important to adjust elderly care so that the most vulnerable elderly people can avoid excessive heat exposure. Funding Agencies|Stiftelsen Lansforsakringsbolagens Forskningsfond [P1/19]

Denna rapport syftar till att (i) redogöra för begreppet ’multipla naturhändelser’ och kunskapsläget kring interaktioner mellan olika naturhändelser, samt att (ii) fastställa vilka naturhändelser som är mest relevanta med hänsyn till beredskap och förmåga innanför Sveriges territoriala gränser. Översiktligt diskuteras dessutom förutsättningar för och behov av hantering av multipla naturhändelser. Rapporten innehåller en sammanställning av hur naturhändelser interagerar med varandra i vetenskaplig litteratur, en sammanställning av förekomst av naturhändelser i Sverige utifrån sekundärdata från myndigheter och en workshop med experter för att identifiera multipla naturhändelser med relevans för svenska förhållanden. Rapporten presenterar resultat från en första delstudie inom forskningsprojektet Effektiv hantering av multipla naturhändelser (EMMUNE), som finansieras av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och Formas. Naturhändelser kan vara multipla på olika sätt. En primär naturhändelse kan direkt utlösa en eller flera andra naturhändelser. De sekundära händelserna kan sedan i sin tur orsaka ytterligare händelser, vilket skapar en kaskad av händelser. En naturhändelse kan också öka sannolikheten eller förutsättningen för en eller flera andra naturhändelser, exempelvis genom höga flöden eller långvarig torka. Det kan också inträffa flera naturhändelser som sammanfaller i tid och rum utan att händelserna är direkt relaterade till varandra. I rapporten redogörs för interaktioner mellan följande naturhändelser: jordbävning; tsunami; geofysiska jordrörelser och hydrologiska skred, ras och sättningar; vulkanutbrott; blixtnedslag; extremt höga respektive låga temperaturer; isstormar; översvämningar; torka; laviner; skogs- och markbränder; skadedjursangrepp; meteoriter; och geomagnetisk storm. En bedömning görs också av vilka naturhändelser som kan anses vara mest relevanta för Sverige i relation till vårt klimat och väder. Bedömningen grundar sig i litteraturstudien och det genomgångna materialet kring förekomst och magnitud och leder fram till att följande naturhändelser anses relevanta: laviner; kraftig vind; kraftig nederbörd; extrema temperaturer; blixturladdningar; översvämningar; ras och sättningar; torka; samt skog- och markbränder. De påverkas alla antingen direkt eller indirekt av klimategenskaper eller väderhändelser. Kunskapen om klimatförändringarnas påverkan på förekomsten av extrema väderförhållanden är varierande och innefattar olika grader av osäkerheter beroende av vilken typ av extremt förhållande det handlar om. I Sverige innefattar eller drivs multipla naturhändelser oftast av atmosfäriska eller hydrologiska händelser. De multipla naturhändelser som av experterna anses vara mest frekventa samt får allvarliga konsekvenser inkluderar antingen höga flöden eller skogsbrand i kombination med annan händelse. När det gäller kunskapsläget kring multipla naturhändelser visar litteraturstudien att det finns vetenskapligt stöd för en mängd olika interaktioner mellan naturhändelser. Experterna som deltog i vår workshop beskriver också att vissa naturhändelser, som exempelvis kustöversvämningar, oftast uppstår vid ”multipla” väderfenomen och att det finns många potentiella multipla interaktioner både kopplade till ett utgångsläge med långvarig torka och värme eller höga flöden i vattendrag. Sammantaget talar detta för att naturhändelser behöver betraktas mer utifrån ett multipelt perspektiv. Naturhändelser sker inte bara isolerat utan kan påverkas av eller påverka andra naturhändelsers förlopp, antingen genom ett direkt utlösande eller genom förändring av miljön som ökar sannolikheten för andra naturhändelser. I såväl forskning om naturhändelser och klimatförändringar som i forskning om hantering av naturhändelser har händelserna hittills främst betraktats en och en. Det genomgångna materialet indikerar inte att Sverige kommer att drabbas av några nya företeelser på nationell nivå, däremot är det troligt att frekvensen och magnituden för vissa av naturhändelserna kommer att öka i ett förändrat klimat. Det kan även finnas anledning att inkludera biologiska naturhändelser, såsom det gjordes i exempelvis MSB:s sammanställning av riskområden och scenarioanalyser (MSB 2015). För att öka medvetenheten om multipla naturhändelser beskrivs tre scenarier för multipla naturhändelser, 1. en situation med höga flöden i vattendrag där det oväntat inträffar ett kraftigt regn, 2. en situation med en torr sommar där det inträffar en värmebölja, och 3. en relativ nederbördsfattning senvinter och varm april med låg markfuktigheten där det uppstår en skogsbrand. Ett lågtryck drar sedan in som ger mycket kraftiga vindar varvid skogsbranden intensifieras och sprids. Redan när det gäller förekomst och omfattning av enskilda atmosfäriska eller hydrologiska händelser är det stora osäkerheter i befintliga prognoser och klimatförändringsprojektioner, även om det sannolikt kommer bli både starkare och mer frekvent förekomst av väderfenomen framgent. Att prognostisera och simulera multipla naturhändelser innefattar därmed ännu större osäkerheter. Beredskapen att hantera multipla naturhändelser kan gynnas av ett fortsatt fokus på konsekvensbaserade vädervarningssystem. Exempelvis att vid en period med höga flöden i vattendrag kunna informera att om detta fortsätter ökar risken för sekundära händelser exempelvis skred. Multipla naturhändelsers hantering skulle kunna underlättas genom att tillhandahålla information baserad på förutsättningar för olika naturhändelser på specifika platser, detta för att bedöma risken för sekundära naturhändelser under givna förutsättningar samt de möjliga konsekvenserna av multipla naturhändelser för en specifik plats. Det är därför viktigt att för de tänkta målgrupperna öka förmågan att kunna tolka sådan information och vädervarningar samt att målgrupperna i förväg haft möjlighet kartlägga tänkbara konsekvenser för olika naturhändelser så att behovet av insatser snabbare kan bedömas när en händelse inträffar.

Municipal actors are increasingly expected to consider climate adaptation in operative and strategic work. Here, digital environments can support strategic decisions and planning through visual representations of local climate risks and vulnerabilities. This study targets visualization of vulnerability to heat and floods as a means of supporting adaptation action in preschools, primary schools, caring units, and municipal residential buildings in Norrköping, Sweden. Workshops with sector leaders identified vulnerability indicators used as a basis for collecting, calculating and representing self-assessed vulnerability of individual units and buildings. Informed by user inputs, a map-based interactive visual tool representing resulting vulnerability scores and risk maps was developed to support (1) planners and sector leaders in strategic prioritization and investments, and (2) unit heads in identifying adaptation measures to reduce local flood and heat risks. The tool was tested with adaptation coordinators from targeted sectors. The study finds that the tool made it possible to overview climate risks and adaptation measures, which arguably increases general governance capacity. Allowing yearly updates of set scores, the tool was also found to be useful for monitoring how vulnerability in the municipality evolves over time, and for evaluating how adaptive efforts influence calculated risks. © 2020 by the authors. Licensee MDPI, Basel, Switzerland. This article is an open access article distributed under the terms and conditions of the Creative Commons Attribution (CC BY) license (http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/).

Enhancing legitimacy and effectiveness of climate policy requires improved interactions between and within administrative levels, the latter including horizontal public&ndash, private coordination. In the heavily decentralized Swedish urban planning process, developer dialogues are used to enhance collaboration and thereby increase the climate-proofing of new housing districts. In practice, municipalities struggle with identifying what types of collaborative arrangements best support the realization of climate goals, in light of strong property developer interests and bargaining. Based on qualitative interviews with coordinating planners, this paper illustrates lessons from repeated collaborative practices in six Swedish municipalities. We analytically characterize a shift between first- and second-generation developer dialogues. In first-generation dialogues, coordinators attempted to ensure jointly agreed upon principles, priorities and commitments, which instead resulted in troublesome negotiations. In second-generation dialogues, coordinators used mixed approaches to ensure more competitive and climate-proof urban development by mechanisms of indirect command and control. Principles of collaborative interaction were abandoned to regain control over urban planning. This documented shift contrasts heavily with theoretical assumptions from the climate governance literature, where enhanced collaboration assumedly increase effectiveness of climate policy implementation. Acknowledging the practical implications of using developer dialogues to climate-proof urban planning in different settings is critical for improved policy implementation.

How to organize citizen participation in planning is continuously debated. The amount of Online Participatory Tools (OPTs) to facilitate inclusive and efficient participation has increased. While studies have assessed their functionality, usability and effectiveness in planning, they have rarely analyzed OPTs beyond single-cases, targeted tools that are widely used or assessed how OPTs affect broader values of participation. Targeting this absence, this study analyzes how ten applications of a widely used OPT, CityPlanner™, affect the normative, substantive and instrumental values of citizen participatory planning in Swedish cities. By analyzing 1,354 citizen proposals and interviewing urban planners, we find that citizens more extensively submit proposals and initiate debates on planning when using the OPT. Results suggest a more even age and gender distribution among proposal users than with conventional methods, facilitating normative values of participation. The OPT was generally applied early in planning and generated high-quality inputs. Our results, however, nuance previous analyses by also emphasizing the importance of place-specificity of OPT applications and of joint participation strategies among departments. Key for OPT development includes the need to improve their ability to analyze overarching trends among inputs. Funding agencies: Norrkoping Research and Development Foundation; Swedish Research Council Formas [942-2015-106]

Denna rapport redovisar slutresultat från forskningsprojektet Climate Change Policy Integration in Local Policy and Planning (CLIPP), som har finansierats av forskningsrådet Formas (Dnr 242-2011-1599). Projektet har utformats, planerats och genomförts av Sofie Storbjörk och Mattias Hjerpe, Linköpings universitet, och Karolina Isaksson, Robert Hrelja och Hans Antonson, Statens väg- och transportforskningsinstitut. Storbjörk och Hjerpe är verksamma vid Centrum för klimatpolitisk forskning och Tema miljöförändring vid Linköpings universitet. Isaksson, Antonson och Hrelja är verksamma vid enheten Mobilitet, aktörer och planering vid Statens Väg- och Transportforskningsinstitut. Författarna riktar ett tack till FORMAS för finansiellt stöd samt till de tre fallstudiekommunerna och intervjupersoner från offentlig och privat verksamhet som så generöst har delat med sig av tid och sina erfarenheter. Felaktigt angivet ISSN: 1653-6770, 1654-9112 (online) i publikationen.

Sedan klimat- och sårbarhetsutredningen presenterade sitt betänkande år 2007 har omfattande samhällsvetenskapliga forskningsinsatser riktats mot hur offentliga aktörer och myndigheter styr, planerar och arbetar med klimatanpassning och klimatomställning. Analytisk kompetens inom flera för klimatanpassning centrala områden har byggts upp vid ett flertal lärosäten och inom flera sektorsmyndigheter. Det är alltför tidskrävande att göra en heltäckande och rättvisande bild av dessa forskningsaktiviteter, men denna inlaga från Centrum för klimatpolitisk forskning, CSPR, vid Linköpings universitet i samarbete med Lunds universitets centrum för studier av uthållig samhällsutveckling, LUCSUS, gör valda nedslag inom tre huvudområden i vilka kunskapen ökats genom svensk anpassningsforskning. De tre huvudområdena för kunskapsökning är: Klimatanpassning på offentliga aktörers agenda, Verktyg för att stimulera och stödja klimatanpassning och Klimatanpassning och stadsplanering. Det är vår förhoppning att detta ger en tillräckligt god bild av hur kunskapsläget ökar snabbt och att vi ser tecken på att ökningstakten tilltar. Vi vill också på förhand be om ursäkt för de texter och den forskning som vi på grund av begränsade resurser inte fick med i vår framställning.

Besöksnäringen har på ett par decennier utvecklats från att uppfattas som en förhållandevis marginell företeelse, till att allt mer betraktas som en svensk basindustri. För att ytterligare stärka utvecklingen av en hållbar svensk besöksnäring gav regeringen i januari 2012 Tillväxtverket i uppdrag att under 2012–2014 i samråd med VisitSweden genomföra insatser riktade till ett mindre antal destinationer som bedömdes ha särskilt stor potential att utvecklas och attrahera utländska besökare. De destinationer som valdes ut att medverka i projektet var Bohuslän, Kiruna, Stockholms skärgård, Vimmerby och Åre. Dessa destinationer utgör det empiriska materialet för denna rapport. Syftet med denna studie var att synliggöra de kunskaper, metoder och verktyg som nyckelpersoner inom respektive destination kunde identifiera som viktiga i sitt arbete med hållbar destinationsutveckling. Studien skulle också undersöka vad offentliga aktörer, framför allt kommuner, bidrar eller skulle kunna bidra med i utvecklingen av hållbara turistdestinationer. Rapportens huvudsakliga slutsats är att destinationsutveckling inte ska ses som ett arbete som sker huvudsakligen via avgränsade metoder och specifika verktyg. I stället förordar författarna, docent Josefina Syssner och docent Mattias Hjerte, ett problembaserat, processorienterat perspektiv på hållbar destinationsutveckling. Det innebär att man identifierar relevanta problem kopplade till destinationsutveckling, och att man därefter identifierar de processer man behöver driva för att lösa de problem man identifierat. I rapporten identifieras fyra processer som särskilt viktiga: den första processen handlar om att etablera destinationen såväl organisatoriskt som geografiskt. Att etablera en destination innebär att man klargör destinationens organisatoriska och geografiska gränser, och att man i samband med det också tydliggör destinationens mål och varumärke. Den andra processen handlar om att stödja turistisk klusterutveckling och innovation. Att stödja klusterutveckling innebär att man stödjer och främjar samverkan mellan besöksnäringens aktörer – i första hand mellan de företag som tillsammans erbjuder den turistiska produkten. Den tredje processen handlar om att försörja destinationen med kompetens – både på destinationsnivå och på lokal nivå i de organisationer som tillsammans utgör det turistiska klustret. Slutligen handlar den fjärde processen om att koppla samman destinationsutveckling med samhällsplanering. Detta innebär att man tydliggör vilka av destinationsarbetets utmaningar – till exempel infrastruktur, detaljplanering, tillståndsgivning eller markanvändning – som har en koppling till det planeringsarbete som sker på framförallt kommunal, men också på regional och nationell nivå. rapporten konstateras avslutningsvis att en destination kan överskrida en mängd administrativa och funktionella gränser, och samtidigt utmana organisatoriska gränser. Det innebär att utvecklingen av hållbara destinationer i många fall består i att flera olika aktörer samtidigt deltar i flera olika processer. Dessa aktörer kan styras utifrån helt olika styrningslogiker och få sin legitimitet på helt olika sätt.De processer som dessa aktörer arbetar med kan också ha helt olika rumslig logik. Detta är en starkt bidragande orsak till att arbetetmed att utveckla destinationer många gånger upplevs som svårt.