Search

Short-term electricity price forecasting has received considerable attention in recent years. Despite this increased interest, the literature lacks a concrete consensus on the most suitable forecasting approach. This study reports an extensive empirical analysis that we conducted to evaluate the short-term price forecasting dynamics of different regions in the Swedish electricity market (SEM). We utilized several forecasting approaches ranging from standard conditional volatility models to wavelet-based forecasting. In addition, we performed out-of-sample forecasting and back-testing, and we evaluated the performance of these models. Our empirical analysis indicates that an ARMA-GARCH framework with the Student's t-distribution significantly outperforms other frameworks. We only performed wavelet-based forecasting based on the MAPE. The results of the robust forecasting methods are capable of displaying the importance of proper forecasting process design, policy implications for market efficiency, and predictability in the SEM.

Kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och andra aktörer i samhället är viktigt för att vi ska kunna möta morgondagens utmaningar. Man måste arbeta över sektorsgränser, inte bara inom forskning utan också inom utbildning. “Vägen till samverkanssäkrad utbildning: metoder och strategier” handlar om hur samverkan kan integreras i högre utbildning. Slutsatserna baseras på de erfarenheter som gjorts i projektet Samverkanssäkrade utbildningsprogram som letts av lärosätena i Linköping, Malmö och Umeå. Publikationens andra del, “Möjligheter och utmaningar”, berättar ett antal historier ur samverkansvardagen. // Att med andra samhällsaktörer samverka kring utformningen av utbildningsprogram och i undervisningen bidrar till kvalitetsutveckling och säkerställer att utbildningen är till nytta för samhället. Samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. För att man långsiktigt ska kunna integrera samverkan i utbildningsprogram krävs insatser på flera nivåer. Till exempel måste lärosätesledningar ta tydlig ställning i samverkansfrågan i sina styrdokument, och samverkansaspekten måste vara en självklar del av lärosätets kvalitetssäkringssystem. Det krävs också att ledningen för fakulteter och institutioner utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan. Vidare bör samverkan ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling, och lärosätena bör också uppmärksamma och belöna framgångsrikt samverkansarbete. Slutligen bör politiker och departement utforma ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena.

Universitet och högskolor bidrar till samhällsutvecklingen genom att forskningsbaserad kunskap tillämpas av olika aktörer i samhället. För att möta dagens och morgondagens samhällsutmaningar utgör således kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och samhället en värdefull möjlighet. Att ha starka relationer med samhällets aktörer identifieras också som viktigt i utvecklingen av ett internationellt starkt lärosäte. Samverkan i högre utbildning främjar samhällets förändringsförmåga och stärker utbildningens kvalitet, men samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. Ett lärosäte i nära samverkan med aktörer i samhället är ett relevant lärosäte, det vill säga ett lärosäte som är till nytta för sin omvärld och för sina medarbetare och studenter. Ett grundläggande problem vad gäller möjligheterna att integrera samverkan i akademisk utbildning står att finna i statens fördelning av medel till lärosätena. De statliga medlen utgår nämligen i två separata anslag, ett vardera för de båda huvuduppdragen utbildning och forskning. Samverkan kan sägas ingå i bägge uppdragen. Till skillnad från forskningssamverkan finns det för utbildningssamverkan ingen särskild uppföljning och inte heller några ekonomiska incitament. Utvärdering av forskning och utbildning bör således breddas så att kvalitetsstärkande samverkansinslag också inkluderas i resursfördelningsprinciperna. Statens bristande strukturer för fördelning och uppföljning återspeglas i hur lärosätena fördelar resurser till och följer upp samverkan: lärare ges sällan resurser (i form av särskild tid) för att på ett pedagogiskt genomtänkt sätt kunna inkludera samverkansinslag i undervisningen; samverkan är sällan meriterande eller lönegrundande; och den utbildningssamverkan som bedrivs följs sällan upp – varken på institutions-, fakultets- eller lärosätesnivå. Samma sak kan sägas gälla på nationell nivå – det samverkande lärosätet erhåller inga extra anslag och det bestraffas ej heller för försummelse av detsamma. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen innebär att samverkan bör ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling mot de mål som finns angivna i kurs- och utbildningsplaner. Det betyder också att arbetet med samverkan bör inkluderas i processer för styrning, planering och uppföljning av utbildning och undervisning på såväl kurs- och programnivå som på institutions-, fakultets- och lärosätesnivå. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen är att sträva mot att externa aktörer ska bli en självklar del i den dagliga verksamheten – för studenter såväl som för medarbetare och för de organisationer man samverkar med. För att svenska lärosäten ska ges en realistisk möjlighet att göra samverkan till en integrerad del av utbildningsverksamheten krävs det framför allt följande: att politiker och departement utformar ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena; att lärosätesledningar tar tydlig ställning för samverkansfrågan i sina strategiska styrdokument och att samverkan införs i lärosätenas kvalitetssäkringssystem för utbildning, samt att lärosätena inför system för att styra och följa upp samverkan i utbildningen på lärosätesövergripande nivå; att ledningen för fakulteter, institutioner eller motsvarande omsätter lärosätets strategiska åtaganden i handlingsplaner och lokala styrdokument samt utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan i utbildningsprogram; att lärare samt kurs- och programansvariga inför samverkan i utbildningens styrande dokument (t.ex. kurs- och utbildningsplaner) samt i den ordinarie undervisningsverksamheten. Dessutom bör lärosätena – både gemensamt men också vart och ett för sig – införa system och karriärvägar där medarbetares insatser i det vardagliga samverkansarbetet uppmärksammas och belönas. Mot bakgrund av detta kan man konstatera att det är angeläget att lärosätenas strategiska arbete avseende utveckling och uppföljning av samverkan i utbildningen vidareutvecklas. Men, med vilka verktyg, var i verksamheten och på vilka sätt? I följande skrift samlas erfarenheter och goda exempel gjorda inom ramen för ett flerårigt lärosätesövergripande samarbetsprojekt, Samverkanssäkrade utbildningsprogram, där utgångspunkten har varit att identifiera strategier och metoder för att integrera samverkan i utbildningsprogram. Målet har varit att undersöka och beskriva hur samverkan kan vara ett medel som bidrar till att stärka utbildningens kvalitet och relevans, samt ge förslag på hur vägen till samverkanssäkrad utbildning kan se ut. Den centrala slutsatsen är att samverkan, när den är en integrerad del av utbildningen, bidrar till kvalitet och säkerställer att utbildningen blir till nytta för samhället. Det finns också andra vinster med att bedriva ett systematiskt samverkansarbete, till exempel att det leder till pedagogisk utveckling för undervisande personal, att det ökar förutsättningarna för ett utmaningsbaserat lärande med studenten i centrum, att det underlättar övergången från studier till arbetsliv, och att det möjliggör fördjupade relationer med den värld lärosätet finns i. Resan mot samverkanssäkrad utbildning är, med andra ord, mödan väl värd. Projektet Samverkanssäkrade utbildningsprogram har finansierats av Vinnova inom programmet "Universitets och högskolors strategiska utveckling av samverkan" och är ett samarbete mellan Linköpings universitet, Malmö högskola och Umeå universitet.

Universitet och högskolor bidrar till samhällsutvecklingen genom att forskningsbaserad kunskap tillämpas av olika aktörer i samhället. För att möta dagens och morgondagens samhällsutmaningar utgör således kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och samhället en värdefull möjlighet. Att ha starka relationer med samhällets aktörer identifieras också som viktigt i utvecklingen av ett internationellt starkt lärosäte. Samverkan i högre utbildning främjar samhällets förändringsförmåga och stärker utbildningens kvalitet, men samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. Ett lärosäte i nära samverkan med aktörer i samhället är ett relevant lärosäte, det vill säga ett lärosäte som är till nytta för sin omvärld och för sina medarbetare och studenter. Ett grundläggande problem vad gäller möjligheterna att integrera samverkan i akademisk utbildning står att finna i statens fördelning av medel till lärosätena. De statliga medlen utgår nämligen i två separata anslag, ett vardera för de båda huvuduppdragen utbildning och forskning. Samverkan kan sägas ingå i bägge uppdragen. Till skillnad från forskningssamverkan finns det för utbildningssamverkan ingen särskild uppföljning och inte heller några ekonomiska incitament. Utvärdering av forskning och utbildning bör således breddas så att kvalitetsstärkande samverkansinslag också inkluderas i resursfördelningsprinciperna. Statens bristande strukturer för fördelning och uppföljning återspeglas i hur lärosätena fördelar resurser till och följer upp samverkan: lärare ges sällan resurser (i form av särskild tid) för att på ett pedagogiskt genomtänkt sätt kunna inkludera samverkansinslag i undervisningen; samverkan är sällan meriterande eller lönegrundande; och den utbildningssamverkan som bedrivs följs sällan upp – varken på institutions-, fakultets- eller lärosätesnivå. Samma sak kan sägas gälla på nationell nivå – det samverkande lärosätet erhåller inga extra anslag och det bestraffas ej heller för försummelse av detsamma. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen innebär att samverkan bör ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling mot de mål som finns angivna i kurs- och utbildningsplaner. Det betyder också att arbetet med samverkan bör inkluderas i processer för styrning, planering och uppföljning av utbildning och undervisning på såväl kurs- och programnivå som på institutions-, fakultets- och lärosätesnivå. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen är att sträva mot att externa aktörer ska bli en självklar del i den dagliga verksamheten – för studenter såväl som för medarbetare och för de organisationer man samverkar med. För att svenska lärosäten ska ges en realistisk möjlighet att göra samverkan till en integrerad del av utbildningsverksamheten krävs det framför allt följande: att politiker och departement utformar ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena; att lärosätesledningar tar tydlig ställning för samverkansfrågan i sina strategiska styrdokument och att samverkan införs i lärosätenas kvalitetssäkringssystem för utbildning, samt att lärosätena inför system för att styra och följa upp samverkan i utbildningen på lärosätesövergripande nivå; att ledningen för fakulteter, institutioner eller motsvarande omsätter lärosätets strategiska åtaganden i handlingsplaner och lokala styrdokument samt utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan i utbildningsprogram; att lärare samt kurs- och programansvariga inför samverkan i utbildningens styrande dokument (t.ex. kurs- och utbildningsplaner) samt i den ordinarie undervisningsverksamheten. Dessutom bör lärosätena – både gemensamt men också vart och ett för sig – införa system och karriärvägar där medarbetares insatser i det vardagliga samverkansarbetet uppmärksammas och belönas. Mot bakgrund av detta kan man konstatera att det är angeläget att lärosätenas strategiska arbete avseende utveckling och uppföljning av samverkan i utbildningen vidareutvecklas. Men, med vilka verktyg, var i verksamheten och på vilka sätt? I följande skrift samlas erfarenheter och goda exempel gjorda inom ramen för ett flerårigt lärosätesövergripande samarbetsprojekt, Samverkanssäkrade utbildningsprogram, där utgångspunkten har varit att identifiera strategier och metoder för att integrera samverkan i utbildningsprogram. Målet har varit att undersöka och beskriva hur samverkan kan vara ett medel som bidrar till att stärka utbildningens kvalitet och relevans, samt ge förslag på hur vägen till samverkanssäkrad utbildning kan se ut. Den centrala slutsatsen är att samverkan, när den är en integrerad del av utbildningen, bidrar till kvalitet och säkerställer att utbildningen blir till nytta för samhället. Det finns också andra vinster med att bedriva ett systematiskt samverkansarbete, till exempel att det leder till pedagogisk utveckling för undervisande personal, att det ökar förutsättningarna för ett utmaningsbaserat lärande med studenten i centrum, att det underlättar övergången från studier till arbetsliv, och att det möjliggör fördjupade relationer med den värld lärosätet finns i. Resan mot samverkanssäkrad utbildning är, med andra ord, mödan väl värd. Projektet Samverkanssäkrade utbildningsprogram har finansierats av Vinnova inom programmet "Universitets och högskolors strategiska utveckling av samverkan" och är ett samarbete mellan Linköpings universitet, Malmö högskola och Umeå universitet.

Föreliggande rapport är en del av utvärdering av projektet BEE – Branschvis energieffektivisering. Projektet BEE – Branschvis Energieffektivisering Projektet genomfördes under 2013-2014 i Dalarna och Gävleborgs län. Projektägare var Länsstyrelsen Dalarna i samarbete med Gävle-Dala Energikontor. Projektet finansierades med medel från Energimyndigheten, Region Gävleborg och Länsstyrelsen Dalarna. Samarbete inleddes med små och medelstora industrier (SME) inom följande branscher: sågverk, teknikföretag, träindustrier, kött- och livsmedelsindustrier, alpina skidanläggningar, turisthotell, drivmedelsstationer och livsmedelsbutiker. För varje bransch har projektet anlitat en specialiserad energikonsult som hjälpt företagen med energikartläggningar och gett stöd för planering av åtgärder. 125 företag medverkade i projektet, varav 116 stycken gjorde en heltäckande energikartläggning. Sammanlagt togs mer än 1 750 förslag på åtgärder fram. I projektidén för BEE ingick även att engagera energi- och klimatrådgivarna i genomförandet, för att på så sätt bidra till kompetensutveckling. Syftet med projektet var att fokusera på energikartläggningar och genomförande av åtgärder. Själva energikartläggningarna har inte genomförts med finansiering av projektet, utan som en affärsmässig uppgörelse mellan företagen och vald energikonsult. Syftet med föreliggande rapport är att studera förutsättningar för en implementering av åtgärder för energieffektivisering som framkommit vid de genomförda energikartläggningarna från projekt BEE. Genom intervjuundersökningar och enkätstudier har drivkrafter och hinder studerats för energieffektivisering samt hur företagen arbetar med internt energieffektivisering. Som komplement till detta är även en analys gjord avseende ekonomiska förutsättning för energieffektivisering i de studerande branscherna (se appendix 1). De resultat som presenteras i denna rapport har gjorts med representanter från olika befattningar inom de analyserade industrierna. Alla har gett sin syn på hinder och drivkrafter för energieffektivisering samt hur det interna energieffektiviseringsarbetet fortgår inom deras organisation och hur det kan förbättras. Resultat från intervjuundersökningar och enkätstudier visar bl.a. att inom branscherna teknikföretag, kött- och livsmedelsindustrier, alpina skidanläggningar, drivmedelsstationer, turisthotell och livsmedelsbutiker är kostnadsbesparingar är en av de tre främsta gemensamma drivkraften, samt att brist på investeringskapital eller osäkerhet kring investeringsberäkning anges som ett av de främsta hindren för energieffektivisering. Inom branscherna sågverk och träföretag är beteende och attityder rankat som främsta hindret för energieffektivisering samt stöd från högsta ledningen den största drivkraften för att genomföra energieffektiviseringar. Resultat från studien visar också att projekt BEE bidragit med ytterligare kunskap om möjligheten att energieffektivisera, samt även att projektet har medfört ett mer aktivt energieffektiviseringsarbete inom den egna organisationen.

Att arbeta med affärer inom elnätsektorn är sett som förhållandevis riskfritt. Man vet vilket elnät man har idag och man kan prognosticera ganska väl hur detta ska utvecklas framöver. Till det är elnät ett naturligt monopol vilket innebär att de kunder som man har idag kommer att vara ungefär de samma i morgon. Bolagen kommer även att få ta ut rimliga tariffer av sina kunder (definierade av Energimarknadsinspektionen), så att verksamheten genererar avkastning till finansiärer och aktieägare. Men verksamheten är också en del av Sveriges energiinfrastruktur, och frågan är hur man kan resonera vad gäller investeringar i infrastrukturen för framtiden. Varför det är av speciellt intresse är på grund av att elnätsinfrastrukturen har lång teknisk livslängd, ofta över 50 år. Det innebär att de val som elnätsbolag gör idag kommer att få påverkan på elnät under lång tid framöver. Därför blir det viktigt att de beslut som fattas är baserade på bra underlag, och att de investeringskalkyler som görs är baserade på väl grundade antaganden om framtida utveckling. Ambitionen med den här rapporten är att utveckla ett förslag till utvärderingsmodell som hanterar den långsiktighet som finns i infrastrukturinvesteringar. Förslaget baseras på befintliga metoder och modeller för investeringar för elnät och en hantering av den osäkerhet som föreligger på grund av investeringars långa tidshorisonten. Målsättningen är att ta fram en modell som kan tillämpas inom både små och stora organisationer och för olika typer av elnätsbolag. Ett problem vad gäller investeringar inom energisektorn är osäkerhet. All affärsverksamhet speglas av osäkerhet, exempelvis vad gäller vilken teknik som kan komma att utvecklas. Vid långsiktiga investeringar blir den osäkerheten större, och man måste hantera när i tiden som en större investering ska göras, dvs. om det i vissa fall kan vara bättre att vänta på en bättre teknik och underhålla den installerade basen, eller om denna investering ska tas idag. Vår rekommendation är att vid beslut om investering i olika projekt utnyttja vår föreslagna regretmodell som tar hänsyn till scenarier där parametrar kan tillåtas att variera. Regret-metoden har testats på två olika situationer: Case 1) nyinvestering och reinvestering (med kombination av olika projekt); Case 2) investeringsstrategi med tre stycken alternativa handlingsvägar. Analysen visar att regret-metoden fungerar på ett bra sätt och tar hänsyn till osäkerheten i framtida utfall. Metoden är generellt sätt allmän och enkel och användarbarheten är därmed hög. En rekommendation är att underhåll, reinvesteringar och nyinvesteringar bör analyseras i samma beslutsmodell. Det är viktigt att branschen och individuella bolag arbetar vidare med en scenarioprocess för att på så sätt identifiera olika parameternivåer. Vi föreslår även en process för scenarioplanering där aktörerna i branschen är involverade. Vid scenarioplanering finns ett antal faktorer att beakta, exempelvis hur man hanterar kapitalkostnader och elpriser över långa tidshorisonter. Detta kopplat till framtida teknikutveckling skapar osäkerhet och understryker nyttan av att arbeta med den föreslagna regretmodellen.

Purpose: The existing literature on key account management (KAM) has focused more on sales forces and management levels than on their evolution. This study explores how sales activities can be coordinated to accommodate national and international KAM programs. Design/methodology/approach: A longitudinal study of the industrial conglomerate ABB 1996–2008. Findings: The diversity associated with geography and product complexity creates demands for a more flexible organization that can provide a more complete offering portfolio across national boundaries and still handle the demands of local organizations. In addition to internal organizational contingencies, the key factors and driving forces for the development of KAM programs are the marketing and purchasing strategies that buyer and seller firms perceive and encounter. Research limitations/implications: The data is limited to one corporation and some of its key customers in different industries. Although the internal and construct validity of the findings are strong, the external validity cannot be assessed precisely. Originality/value: The 12-year study brings valuable insights to the development of KAM programs in multinational corporations and addresses coordination issues related to geographical and product complexity.

Although much discussed in theory, supply chain management (SCM) is often problematic to carry out in practice. One exception is McDonald’s Sweden, which since its establishment has worked with suppliers and restaurants (franchisees) in a way that reminds of what SCM literature recommends. The purpose of this report is to describe and analyse the supply chain of McDonald’s Sweden from suppliers to franchisees. Based on interviews with McDonald’s Sweden, suppliers and franchisees, McDonald’s supply chain is described and analysed according to SCM literature. Cooper and Ellram’s (1993) framework of SCM characteristics is used complemented with several other writers. The study describes a supply chain where its members to a large extent collaborate as described in SCM literature. The report identifies and describes how significant SCM characteristics, such as information sharing, joint planning, and the sharing of risks and rewards are managed in the case. Finally, the report identifies market saturation and the search for economies of scale outside the primary supply chain as a challenge for future SCM practices. The case constitutes an interesting showcase where the ways in which the studied features are managed can inspire others businesses in succeeding in SCM. Trots att supply chain management (SCM) är väl diskuterat i teorin så är det ofta problematiskt att genomföra i praktiken. Ett undantag är McDonalds Sverige, som sedan starten arbetat med leverantörer och restauranger (franchisetagare) på ett sätt som påminner om vad litteratur inom SCM rekommenderar. Syftet med denna rapport är att beskriva och analysera McDonalds Sveriges supply chain från leverantörer till franchisetagare. Baserat på intervjuer med McDonalds Sverige, leverantörer och franchisetagare är McDonalds försörjningskedja beskriven och analyserad utifrån SCM-litteratur. Cooper och Ellrams (1993) teorier inom SCM och dess olika egenskaper används kompletterat med flera andra författare. Studien beskriver en försörjningskedja där medlemmarna i stor utsträckning samarbetar enligt SCM-litteraturen. I rapporten identifieras och beskrivs hur viktiga egenskaper inom SCM, såsom utbyte av information, gemensam planering och riskdelning hanteras. Slutligen identifierar rapporten marknadsmättnad och sökandet efter stordriftsfördelar utanför den primära försörjningskedjan som en utmaning för framtida SCM-praxis. Studien hur SCM fungerar i praktiken och kan inspirera andra företag i att lyckas inom området.

Den här rapporten sammanfattar ett forskningsprojekt, Logistik i svensk handel, som har pågått under perioden juli 2009 t.o.m. februari 2011 och som är finansierat av Handelns Utvecklingsråd. En utgångspunkt och hypotes för projektet var att det finns avgörande branschmässiga skillnader i sättet att arbeta med logistikfrågor. En hypotes som har testats mot empirin, vilket har lett till slutsatsen att logistiken endast i begränsad omfattning är branschspecifik och att branschtillhörighet inte är den avgörande faktorn för hur logistiken utformas för handelsföretag. En viktigare faktor, är hur butikerna drivs visavi centrala enheter, hur integrationen ser ut mellan logistikstrategi och inköps- respektive marknadsstrategi, samt hur systemgränserna för logistiken definieras. Genom hela arbetet har vi jämfört den logistikbild vi har sett med en ”ideal bild”, i form av logistiken i internationell ”mega-retailing”, vilket idag representerar ”best practice” inom logistik och där logistiken är en integrerad del av företagens affärsmodell och ett direkt stöd för företagets lönsamhet och tillväxt. Den jämförelsen visar att det är mycket stora skillnader i logistikkompetens och mognad mellan olika företag och att logistik inom många handelsföretag fortfarande är ett område med stor förbättringspotential. Förutom den här rapporten har projektet genererat en lång rad akademiska artiklar som är publicerade i journaler och/eller har presenterats på konferenser och seminarier. Vi har varit i kontakt med ett stort antal, kollegor, företag och forskare i Sverige och andra länder för att samla material. Ett stort tack till alla de som har bidragit med material till projektet. Ett speciellt tack till Andreas Hedlund på Handelns Utvecklingsråd, som förutom finansiellt stöd har backat upp projektet med seminarier arrangerade av Handelns utvecklingsråd. Linköping i Maj 2011 Mats Abrahamsson Jakob Rehme Erik Sandberg

This paper deepens the understanding regarding the practical usability of CM models for purchasing decisions, and provides a framework for determining a desired complexity of cost management in different purchasing environments.