Search

Syftet med detta arbete är att bidra med mer kunskap om hur ljudinspelning kan användas som ett verktyg för lärande i sångundervisning på ett estetiskt program på gymnasiet. Syftet har lett fram till tre frågeställningar: “Hur kan musiklärare använda ljudinspelning som ett verktyg för lärande i sångundervisning på gymnasiet?”, “Hur upplever sångelever, på ett estetiskt program i gymnasiet, ljudinspelning under sångundervisning?” och “Vilka verktyg kan sångelever på ett estetiskt program på gymnasiet använda för att äga sitt eget lärande med hjälp av sånginspelning?”. Resultatet visar att ljudinspelning kan användas som ett medierande verktyg för lärande genom övningar och att det lärande som sker rör aspekter kring bland annat ljudinspelning, analys, lyssnande, sångteknik, uttryck och musicerande med hjälp av gehör. Deltagarna i studien upplever att ljudinspelning under sångundervisning är roligt och lärorikt samt bidrar med att på ett tydligt sätt kunna synliggöra problemområden i en sångprestation. Eleverna upplever att det är pinsamt eller helt neutralt att lyssna på sin inspelade sång.

Med anledningen av att jag upptäckt en stor rädsla för improvisation bland elever har syftet med utvecklingsarbetet varit att undersöka hur en lektionsserie i musikstilen boogie-woogie inverkar på pianoelevers relation till improvisation. Undersökningen har genomförts på individuella pianolektioner, på en gymnasieskola, där lektionerna bestått av specifika metodiska tillvägagångsätt för improvisation inom ramen för den givna musikstilen. Innan lektionsseriens start och efter lektionsseriens avslut har eleverna intervjuats i syfte att kunna besvara studiens frågeställningar huruvida elevernas relation till improvisation förändrats. Under den inledande intervjun framkom det att fyra av fem informanter hade väldigt liten erfarenhet av improvisation. Genom undervisning om konkreta improvisationsmetoder i en musikstil som förespråkar lekfullhet har informanternas relation till improvisation stärkts. Informanterna med liten tidigare erfarenheter har uttryckt att de vågar improvisera i högre utsträckning, medan informanten med stor tidigare erfarenhet anser sig ha fått fördjupad förståelse för olika improvisationsmetoder. Samtliga elevers självförtroende som pianister har även stärkts till följd av genrespecifika inslag. Undersökningen visar att begränsningar i musicerandet gör improviserandet mer lustfyllt och avspänt.

Syftet med den här studien var att undersöka vilka arbetssätt lärare upplever bidrar till att elever känner motivation till läsning av skönlitteratur samt att ta reda på vilka utmaningar lärare står inför i det arbetet. Studien genomfördes med en kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer med tio informanter. Den tidigare forskningen som ligger till grund för studien handlar om hur skönlitteratur och läsning hänger ihop, hur läsning och motivation hänger ihop samt hur lärare arbetar med läsning. Studiens teoretiska grund bygger på den sociokulturella teorin av Lev Vygotskij samt expectancy-value theory som är grundad av Jacquelynne Eccles och hennes kollegor. Det resultat som studien visade var att lärarna som deltog i studien har flera metoder för att försöka ge eleverna motivation till läsning av skönlitteratur som placering, arbete med val av böcker, använda yttre aktörer och högläsning. De utmaningar som lärare upplever beskriver de som arbetet mot hemmen, elevens sociala situation, gruppstorleken samt dynamiken i gruppen., The purpose of this study was to explore what working methods teachers consider having a contribution to the feeling of motivation in students regarding reading fiction and also what challenges teachers face with this work. This study was conducted using a qualitative method with semi-structured interviews with ten informants. The previous research that is the foundation for this study reflects how reading of fiction and reading are connected, how reading and motivation are connected and how teachers work with reading in the classroom. The study's theoretical basis is based on the sociocultural theory of Lev Vygotsky and expectancy-value theory, which was founded by Jacquelynne Eccles and her colleagues. The result of this study showed that the teachers that were participating used multiple methods in their work trying to motivate students to read fiction. Among these are placement in the classroom, thought into choosing books, the usage of external actors and reading aloud. The challenges that teachers face are described by the informers in this study as the collaboration with the home, the students social situation, group size and the dynamic of the group.

The aim of this study review is to seek knowledge about how computer games affect students' motivation and vocabulary in English teaching. This paper will also examine the challenges that may occur when including games in education. The choice of game genre is based on Vygotsky's sociocultural theory, which states that learning occurs in social interactions. Using language in order to learn and communicate with others is emphasized in the theory. In order to obtain scientific articles that were of interest to the purpose and questions of the study, several different databases have been used. The studies that have been used are both national and international studies, which have led to a broader perspective in the results of this study. The results of the study show that computer games develop students' vocabulary where they are given the opportunity to both use their abilities and develop them. The students also get the opportunity to interact with other players where they can speak English freely while remaining anonymous. As games increase students' motivation for language learning, teaching becomes more meaningful. Furthermore, the results show that games also develop problems such as gambling addiction and sometimes even aggressive behavior depending on the game's gratification system.

Studien har sin utgångspunkt i den sociokulturella teorin och har som syfte att undersöka lärares syn på utforskande samtal i svenskundervisningen i lågstadiet. I intervjuer med tre lågstadielärare ställdes frågor om hur utforskande samtal genomförs, vilken roll läraren har när de genomförs och hur de påverkar elevers språk- och kunskapsutveckling. Transkriptioner av intervjumaterialet är analyserat med en innehållsanalys och tolkats genom de sociokulturella begreppen; mediering, stöttning, appropriering och den proximala utvecklingszonen. Genom analysen kunde vi identifiera att utforskande samtal oftast sker spontant och genom olika samtalsmodeller. Stöttning identifierades som centralt för att genomföra utforskande samtal. Språk- och kunskapsutvecklingen leds framåt när elever behärskar de verktyg som används och när de blir utmanade på rätt nivå. Vidare tycks utforskande samtal leda till ökad motivation och utvecklandet av elevers kommunikativa förmåga.

Detta självständiga arbete tar sin utgångspunkt i en undran över hur lärare tillvaratar elevers möjliga utveckling inom den enskilda instrumentundervisningen. Syftet är att bidra med mer kunskap om hur lärare reflekterar kring elevers möjliga utveckling utifrån två forskningsfrågor: Hur beskriver lärare mötet mellan lärare och elev för att tillvarata elevens möjlighet att utvecklas inom den enskilda instrumentundervisningen? Vad karaktäriserar lärares utsagor om elevers möjliga utveckling inom den enskilda instrumentundervisningen? För att besvara forskningsfrågorna har material i form av tre intervjuer med musiklärare samlats in. Intervjuerna har analyserats med kulturhistoriska teoretiska begrepp. Resultatet visar att lärare använder sig av olika strategier för att identifiera och hantera elevers aktuella utvecklingsnivå och aktivera elevers närmaste utvecklingszon på ett önskvärt sätt. Lärare använder sig även av verktyg och tecken, som inspelning och genre för att mediera kunskap. Vidare visar resultatet även att elevers egna viljor och förtroende för läraren är viktiga komponenter för lärare att ta hänsyn till för att möta elevers potentiella utveckling. Utöver detta visar resultat att det finns hinder för elevers möjliga utveckling som har varit karaktäriserande för informanternas utsagor. De hinder som beskrivs är om läraren har för många elever vid ett givet tillfälle, psykiska samt sociala problem hos eleven eller om uppgifterna som eleven får är alldeles för svåra.

Syftet med denna studie har varit att studera i vilken omfattning och på vilket sätt förskolepedagoger anser att de främjar barns språkliga utveckling med stöd av digitala verktyg. Vidare fokuseras hur de uppfattar att digitala verktyg påverkar barns språkutveckling samt vilka språkliga utvecklingsstadier de menar digitala verktyg kan påverka. Studien utgår ifrån Vygotskijs samlade språkteorier inom det sociokulturella perspektivet där grunden för språklig utveckling ligger i det sociala samspelet, mediering, kulturella verktyg och utnyttjandet av den proximala utvecklingszonen. I och med att samhället blir mer och mer digitaliserat följer även förskolans verksamhet denna utveckling där verksamheten utvecklas och får mer digitaliserade inslag att förhålla sig till. Det blir då pedagogernas arbete att skapa en verksamhet där barn får en möjlighet till att utveckla en adekvat digital kompetens. Därför har vi valt att fokusera på pedagogernas perspektiv och åsikter i denna studie.En enkätundersökning har genomförts med en blandning av kvalitativa och kvantitativa frågor, vars resultat kommer att redovisas i flytande text tillsammans med statistiska tabeller med tillhörande citat från de deltagande respondenterna.Resultatet har visat på att det som har störst betydelse för språkets utveckling i samband med användandet av digitala verktyg är pedagogernas förhållningssätt, inställning och kompetens inom de bägge arbetsområden. Majoriteten av pedagogerna använder digitala verktyg för att främja och fördjupa ett lärande till barn som befinner sig i behov av stöd samt barn som har ett annat modersmål än svenska med hjälp av olika högläsning verktyg. Denna studie riktar sig främst till pedagoger som har ett intresse för språk samt digitala verktyg, o

Studiens syfte var att ta reda på hur förskollärarna definierar begreppet lek respektive lärande, samt hur förskollärarna arbetar med lek som lärande. Studien genomfördes genom semistrukturerade intervjuer, där vi intervjuade åtta förskollärare i två olika förskolor i Mälardalens region. Studiens valda teoretiska perspektiv var det sociokulturella perspektivet. Resultat visade att förskollärarna arbetade med lek som lärande i verksamheten och att definition av vad lek respektive lärande ofta går hand i hand. Slutsatsen blev att lek och samspelet med andra barn enligt förskollärarna har stor betydelse för barns lärande och utveckling. Att lek ska vara lustfylld och utgå efter barnens intressen. En annan viktig faktor som förskollärarna lyfte var vuxnas deltagande och samspel med barnen i leken, att det är en viktig faktor som belyser många beståndsdelar i hur barnen fungerar i leken, både som grupp och individuellt. Det är även genom leken som de vuxna kan observera hur barnen samspelar med andra, hur barnen tar till sig lärandet i leken och vilka förmågor barnen visar respektive behöver vidareutveckla.

Studiens syfte är att undersöka nya vägar till att främja kritiskt tänkande i ämnet svenska på gymnasiet, där den erfarenhetspedagogiska undervisningstraditionen är den rådande ämneskonceptionen. Genom en återgång till och närläsning av Vygotskijs ”Undersökningens problem och metod” i Tänkande och språk samt Rosenblatts Literature as Exploration ämnar studien ge svar på om verken ger nya impulser till ett tänkande om kritiskt tänkande och om ett ”tänkesätt” kan ersätta en entydig definition av begreppet för läraren i svenskämnets litteraturundervisning på gymnasiet. Studien visar att Vygotskijs ”enhetens metod” är användbar för att dels förstå hur förståelsen av kritiskt tänkande kan utvidgas, dels hur litteraturundervisningen lämpar sig för främjandet av kritiskt tänkande. Studien visar också att det är rimligt att läraren utvecklar ett didaktiskt tänkesätt i stället för att utgå ifrån en entydig definition av kritiskt tänkande som är svår, om inte omöjlig att enas om. En återgång till och närläsning av teoretiska nyckeltexter som gjorts i denna studie kan vara en väg att skaffa sig ett sådant tänkesätt.

Alla barn i förskolan har rätt till utveckling och lärande oavsett sina språkliga kompetenser eller brister. Syftet med denna studie var att undersöka hur förskolemiljön kan påverka barns språkutveckling och hur förskollärarna förhåller sig till bemötandet av flerspråkiga barn i verksamheten. Studiens baserades på kvalitativa analyser av data från två undersökningsmetoder: intervjustudien och observationsstudien. Intervjustudien syftade till att analysera förskollärarnas förhållningsätt och hur de uppfattar arbetet att stödja barns språkutveckling, vilka strategier de använder samt hur de skapar kommunikation för att stödja och involvera barns språkliga kompetens. Observationsstudien analyserade de dialogerna och kommunikationerna mellan barnen och pedagoger som framträder i pedagogiska verksamheter och hur strategierna som nämnts i intervjustudien används i pedagogernas dagliga praktiskt arbete med barnen i förskolan. Studien utgår ifrån forskningsfrågorna: På vilka olika sätt kan pedagoger använda miljön som redskap för att utveckla barns språk samt pedagogers förhållningssätt gentemot flerspråkiga barn och vilka utmaningar kan uppstå i arbetet kring flerspråkiga barns språkutveckling? Studien utgår ifrån ett sociokulturellt perspektiv och allt material analyseras utifrån den sociokulturella teorin med fokus på scaffolding, mediering och translanguaging-begreppet. Intervjustudien gav svar på hur förskollärarna uppfattar miljöns betydelse för barns språkutveckling, hur förskollärarna kan strukturera miljön för att underlätta för flerspråkiga barn samt vilka utmaningar de stöter på i arbetet med flerspråkiga barn. Observationsstudien svarade på miljöns betydelse där aktiviteterna äger rum och hur förskollärare använder miljön som verktyg för att utveckla flerspråkiga barns språk samt utmaningar i detta. Studien lyfter upp att miljön är betydelsefullt för barnens språkutveckling, där förskollärare använder miljön som verktyg och initierar samtalen hos barnen och s

Syftet med studien är att undersöka hur det sociokulturella perspektivet kan användas vid skrivutvecklingen i ett andraspråk, genom att se hur lärare på skolor som använder ett sociokulturellt perspektiv planerar och genomför sådan undervisning ur det perspektivet. Därtill att se vad de anser är gynnsamt respektive utmanande med att använda det sociokulturella perspektivet samt hur de bemöter de utmaningarna. Studiens utgångspunkt i den sociokulturella teorin grundas i dess prägling på såväl lärarutbildningen som läroplanen för grundskolan samt för förskoleklassen och fritidshemmet (Skolverket, 2022a) och att den därav tolkas vara central inom svensk skola. För att nå syftet och besvara forskningsfrågorna genomfördes fem semistrukturerade intervjuer med sex klasslärare som samtliga arbetade på skolor där språkutvecklingen utgår från det sociokulturella perspektivet. Intervjuerna genomfördes digitalt via tjänsterna Zoom och Teams på grund av rådande pandemi. Intervjuerna transkriberades och analyserades utifrån forskningsfrågorna och teorin för att sedan diskuteras ihop med tidigare forskning. Studiens resultat visar att lärarnas sätt att använda det sociokulturella perspektivet går att sammanställa i kategorierna: lärandet som en process, den proximala utvecklingszonen, scaffolding, samspel samt digitala verktyg och läromedel. Det här görs genom att organisera samspel mellan eleverna, arbeta tillsammans i helklass, använda scaffolding samt ha en kontinuerlig dialog med eleverna för att kontrollera var de befinner sig. Samspelet genomförs med hänsyn till elevernas kunskaps-och förståelsenivå, språkliga kunskaper samt hur de fungerar socialt. Möjligheterna med det sociokulturella perspektivet anses av lärarna vara hur samspelet, dialogen och relationsskapandet som skapas genom den typ av undervisning främjar skrivutvecklingen på ett andraspråk. Att få till samspelet samt kartlägga elevernas nivå för att erbjuda rätt stöttor vid utnyttjande av elevernas proximala utvec

Detta arbete har genomförts som ett utvecklingsarbete på Luleå Tekniska Universitet som en del i Särskild Pedagogisk Utbildning om 90hp. Målet med detta arbete har varit att jämföra två olika sätt att instruera elever. Hur elever tar emot en instruktion. Undersökningen har vi genomför på elever i högstadiet på två olika skolor i mellan och i norra Sverige. På tekniklektionerna har eleverna byggt broar för att testa instruktioner. Instruktionerna som vi har differentierat är instruktioner med SOKA (Specifik, Observerbar, Konkret, Avgränsad) som grund i jämförelse med instruktioner som bygger på diskussion och samarbete. SOKA kan uppfattas som behavioristiskt i formen av fyrkantighet och tydlighet, lite utrymmen till tolkning. Där diskussion och samarbete kan uppfattas som sociokulturellt ställningstagande. Frågeställningen vi ställde oss var: Finns det en skillnad i elevernas förståelse på vad de ska göra om SOKA ställs emot inledande diskussion och samarbete? Vilken skillnad gör SOKA jämfört med förhållande till diskuterade instruktioner? Under arbetets gång har det framkommit att instruktioner är mycket mer komplext än vi kunnat ana när vi startade detta arbete. Vi kom under arbetet fram till att det finns tendenser till att SOKA är att föredra i och med att slutprodukten blev tydligare för eleven. Det behövs vidare studier för att fastslå om det stämmer.

Uppsatsen ämnar undersöka ifall lärare arbetar med kooperativt lärande i litteraturundervisningen, hur de arbetar med litteratur samt vilket arbetssätt eleverna föredrar. Det främsta syftet är att få insikt i lärares och elevers uppfattningar kring litteraturundervisningen och vilka metoder de själva har arbetat med och prefererar. Det görs genom tre lärarintervjuer och en enkät besvarad av tre olika gymnasieklasser med totalt 50 elever. Undersökningen utgår från teorier om att samtal och samarbeten mellan eleverna i litteraturundervisningen ökar deras förståelse för den lästa litteraturen. Den utgår även från att ett kooperativt arbetssätt höjer elevernas arbetsförmåga, förståelse och lärande. Resultaten visar att både lärare och elever föredrar att arbeta tillsammans med litteratur. De intervjuade lärarna menar att kooperativt lärande och elevsamtal förbättrar litteraturundervisningen. Eleverna anser att det är lättare att förstå litteraturen ifall de samtalar om den och får dela sina tankar och perspektiv med andra.

Undersökningen är gjord med syfte att undersöka några lärares uppfattningar av dialogen mellan lärare och elev i lärandesituationer. Vad som framförallt undersöktes var hur lärarna resonerade kring dialogens karaktär samt vilken roll och betydelse för lärande som lärarna tillskrev dialogens art. Bakomliggande forskning rör dialog ur ett relationellt perspektiv. Ytterligare ett perspektiv som var övergripande för bakomliggande forskning var det av sociokulturellt slag. Metoden för undersökningen var semistrukturerade intervjuer. Vad som framkom genom analysen var att karaktären av dialog i klassrummen inte kan ses som enbart fri eller enbart begränsad. En genuin lärandedialog framträdde. Vidare sågs denna genuina lärandedialog bidra till lärande. Lärarnas inställning i dialogen sågs ha betydelse för dialogens karaktär. Vissa faktorer inom utbildningsverksamheten beskrevs undergräva möjligheterna till denna genuina lärandedialog. Utifrån dessa faktorer kunde upprätthållandet av en sådan genuin karaktär av dialogen beskrivas som en utmaning. Avslutningsvis kvarstod frågorna Hur håller man en tydlig riktning som lärare samtidigt som lärandet ska upplevas meningsfullt för eleverna? och Hur kan skolan som verksamhet arbeta för att möjliggöra dialog som bidrar till ett meningsfullt lärande?

I studien undersöks lärares upplevelser av sin undervisning för elever med svenska som andraspråk. Fokus har legat på vilka språkutvecklande undervisningsmetoder, stöd och anpassningar som görs för att hjälpa elever som inte har svenska som modersmål. Ett sociokulturellt perspektiv har använts, då detta är framträdande i nutida undervisning och utgör grunden för aktuell läroplan och de styrdokument som finns för skolan. Respondenterna i studien kom från en mellankommun i södra Sverige och delades i studien in i två grupper. Den ena gruppen uppstod ur en frivillig kompetensutvecklingsdag. Den andra gruppen bestod av samtliga grundlärare i regionen. De metoder som användes var pilotintervju och enkät med mestadels öppna frågor. En pilotintervju gjordes med regionens chef för modersmålsenheten för att få ökad förståelse för hur regionen arbetar med undervisning för elever med svenska som andraspråk. På grundval av denna intervju formulerades en enkät. Resultatet av studien visar att de flesta av respondenterna anser att det råder brist på resurser för undervisning i svenska som andraspråk. Bristerna märks vad gäller såväl personalresurser som tid och kunskap. De flesta respondenter använder sig av olika typer av stöd i undervisningen. Stödet kan exempelvis ta form av bilder, extra förklaringar, gruppaktiviteter, läsplattor eller studiehandledare som talar elevens språk. En slutsats som kunde dras i undersökningen var att det rådde olika uppfattningar hos respondenterna om vilken elevgrupp som får mest stöd – elever med svenska som andraspråk eller elever med svenska som förstaspråk. Respondentgrupperna skilde sig här åt i sina uppfattningar: Respondenter som ingick i den frivilliga kompetensutvecklingsgruppen ansåg i högre grad att elever med svenska som förstaspråk fick mer stöd, medan den andra gruppen i högre grad ansåg att elever med svenska som andraspråk fick mer stöd. Båda respondentgrupperna vad dock eniga i uppfattningen att elever med svenska som andraspråk b

Studien har som syfte att hitta beprövade och fungerande metoder för att höja aktivt deltagande i undervisning i genetik på gymnasieskolan. Aktivt deltagande ses av många forskare som en förutsättning för att lära sig någonting. Studien består av enkäter för gymnasieelever i biologi och personliga intervjuer med biologilärare och andra professionella personer inom undervisning. Studien grundar sig i det sociokulturella perspektivet, som baserar sig på Vygotskijs teori att allt lärande sker i sociala sammanhang, samt på Dewey’s “learning by doing”. Resultatet stämmer väl överens med tidigare forskning. Metoderna som både elever och pedagogerna uppskattade mest var att relatera undervisningen till elevernas egna erfarenheter, till aktuella situationer (såsom coronavirus), att utveckla bra personliga relationer till elever, och att variera undervisningen. Vad som också verkar fungera relativt bra är EPA (Enstaka, Par, Alla) och självständig forskning. Eleverna hade inte alltid samma uppfattning som pedagoger över vad som motiverade dem, till exempel om vikten av att aktiviteter är relaterade till deras egna erfarenheter och intressen, och det kan vara värt att undersöka vidare i framtida forskning. Studien avslutas med en antal rekommendationer till lärare, av vilka de flesta är användbara även i annan undervisning än just i genetik.

Syftet med denna uppsats är att undersöka pedagogers syn på barns lek i relation till lärande i förskolan samt vilken roll de anser sig ha för barns lärande genom lek. Vi vill även skapa en uppfattning om varför de anser att leken är betydelsefull för barn och barns lärande. Vi har använt oss av det sociokulturella perspektivet för att analysera vårt empiriska material. Perspektivet belyser att lärandet sker i lekfulla situationer och genom sociala processer - pedagogen anses ha en viktig roll för barns lärande och utveckling. Vi har genomfört kvalitativa semistrukturerade intervjuer med 6 förskollärare. Materialet från intervjuerna ledde till en indelning i fyra teman: Fantasi och lustfylldhet, Genom leken bearbetar barnen omvärlden, Lekens betydelse för barns lärande och Pedagogens roll. Resultatet av studien visar att respondenterna beskriver leken som fantasifull och att leken i första hand är en lustfylld aktivitet. Fantasin utvecklas i leken, mer än i andra aktiviteter. Leken är betydelsefull för att den fungerar som en brygga till andra aktiviteter och nya relationer. I leken kan även barn kommunicera på ett icke-verbalt sätt och de bearbetar upplevelser, erfarenheter och intryck. Leken är betydelsefull för barns lärande eftersom den utvecklar barnens sociala förmågor. Barn lär sig av varandras olikheter och de lär sig hur andra barn tänker. Slutligen visar studien att respondenterna anser att pedagoger ska skapa möjligheter för barn att leka. Miljön ska vara stimulerande för barns utveckling men de måste även låta barnen ta egna initiativ. Leken kan fungera som ett hjälpmedel för att stötta barn som inte kan eller har lärt sig att leka.

The purpose of this study is to investigate whether the students' upbringing environment has influenced their will to play music and which their method of preferable choice is when learning a new piece of music playing guitar. Previous research shows that children growing up in a musical environment often start playing music themselves and that their motivation to play is depending on support and stimulation from family members and teachers. Research also shows that children usually start making or playing music with their hearing, but by learning to read sheet music they further develop their musical skills. The method of study is semi structured interviews with five students in the aesthetic program in music in the upper secondary school. As a complement to the interviews, the students have been given a musical piece and asked to learn it before the interviews. The study has been analysed from a sociocultural perspective largely based on Vygotsky's view of the environment’s impact on children's upbringing. The study shows that all students in the study have started playing guitar at an early age because of there being musicians around them growing up. The results also show that most of the students prefer to learn new pieces playing their guitar using hearing instead of sheet music., Syftet med studien är att undersöka ifall informanternas uppväxtmiljö har påverkat deras vilja att musicera och vilka instuderingsmetoder de föredrar när de lär sig spela något nytt på gitarren. Tidigare forskning visar att barn som växer upp i en miljö där musik är centralt ofta själva börjar musicera och att deras motivation är beroende av stöttning och stimulans från familj och lärare. Forskning visar också att barn oftast börjar musicera med hjälp av sitt gehör men genom att lära sig läsa noterad musik så utvecklar de deras musikaliska färdigheter. Studiens metod är semistrukturerade intervjuer med fem elever på det estetiska programmet i musik på gymnasiet. Som ett komplement till intervjuerna har eleverna fått ta del av ett instuderingsmoment i form av ett stycke musik de blivit ombedda att lära sig spela inför intervjuerna. Studien har blivit analyserad ur ett sociokulturellt perspektiv till stor del utifrån Vygotskijs syn på omgivningens påverkan av barns uppväxt. Studien visar att samtliga elever i studien har börjat spela gitarr i tidig ålder till följd att det funnits musicerande människor i deras omgivning när de vuxit upp. Resultatet visar också att majoriteten av eleverna föredrar att lära sig nya stycken på gitarren med hjälp av sitt gehör över noter.

Denna uppsats är en kvalitativ intervjuvstudie med syftet att undersöka personalen i fritidshemmets föreställningar om “starka elever” och deras beskrivning av hur de arbetar med “starka elevers” kunskapsutveckling. Genom tematiska analyser i relation till det sociokulturella perspektivet på lärande ges studien möjlighet att förstå hur de situationer som lärarna beskriver kan vara möjligheter för en kognitiv utveckling hos eleverna. En ”stark elev” i fritidshemmet beskrivs vara en elev som besitter goda kvalitéer att råda i en social praktik och därmed förstå hur man vårdar sociala relationer. Den “starka eleven” nyttjar sina kvalitéer på ett sätt som gynnar sig själv och andra vilket gör att den ”starka eleven” beskrivs som en förebild som inspirerar sina kamrater. Vem den ”starka eleven” är beror på vilka aktiviteter fritidshemmet erbjuder i stunden, där den “starka eleven” ser möjligheter för lärande. För att främja kunskapsutveckling hos de ”starka eleverna” bidrar lärarna med kommunikativa redskap, samt låter eleven själv vara med och utvecklas i ett gemensamt lärande. Därav beskrivs den "starka eleven" ofta få ansvara för sin egen utveckling.

Publicerad 20 februari 2020 på bloggen Collearn.

The purpose of this dissertation is to investigate the processes through which children become increasingly involved in historical culture. It does this by examining how children develop thinking in historical time. Historical time is defined in the thesis using Ricoeur's theory of three intellectual tools with which perceived and physical time is bridged. These tools are the calendar, generation and the trace. Using, among other things, Vygotsky's theory of cultural tools, Ricoeur's theory was operationalized, and was tested against an empirical material. The empirical material was collected from videotaped conversations with children between the ages of four and twelve, in focus groups. A total of 136 children from schools in Malmo participated. The study is concentrated on a number of historical objects such as Stone Age axes, as well as modern objects such as mobile phones. In one of the three studies, a timeline was introduced into the situation in order to examine the impact of an important cultural tool. The results show that the children became increasingly involved in the history culture by acquiring the investigated cultural tools. With the help of calendar time, the children became better at relating the historical objects to history. With the help of the concept of generation, the children had the opportunity to relate the historical objects to their own lives, but also a tool that helped them decenter in time. The children decentered in time by adopting historical perspectives for past generations, but also for future generations. Finally, the trace can be regarded as a cultural schema that the children used to tie the presence of the historical objects in the present with the contemporary context in which they were part in the past. Through the use of the three tools calendar, generation and the trace, the children became better at orienting themselves in historical time and in this way they became increasingly more competent participants in the histor

L’articolo, indagando a partire da alcune riflessioni contemporanee la realtà scolastica e le contraddizioni che l’economia neoliberista ha determinato al suo interno, cerca di analizzare gli spazi che ancora oggi, nonostante l’indubbia condizione di debolezza, possono esercitare pedagogie di carattere critico. Recuperando alcuni nodi concettuali del pensiero di Gramsci e di Vygotskij soprattutto per quanto riguarda la capacità di costruire percorsi collettivi di liberazione e di emancipazione dal pensiero dominante, l’articolo sottolinea come sia determinante capire ancora oggi quale rapporto intercorre tra il sistema economico e quello educativo. Quale modello di scuola è funzionale all’accumulazione capitalistica e quale tipo di insegnante si adatta perfettamente a questo modello? In un quadro economico all’interno del quale sono fondamentali competenze di carattere relazionale, di gestione della complessità e di interazione con le nuove tecnologie, è ancora possibile immaginare forme di collaborazione e cooperazione che non siano funzionali alla riproduzione capitalistica dello sfruttamento, ma che aprano a percorsi di liberazione. Perché ciò avvenga è utile recuperare le riflessioni che tanto Gramsci quanto Vygotskij avevano per vie diverse elaborato e che sono un contributo utilissimo per svelare le trappole che il capitalismo sa tendere a chi non si accorge delle sue capacità di ribaltare e volgere a proprio favore lo spirito critico di chi lo vorrebbe contestare. Il “cooperativismo” all’interno della scuola ha subito questa sorte e da pratica elaborata all’interno di quella pedagogia popolare capace di tenere insieme un profondo desiderio di innovazione della scuola con la consapevolezza che essa non potesse mutare le proprie finalità e la propria struttura senza una profonda trasformazione della società nel suo complesso, si è trasformata in una tecnica, in una pratica didattica finalizzata solo al miglioramento delle prestazioni scolastiche, completamente

Singapores sätt att bedriva matematikundervisning kom till Sverige 2015 under namnet Singaporemodellen. Syftet med studien är att få kunskap om Singaporemodellen och hur den används i skolans tidigare år, samt synliggöra hur modellen förhåller sig till Lgr11. Studien baseras dels på en granskning av lärarhandledningarna till läromedlet Singma matematik som genomgående bygger på Singaporemodellen. Den baseras även på semistrukturerade intervjuer med en av författarna till Singma matematik och med lärare i grundskolans tidigare år som arbetar med läromedlet. Resultatet visar att lärarna arbetar med modellen genom att använda läromedlets lektionsstruktur med ett problemlösande förhållningssätt och ett stort fokus på att samtala och resonera. Studien visar även att arbetssättet är influerat av Vygotskijs teorier om hur barn lär och att Singma matematik ger eleverna möjlighet att utveckla de fem matematiska förmågorna.