Search

Marine protected areas (MPAs) are increasingly established worldwide to protect and restore degraded ecosystems. However, the level of protection varies among MPAs and has been found to affect the outcome of the closure. In no-take zones (NTZs), no fishing or extraction of marine organisms is allowed. The EU Commission recently committed to protect 30% of European waters by 2030 through the updated Biodiversity Strategy. Importantly, one third of these 30% should be of strict protection. Exactly what is meant by strict protection is not entirely clear, but fishing would likely have to be fully or largely prohibited in these areas. This new target for strictly protected areas highlights the need to evaluate the ecological effects of NTZs, particularly in regions like northern Europe where such evaluations are scarce. The Swedish NTZs made up approximately two thirds of the total areal extent of NTZs in Europe a decade ago. Given that these areas have been closed for at least 10 years and can provide insights into long-term effects of NTZs on fish and ecosystems, they are of broad interest in light of the new 10% strict protection by 2030 commitment by EU member states.In total, eight NTZs in Swedish coastal and offshore waters were evaluated in the current report, with respect to primarily the responses of focal species for the conservation measure, but in some of the areas also ecosystem responses. Five of the NTZs were established in 2009-2011, as part of a government commission, while the other three had been established earlier. The results of the evaluations are presented in a synthesis and also in separate, more detailed chapters for each of the eight NTZs. Overall, the results suggest that NTZs can increase abundances and biomasses of fish and decapod crustaceans, given that the closed areas are strategically placed and of an appropriate size in relation to the life cycle of the focal species. A meta-regression of the effects on focal species of the NTZs showed that CPUE was on average 2.6 times higher after three years of protection, and 3.8 times higher than in the fished reference areas after six years of protection. The proportion of old and large individuals increased in most NTZs, and thereby also the reproductive potential of populations. The increase in abundance of large predatory fish also likely contributed to restoring ecosystem functions, such as top-down control. These effects appeared after a 5-year period and in many cases remained and continued to increase in the longer term (>10 years). In the two areas where cod was the focal species of the NTZs, positive responses were weak, likely as an effect of long-term past, and in the Kattegat still present, recruitment overfishing. In the Baltic Sea, predation by grey seal and cormorant was in some cases so high that it likely counteracted the positive effects of removing fisheries and led to stock declines in the NTZs. In most cases, the introduction of the NTZs has likely decreased the total fishing effort rather than displacing it to adjacent areas. In the Kattegat NTZ, however, the purpose was explicitly to displace an unselective coastal mixed bottom-trawl fishery targeting Norway lobster and flatfish to areas where the bycatches of mature cod were smaller. In two areas that were reopened to fishing after 5 years, the positive effects of the NTZs on fish stocks eroded quickly to pre-closure levels despite that the areas remained closed during the spawning period, highlighting that permanent closures may be necessary to maintain positive effects.We conclude from the Swedish case studies that NTZs may well function as a complement to other fisheries management measures, such as catch, effort and gear regulations. The experiences from the current evaluation show that NTZs can be an important tool for fisheries management especially for local coastal fish populations and areas with mixed fisheries, as well as in cases where there is a need to counteract adverse ecosystem effects of fishing. NTZs are also needed as reference for marine environmental management, and for understanding the effects of fishing on fish populations and other ecosystem components in relation to other pressures. MPAs where the protection of both fish and their habitats is combined may be an important instrument for ecosystembased management, where the recovery of large predatory fish may lead to a restoration of important ecosystem functions and contribute to improving decayed habitats.With the new Biodiversity Strategy, EUs level of ambition for marine conservation increases significantly, with the goal of 30% of coastal and marine waters protected by 2030, and, importantly, one third of these areas being strictly protected. From a conservation perspective, rare, sensitive and/or charismatic species or habitats are often in focus when designating MPAs, and displacement of fisheries is then considered an unwanted side effect. However, if the establishment of strictly protected areas also aims to rebuild fish stocks, these MPAs should be placed in heavily fished areas and designed to protect depleted populations by accounting for their home ranges to generate positive outcomes. Thus, extensive displacement of fisheries is required to reach benefits for depleted populations, and need to be accounted for e.g. by specific regulations outside the strictly protected areas. These new extensive EU goals for MPA establishment pose a challenge for management, but at the same time offer an opportunity to bridge the current gap between conservation and fisheries management.

The Working Group on Integrated Assessment of the North Sea (WGINOSE) aims to provide a holistic analysis of the present and future status of the North Sea Ecosystem and the human activities therein. Analysis is split among 14 strata since the North Sea is a diverse ecosystem spanning the shallows of the Southern North Sea banks to the deeps of the Norwegian Trench. State-of-the-art statistical methods for trend analysis have been performed on time-series data spanning 35 years (between 1984–2022) with two different methods. In addition, a flagged observation (FO) analysis has been performed. The overall picture is that herring and cod show a downward trend in most subareas, while plaice, mackerel and sprat have an upward one. The total biomass of zooplankton is upward in areas Utsira, German Bight and Norwegian Trench, and downward in the Fladen area. The FO analysis give several occasions where the fish stocks are above the estimated trend in the period 2020–2022, and a few that is below. A lack of consistent datasets for oceanography suggest that next year that analysis will be based on model-data (Copernicus). An interactive map of human activities was developed and presented the first time in 2020, and further updated in 2021 with more layers. All data are obtained from The European Marine Observation and Data Network (EMODnet). Procedures for periodic update are documented and published. The plan is to update the pressure maps every third years, in time for revision of the Greater North Sea ecosystem overview. A paper has been published in Frontiers in Marine Science which explores the utility of Ecopath with Ecosim (EwE) and conceptual models developed by WGINOSE and others for the North Sea (Olsen et al., 2023). Information gained from a series of workshop with stakeholder’s engagement developing qualitative (mental) models for different North Sea strata, showed the potential of contributing to integrated ecosystem assessment (IEAs) to facilitate the pathways towards an ecosystem-based management advice. The Ecosystem Overview of the Greater North Sea was updated in 2022 following the new structure (ICES 2022). The overview concluded that the greatest impact risk is caused by fishing followed by shipping. WGINOSE will work toward the operationalization of the strata specific ecosystem trend analysis including the integration of indicators of ecosystem state and function including information generated from models output; and provide the best available science for quantifying and evaluate trade-offs between different human activities and ecosystem components and services.

WKD3Lists2 created lists of regionally relevant commercial fish and shellfish species (and higher order taxa) for the use of Article 8 reporting by EU member states under Descriptor 3 of the Marine Strategy Framework Directive (MSFD). The regional taxa lists were based on landings data from the Fisheries Dependent Information data base (FDI) provided by EU member states and compiled by the Joint Research Centre (JRC). The taxonomy of landings data was consolidated by regional experts and the consolidated data were combined to obtain absolute and proportional landing weights and values for each (sub)re-gion, which were used to apply dual (weight and vale) selection thresholds to compile (sub)re-gional D3-taxa-lists. Regional D3-taxa-lists were produced for two MSFD regions (Baltic Sea & Black Sea) and eight MSFD subregions: The Greater North Sea, Celtic Seas, the Bay of Biscay and Iberian Coast, Mac-aronesia, Western Mediterranean, the Ionian Sea & Central Mediterranean, the Adriatic Sea and the Aegean-Levantine Sea. To exclude taxa with very low landing weights or value from the final lists, two types of thresh-olds (cumulative and minimum) with differing cut-off values were evaluated (90%, 95%, 98% and 99% for cumulative and 0.1% and 1% for minimum thresholds). Depending on the cut-off value, the number of taxa included varied substantially and in most (sub)regions the application of thresholds reduced the initial number of taxa by more than 50%. WKD3Lists2 did not recommend any threshold type or cut-off value to be applied generically in all (sub)regions, but identified trade-offs between inclusiveness and parsimony of relevant con-tent i.e. higher cut-off values will lead to longer lists including many taxa with relatively low landings weights/values. In some (sub)regions, thresholds with lower cut-off values (90% to 95%) were considered feasible by regional experts (Mediterranean subregions, Bay of Biscay and Iberian Coast, Macaronesia), whereas in other MSFD (sub)regions cut-off values in the range of 98-99% were considered as appropriate (Baltic Sea, Greater North Sea, Celtic Seas). The regional D3-taxa lists by WKD3Lists2 were created without considering the availability of data or assessments i.e. many species are included, for which no assessment information is avail-able. WKD3Lists2 decided on this approach because a representative selection of commercially targeted taxa was considered to indicate knowledge and data gaps in current data collection and assessment schemes. Regional species lists shall be used by EU member states for the national reporting of D3. Stocks and species from the regional lists shall be considered by member states, and additional stocks/species can be added where appropriate (e.g. those stocks/species of national or local of importance that do not appear on the regional lists). x WKD3Lists2 discussed and compiled recommendations on how Member States can complement the regional lists of D3-taxa. A key recommendation is to maintain taxa reported in 2018 under D3, even if they are not part of the regional D3-taxa list for 2024. Wherever possible, Member States should report on stock level. WKD3Lists2 also discussed linkages between D1 and D3-reporting of commercial taxa. info:eu-repo/semantics/publishedVersion

Parasitic salmon lice cause great economic losses in the aquaculture of Atlantic salmon and rainbow trout. It also has a significant impact on wild populations of salmonids, particularly sea trout in areas with aquaculture activity. Several pharmaceuticals have been used for treatment of salmon lice infestations, but over time the lice have developed resistance to these treatments, and there is a growing concern regarding the environmental impact of chemical and pharmaceutical treatments on non-target organisms. Consequently, there has been a strong incentive to find alternative methods for de-lousing. The use of cleaner fish, which pick lice from the skin of infested salmonids, has become an important tool to fight lice. Lumpfish and several species of wrasses are used as cleaner fish. There are extensive fisheries for wrasses in the UK, along the Swedish west coast and in Norway. In addition, there is aquaculture of ballan wrasse and lumpfish in Norway, and lumpfish in the UK and Iceland. The fisheries and use of cleaner fish have evolved relatively fast, whereas scientific data collection, as well as the development of a regulatory framework, has lagged behind. Challenges linked to poor welfare, transmission of diseases and changes in the genetic structure of local populations as a result of translocations have raised questions regarding the sustainability of the current cleaner fish practice. Both ballan wrasse and lumpfish are relatively new as farmed species, and as new species in aquaculture, there are knowledge gaps that must be filled. Research on different aspects for each of the two species has recently increased to address problems and prepare the fish for a life as cleaner fish in sea cages. There is also an increase in research that aims to increase survival and welfare of cleaner fish. There is still a way to go, but information from farmers who have good results show that it should be possible to achieve improvement. A wide range of research projects and studies have been initiated in Scandinavia and the UK over the last decade. In order to facilitate a more rapid spread and implementation of good management solutions that are based on knowledge of the species, it is therefore important that scientists and regulating authorities in different institutions and countries have a common knowledge-base and are collaborating efficiently. This report presents the state-of-knowledge on the biology of cleaner fish, the challenges regarding environmental impacts of fishing, translocation and how management have dealt with the fisheries in the Nordic countries. The development and challenges related to the use and welfare of cleaner fish in captivity are presented and discussed. Based on our shared expert knowledge, we hopefully provide management recommendations on how the fisheries and use of cleaner fish can become more sustainable. A sustainable fishery should allow the target species to replenish and have no long-term or permanent negative changes on ecosystem diversity, function, or productivity. A sustainable practice should minimize the harm and death of cleaner fish, as well as escapement and the associated risks; including transfer of new diseases to new species and areas, and irreversible genetic changes in the wild populations that reduce fitness or adaptability. The report also identifies data gaps that may be filled with future, hopefully collaborative, research or monitoring activities. Although there is an active collaboration between Swedish and Norwegian cleaner fish researchers there is still a considerable potential for improvement through exchange of knowledge and experiences between scientist and managers in Norway, Sweden and the UK, as well as with those in other countries with developing or emerging fisheries for wrasses, like Denmark.

Livsmiljöer med mjuka bottnar med sand, silt och lera har ett rikt liv både på ytan och nere i sedimentet. I djupare miljöer där ljuset inte räcker till för fotosyntes dominerar olika djurgrupper. De organismer som lever på bottnarna brukar kallas epifauna (epi = på). På lite större djup på svenska västkusten domineras större arter av epifaunan på mjukbottenmiljöerna av kräft- och koralldjur. En del arter är relativt storväxta och kan både vara rörliga som olika arter av kräftdjur eller förankrade i sedimentet som vissa koralldjur som sjöpennor och cylinderrosor. Dessa livsmiljöer exploateras av yrkesfisket efter skaldjur och bottenlevande fiskarter med olika redskap. Särskilt mobila redskap som bottentrålar dominerar i utsjöområden och då dessa dras fram över och i kontakt med botten kan arter påverkas på olika sätt. Antingen direkt genom fysisk skada eller att de fångas, eller indirekt genom att arternas livsmiljö påverkas, sedimentet rörs upp och grumling sker eller att näringsväven och konkurrensförhållanden mellan arter förändras av bottentrålningen. Syftet med denna studie har varit att i ett antal fallstudier jämföra epifaunans artsammansättning, täthet av sjöpennor och totala abundansen av epifauna som tänkbara indikatorer för status av epifaunan på mjukbottnar i Kattegatt och Skagerrak. Sjöpennor lever förankrade i sedimentet, är relativt stora och bedöms generellt som känsliga för fysisk störning. OSPAR kommissionen inkluderar också habitatet ”Seapens and burrowing megafauna communities” i sin lista över hotade arter och habitat. Metoden vi har använt för att kvantifiera epifaunan är en kameraförsedd släde som dras fram över en sträcka på havsbotten och filmar en definierad bredd; metoden kallas UWTV (UnderWater TeleVision). I båda havsområdena är olika arter av sjöpennor bland de dominerande arterna som kan anlyseras med denna metod, men fördelningen av arter av sjöpennor skiljer sig åt mellan havsområden och djup. I samtliga fallstudier är också den totala abundansen av epifaunan (alla taxa inräknade) högre i skyddade områden jämfört med närliggande jämförbara områden som bottentrålas. Resultaten antyder också att olika arter av epifauna har olika känslighet för påverkan från bottentrålning och störst skillnad fanns för den stora piprensaren Funiculina quadrangularis som återfanns i cirka 8 gånger högre täthet i de skyddade områdena i det djupa området Bratten jämfört med närliggande trålade områden i Bratten. I Kattegatt och kustnära i Skagerrak dominerade sjöpennorna mindre piprensare Virgularia spp. och sjöfjäder Pennatula phosphorea med endast enstaka observationer av andra arter av sjöpennor. I dessa grundare områden förekom P. phosphorea, men inte Virgularia spp., med lägre abundans i trålade jämfört med skyddade områden i Kattegatt. Motsvarande trend kunde ses, men inte lika tydligt i Skagerraks kustområden. Jämförelserna mellan skyddade och bottentrålade områden bekräftar tidigare beskrivna mönster om att känsligheten för fysisk störning från bottentrålning är störst för de storväxta arterna av sjöpennor medan de mindre arterna är mindre känsliga. Resultaten från studierna av epifaunan visar sammanfattningsvis att fysisk störning från bottentrålning har effekter på denna grupp av organismer och att effekterna kan övervakas kvantitativt med metodiken videofilmning med en kamerautrustad släde. En bra miljöövervakning i större skala som Skagerrak, Kattegatt eller Nordsjön i enlighet med Havsmiljödirektivets avgränsning, förutsätter också en god rumslig täckning. En miljöövervakning av status av bevarandevärden i marina skyddsområden förutsätter å andra sidan högre upplösning på provtagningar i avgränsade områden. Vi visar i denna rapport att det för epifaunan finns goda möjligheter att kombinera information som fås från övervakningen som primärt görs för bohålor av havskräfta med undersökningar som görs i marina skyddsområden primärt för biologisk mångfald med avseende på epifaunan. Provtagningarna i de marina skyddsområdena bidrar särskilt till övervakning i det storskaliga perspektivet genom att tillföra information från områden som är opåverkade av bottentrålning. Baserat på ovanstående resonemang föreslår vi ett långsiktigt övervakningsprogram enligt följande: • Metodik och indelning i taxa som övervakas följer beskrivningar för UWTV med transekter med en yta av cirka150 m2. • En databas upprättas med standardisering och kvalitetssäkringsrutiner med utgångpunkt i resultaten från denna rapport. • Havsområdesövervakning i Skagerrak och Kattegatt utförs årligen med epifaunaanalyser av insamlat material från den så kallade UWTV survey som genomförs samordnat av ICES och inom EU:s Data Collection Framework (DCF). • Uppföljning av fiskeregleringar i marina skyddsområden med fokus på epifauna genomförs med motsvarande metodik. Dessa omfattar kontrasterande studier med fasta stationer som redovisas för Natura 2000-området Bratten i denna rapport men, omfattar också Natura 2000-områdena Lilla Middelgrund, Stora Middelgrund och Röde bank samt Koster-Väderöfjordens Natura 2000 område med Kosterhavets nationalpark. • Utvärderingar av epifaunans status bygger på båda programmen, dvs. både på havsområdesskalan och på den lokala skalan av enskilda skyddsområden.

Syftet med denna rapport är att beskriva kunskapsläget om och betydelsen av de viktigaste påverkansfaktorerna för fisk i svenska marina vatten för att stödja uppdateringen av åtgärdsprogrammet inom havsmiljödirektivet 2021. Havsmiljödirektivets mål är att uppnå eller upprätthålla god miljöstatus i havsmiljöerna. För ekosystemkomponenter som fisk där status är otillfredsställande krävs åtgärder för att nå målen och en påverkansanalys kan bidra med kunskap till förvaltningens arbete med att rikta och prioritera åtgärder. Sammanställningen som presenteras i denna rapport är uppdelad på de två övergripande svenska bedömningsområdena inom havsmiljödirektivet, Nordsjön och Östersjön, samt gör en uppdelning på kust och utsjö vad gäller påverkansfaktorer och deras koppling till fiskfaunan. I rapporten presenteras vilket stöd för påverkan på fisk det fanns i litteraturen fram till hösten 2019 (där inget annat anges) uppdelat på faktorerna fiske, klimat, övergödning, habitatpåverkan och födovävsinteraktioner. Dessutom redovisas översiktligt betydelsen av andra påverkansfaktorer som miljögifter, läkemedelsrester, mikroplaster och marint skräp, undervattensbuller, vitaminbrist, samt parasiter och sjukdomar, områden där kunskapen är mer begränsad. En kvalitativ syntes av resultaten visar att flera faktorer sannolikt har stor påverkan på fisk i kust och utsjö-ekosystemen såväl i Östersjön som i Nordsjön. Dessa faktorer utgör en kombination av förändrade födovävsinteraktioner, samt direkt och indirekt mänsklig påverkan. Direkt påverkan från fiske på målarter och bifångstarter är av betydelse i alla förvaltningsområden och habitat. Möjligen är antalet betydelsefulla påverkansfaktorer något lägre i Nordsjön (framförallt i utsjön), jämfört med Östersjön. Samtidigt verkar det råda en större kunskapsbrist kring annan påverkan i Nordsjön där fiske varit den dominerande påverkan. Betydelsen av klimat, övergödning och habitatförlust är påtaglig i båda förvaltningsområdena. Det råder dock kunskapsbrist om betydelsen av klimat på beståndens status i Nordsjöns utsjö, samt betydelsen av födovävsinteraktioner i alla områden och habitat. Det finns även en kunskapsbrist om hur födovävsinteraktioner kopplade till ökande populationer av säl och skarv påverkar fisken. Rapporten konstaterar att en kvantitativ skattning av olika påverkansfaktorers relativa betydelse för fisken vore önskvärd, inkluderande studier av kumulativa effekter (samverkan och/eller förstärkning) av flera påverkansvariabler som agerar samtidigt. Kumulativa effekter är idag dåligt kända och studerade, men sannolikt betydande för utvecklingen av fiskpopulationerna och fisksamhällena i våra marina vatten. Givet mångfalden av olika påverkansfaktorer, förordas en ekosystembaserad försiktighetsansats vid förvaltning av fiskbestånd, arter och samhällen i våra marina miljöer.

Salmon lice cause economic losses in salmonid aquaculture. The use of cleaner fish has become an important tool to fight lice. Lumpfish and several species of wrasses are used. There are extensive fisheries for wrasses, and aquaculture of ballan wrasse and lumpfish. Fisheries and use have evolved fast, but the development of a regulatory framework has lagged behind. Challenges linked to poor welfare, diseases and changes in the genetic structure have raised questions on the sustainability of the current practice, and The Norwegian Food Safety Authorities stated that if the welfare is not improved and the effect of cleaner fish better documented, the use can be reduced or terminated. This will have implications for the Swedish and potential future Danish fishery. This report presents the state-of-knowledge on biology, fisheries and how management have dealt with the fisheries and use.

Levande läppfisk fångas kommersiellt i Sverige och används som putsarfiskar för avlusning av lax (Salmo salar) och regnbåge (Oncorhynchus mykiss) i norsk akvakultur. Av fem bofasta svenska läppfiskarter fiskas tre (stensnultra Ctenolabrus rupestris; skärsnultra, Symphodus melops och berggylta, Labrus bergylta) för närvarande i Sverige och exporteras till Norge. Det svenska fisket startade år 2010 till följd av en ökad efterfrågan på fisk av norska odlare och regleras genom utdelande av ett begränsat antal dispenser, med villkor på att det ska finnas ett avtal med uppköpare i Norge. I villkoren regleras dessutom antalet redskap, fiskesäsong, vittjningsintervall samt storlek och mognadsstatus för de tre läppfiskarter som tillåts landas. Vidare finns en relativt jämn geografisk spridning av fiskare längs Bohuskusten och vissa begränsningar i fisket inom Natura 2000-områden; på så vis försöker förvaltningen att minska risken för lokalt för höga fisketryck. Landad fångst per ansträngning (LPUE) har de senaste åren legat på en lägre nivå än tidigare för burfångad stensnultra och en kraftig reducering i LPUE ses för skärsnultra fångad med ryssjor. Däremot har LPUE för ryssjefångad berggylta ökat. Den utökade journalföring som förs inom fisket efter läppfisk i Sverige ligger till grund för dessa trendanalyser och resultaten för stensnultra och skärsnultra ser negativa ut baserat på detta. Information från fisket tyder dock på att landningarna påverkas av en ojämn efterfrågan av storlekar och arter från uppköparna, vilket därmed återspeglas i LPUE. Miljöövervakningens referensfisken längs västkusten i augusti och oktober visar däremot inte på några nedåtgående trender för någon av arterna, men berggylta fångas i väldigt liten utsträckning och förutsättningarna att övervaka denna art är därför begränsade. Det saknas information om hur fisket påverkar ålders- och storleksstruktur hos läppfiskarterna. Data från fiskets journaler behöver därför kompletteras med fiskerioberoende data för att beståndsstatus ska kunna bedömas på ett tillfredsställande sätt för respektive målart. Fiskerioberoende provtagning med ryssjor och burar riktat mot läppfisk har endast utförts i liten skala i Sverige, liksom vetenskaplig provtagning av det kommersiella fisket med ryssjor. En regelbunden fiskerioberoende provtagning rekommenderas och skulle förutom att ge ett oberoende index av fångst per ansträngning även möjliggöra analys av storlekssammansättning, könskvoter, mognadsstatus och bifångst. Framförallt är detta viktigt med avseende på berggylta som inte täcks in av nuvarande referensfisken på ett tillfredsställande sätt eftersom artens fångstbarhet är låg under perioden då dessa utförs. Tillsammans med ytterligare provtagning av det kommersiella fiskets fångster kan fiskerioberoende provtagning möjliggöra bedömningar av andelen undermålig och skadad fisk av målarterna som återutsätts samt ge mer detaljerad information om bifångstarter och fångsteffektivitet hos olika typer av redskap. Startdatum för fisket, 15 maj, har fastslagits efter när läppfisken blir fångstbar. Fisket under försommaren är framförallt inriktat på berggylta, men fångar samtidigt skärsnultra, grässnultra och stensnultra under deras lekperiod. Överlappet mellan lekperioderna och fiskesäsongen längs västkusten är dock inte fastställt och bör undersökas. För att minska fisketryck på juvenil berggylta och skydda större honor av samma art bör minimi- och maximimått för berggylta justeras och flyktöppningar bör användas i redskapen för att minska undermålig fångst. Även ingångarnas storlek bör justeras för att förhindra bifångst av till exempel stor torsk och säl. Dessutom hade en mer högupplöst positionsrapportering från fisket varit önskvärd för en bättre överblick över fisketrycket på liten skala framförallt inom Natura 2000-områden. Inrättande av fiskefria områden skulle kunna tjäna flera syften. Beståndstäthet och populationsstruktur kan jämföras mellan fiskade områden och fiskefria områden som fungerar som referensområden. Fiskefria områden kan även användas för att utreda eventuella ekosystemeffekter av fisket, samt utgöra en viss buffert mot ett generellt överfiske och genetiska effekter av ett storleks- och/eller könsselektivt fiske. Det svenska fisket efter läppfisk utgör bara en liten del av det totala fisket efter läppfisk, bedrivs med relativt skonsamma fiskemetoder i avsikt att bevara fisken levande och bidrar till en biologisk bekämpning av laxlus. Det svenska fisket behöver dock sättas i perspektiv till användningen av läppfisk inom den norska laxindustrin med avseende på ekologiska effekter och djurvälfärd. Fisket utgör härvidlag ett första steg i en massförflyttning av fisk till områden där de vilda bestånden är genetiskt annorlunda. Hybrider av inhemsk och importerad fisk har påträffats, men hur och om detta påverkar fiskarnas överlevnadspotential och ekosystemen där de hamnar är däremot inte utrett. Långa transporter och utsättning av fisk med okänd sjukdomsbild i odlingskassar som inte är anpassade för dem leder dessutom till hög dödlighet och utmaningar vad gäller djurvälfärd, som idag ännu inte är lösta på ett tillfredsställande sätt.

info:eu-repo/semantics/publishedVersion

Torsk (Gadus morhua) är en viktig art för marina ekosystem i Sverige, där den har en strukturerande och reglerande funktion i relation till andra arter. Torsken har under historiens gång även spelat en viktig roll för samhället i Sverige inom dess nuvarande gränsers område (Bohuslän har t.ex. inte alltid tillhört Sverige), som en målart för fiske. Samtliga torskbestånd som återfinns i havsområdena runt Sverige har nu dålig status och det internationella havsforskningsrådet ICES rekommenderar låg eller ingen fångst, beroende på bestånd. Utöver riktat fiske påverkas dock torsken av en rad andra faktorer som exempelvis bifångster i annat fiske, syrebrist, klimatförändringar, predatorer, parasiter, bottenpåverkan av trålning, förlust av uppväxtmiljöer, födobrist, tiaminbrist och giftiga ämnen. Denna rapport diskuterar möjligheter att skydda och bevara torsken på sätt som kan komplettera begränsningar i det riktade torskfisket. Torskens situation är komplex och rapporten är därför skriven utifrån ett ekosystemperspektiv för att möjliggöra en bredare ansats i förvaltningen av torskbestånd i svenska vatten, där alla relevanta påverkansfaktorer bör beaktas. Det bör poängteras att denna rapport inte har gjort någon ny utredning av påverkansfaktorernas effekter, utan har istället gjort en litteratursammanställning och en kvalitativ analys. Vi har ändå valt att lyfta fram vissa åtgärder som särskilt potentiellt betydelsefulla - en samlad kvalitativ expertbedömning som rangordnar olika åtgärders effektivitet för återuppbyggnad per bestånd, se avsnitt 6 i rapporten.

Kusttrålningar har genomförts längs svenska kusten i Västerhavet sedan 2001. En huvudsaklig målsättning sedan starten har varit att övervaka utvecklingen av lokala bestånd och kustkomponenter av bestånd för ett urval av fiskarter med särskild fokus på torsk. Sedan 2009 är provtagningen fokuserad till kustavsnittet med skärgård mellan Fladen banken i söder och Singlefjorden i norr och sedan 2013 är provtagningen anpassad för att även övervaka fisksamhällets utveckling för Havsmiljödirektivet vad det gäller biologisk mångfald och marina näringsvävar. Årets kusttrålning genomfördes den 3-13 september 2018 då sammanlagt 32 trålstationer besöktes i norra Västerhavet. I kustområden gjordes 24 tråldrag och i utsjön gjordes åtta tråldrag. Fångsterna av torsk längs kusten under 2018 låg i stort sätt på samma låga nivå som föregående år. Förekomsten av stor könsmogen torsk längs kusten var fortsatt mycket låg; den största torsken som fångades i kustområdena under 2018 var 56 cm lång och fångades i Askeröfjorden. Fångsterna av torsk i utsjön under 2018 indikerar i jämförelse med 2017 års provtagning en fortsatt minskning. Fångsterna av torsk i utsjön 2018 var de lägsta som registrerats sedan provtagningen började. Vitling är en av de vanligaste fiskarterna som fångas i kusttrålningen under de senaste åren (2013-2018). De negativa trenderna för vitling både i utsjön och i kustområdena fortsatte under 2018 på samma sätt som under 2017. Fångstnivåerna för kolja i kustområdena var på en liknande nivå som under 2017 års kusttrålning samtidigt som koljan i utsjön befann sig på den lägsta nivå som registrerats sedan kusttrålningen startade. Generellt, vad det gäller torskfiskar så utgjordes fångsterna nästan uteslutande av juvenil fisk. Två arter av rocka fångades – knaggrocka och klorocka. Totalt fångades 48 olika fiskarter.

I äggundersökningen i Bohusläns skärgårds- och fjordområde som genomfördes under tre veckor (v. 9, 14 och 17) våren 2017 kunde ägg från total 16 olika fiskarter identifieras med hjälp av så kallade genetiska streckkodsmarkörer. Provtagningsområdet sträckte sig inomskärs från Smögen i norr till Marstrand i söder. Tidiga stadier av fiskägg (stadie Ia-Ib), som indikation på eventuell lokal lek identifierades för arterna: torsk, lerskädda, sandskädda, rödspätta, skarpsill och skrubbskädda. Ägg från ytterligare två torskfiskar - vitling och bleka kunde identifieras dock utan att specifika äggstadier kunde bestämmas. Största koncentrationen av torskägg (alla stadier) hittades utanför Brofjorden samt i Gullmarsfjorden och runt ön Lyr mellan Orust och Tjörn. Tidiga stadier av torskägg (stadie Ia-Ib) hittades framförallt utanför Brofjorden och runt ön Lyr. Plattfiskägg hittades över hela provtagningsområdet dock med en viss koncentration av ägg från rödspätta i och utanför Brofjorden.

Denna rapport beskriver de ekologiska effekterna av fiskefria områden i svenska kust- och havsområden. År 2005 fick dåvarande Fiskeriverket, numera Havs- och vattenmyndigheten, i uppdrag att införa och utvärdera effekterna av fiskefria områden. Fem fiskefria områden bildades 2009-2011 och utvecklingen av fiskbestånd, i vissa fall även andra delar av ekosystemen, har följts till och med 2015. Rapporten fokuserar på de delar av regeringsuppdraget som syftar till att utvärdera de biologiska effekterna av fiskefria områden samt att bedöma fiskets påverkan på fiskbestånd och ekosystem. När områdena inrättats 2011 utgjorde de svenska fiskefria områdena, inklusive de som fanns sedan tidigare, nästan 1200 km2. Detta motsvarar mindre än 1 % av de svenska havsområdena, men samtidigt två tredjedelar av den totala ytan fiskefria områden i hela Europa. Detta innebär att det svenska arbetet med utvärderingar av fiskefria områden är av stort intresse även internationellt sett. De områden och målarter som ingått i utvärderingen är: · Sik i Bottenhavet · Gös, gädda och abborre i Stockholms skärgård · Torsk i Kattegatt · Hummer och rovfisk i Göteborgs skärgård · Torsk, piggvar och rödspotta i fjordsystemet innanför Orust och Tjörn Effekterna av dessa fiskefria områden beskrivs detaljerat i varsin delrapport. Generellt har en tydlig återhämtning hos målarterna skett. Antalet individer och storleken på fisken har ökat i de fiskefria områdena i förhållande till referensområden där fiske fortsatt varit tillåtet. Resultaten visar att fisket på de aktuella bestånden tidigare varit av sådan omfattning att det påverkat både beståndsstorlek och storleksstruktur. De positiva effekterna ses både för bestånd där yrkesfisket stått för merparten av fångsterna, exempelvis torsk i Kattegatt, och för kustarter där fritidsfisket dominerat fångsterna, som till exempel sik i Bottenhavet, gös i Stockholms skärgård och hummer i Göteborgs skärgård. Trots den korta utvärderingsperioden på ca 5 år har alltså bestånden svarat med tydliga ökningar, vilket visar att fiskefria områden är en effektiv åtgärd för att snabbt stärka försvagade bestånd. I ett av de undersökta områdena, Havstensfjorden, har däremot inga positiva effekter kunnat påvisas hittills. Sannolikt har de lokala bestånden av främst torsk och rödspotta i detta område befunnit sig på en så låg nivå före fredningen att de varit rekryteringsöverfiskade. Det kan därmed ta lång tid för dessa bestånd att återhämta sig. Även effekter på fisksamhällena som helhet och på bottenfauna har kunnat konstateras i de fiskefria områden där dessa delar av ekosystemet undersökts. Troligen beror förändringarna på en kombination av direkta effekter på målarterna och bifångstarter genom att fisket upphört, samt på indirekta effekter genom en ökad predation från stor rovfisk och hummer på bytesarter. Genom att mängden rovfiskar ökar bidrar fiskefria områden till att återställa ekosystemfunktioner, och kan exempelvis motverka massförekomster av snabbväxande alger, och de problem dessa förorsakar, genom så kallade trofiska kaskader. Ytterligare en effekt av fiskeförbud är att den fysiska störningen av bottendjurssamhällen från bottentrålning minskar och att arter som är känsliga för fysisk påverkan därmed gynnas. I de flesta fall har införandet av de fiskefria områdena sannolikt lett till ett minskat fiske snarare än en förflyttning av fisket till angränsande områden. I Kattegatt var syftet med det fiskefria området och buffertzonerna att flytta det oselektiva blandfisket med bottentrål efter havskräfta och plattfisk till områden där risken att fånga vuxen lekmogen torsk var lägre. Blandfiskena efter havskräfta och plattfisk har kunnat ta upp sina kvoter och kunnat fortgå i buffertområdena efter lekperioden och utanför det fiskefria området, men nu med minskade oavsiktliga fångster av vuxen torsk. I rapporten sammanfattas även det internationella kunskapsläget angående fiskefria områden, liksom resultaten från fyra tidigare studerade svenska fiskefria områden. Effekterna i de tidigare undersökta svenska områdena överensstämmer i stort med de som påvisats i de nu aktuella studierna, med positiva effekter på beståndstäthet och storleksstruktur samt en påföljande ökning i reproduktionspotential. Resultaten är även i linje med internationella studier när det gäller effekter på fiskbestånd. För de svenska fiskefria områdena råder däremot brist på direkta studier av ekosystemeffekter av stängningarna. Det finns emellertid kunskap från andra forskningsprojekt i svenska vatten som visar på kopplingen mellan rovfiskbestånd och ekosystemens funktion, framför allt genom trofiska kaskader. Nettoeffekterna av fiskefria områden för fisket är ofta svåra att bedöma. I och med att fiskarna blir fler och större inom de fiskefria områdena ökar även reproduktionen, vilket kan ge positiva effekter på bestånden utanför de stängda områdena genom export av ägg och larver och migration av äldre fisk. Storleken på sådana spilleffekter är dock svår att mäta. Även om exporten av fisk från fiskefria områden inte alltid kan uppväga förlusten av fiskeområden för fisket, så kan de bidra med andra positiva effekter. Genom att en del av fiskbestånden undantas från fiske minskas risken för beståndskollaps till följd av i övrigt otillräckliga åtgärder inom fiskförvaltningen, och de fiskefria områdena fungerar därmed som en försäkring. Samtidigt kan fiskefria områden motverka den genetiska utarmning som kan ske genom ett selektivt fiske på snabbväxande och storvuxna individer, vilket på sikt annars kan leda till en minskad fiskresurs, liksom en lägre biologisk variation och resiliens mot andra förändringar i miljön. I Kattegatt har nettoeffekten av åtgärderna kunnat mätas. Effekten är positiv på beståndet som helhet, eftersom torsken visar tecken på återhämtning i hela havsområdet. Det fiskefria området har inte begränsat fångstuttaget av andra kvoterade arter än torsk. På sikt ger återhämtningen förutsättningar för ett ökat fiske av torsk, eftersom beståndet sprider sig utanför det fiskefria området efter lekperioden. Fiskefria områden kan om de är väl utformade ge positiva beståndseffekter och därmed komplettera andra regleringar inom fiskförvaltningen. I många fall kan goda resultat uppnås med mindre drastiska åtgärder, exempelvis genom redskaps- eller fångstbegränsningar i tid och rum. Denna utvärdering visar att fiskefria områden kan vara viktiga för förvaltning i synnerhet av blandfisken och fisken på lokala kustbestånd, samt för att motverka negativa effekter på ekosystemet av fiske. Marina skyddade områden där skydd av både fisk och deras livsmiljöer kombineras, är därför ett viktigt instrument för en ekosystembaserad förvaltning. Inom havsmiljöarbetet behövs fiskefria områden också som referensområden för att kunna sätta mål för den ekologiska statusen i kust- och havsmiljö och för att bättre förstå fiskets effekter på bestånd och ekosystem i relation till andra påverkansfaktorer.

Här presenteras en kort genomgång av hur fisk används som miljöindikator i vårt arbete med miljöövervakning vid institutionen för akvatiska resurser på Sveriges lantbruksuniversitet. Rapporten behandlar både sötvatten, kust och hav. I rapporten går vi igenom de undersökningsmetoder vi använder och hur och varför fisk reagerar på olika typer av miljöpåverkan. Vi berör närmare effekter av försurning, övergödning, klimatförändringar, miljögifter, främmande arter, vattenkraft och annan fysisk påverkan på miljön. Effekten av för hårt fiske kan naturligtvis också tydligt ses på drabbade fiskbestånd, till exempel genom en förändrad storleksoch åldersstruktur, svag föryngring eller få lekfiskar. Fisken indikerar således både resursutnyttjandet och miljötillståndet. Fisk är en bra indikator, till stor del därför att vi väl känner till vad som är normalt - hur mycket och vilka arter som bör förekomma, hur de tillväxer, vilken variation i arvsmassan de har, hur gamla de brukar bli, vart de vandrar och vilka mängder av miljögifter de brukar innehålla. Dessutom är det organismer som allmänheten känner till och därför kan man enkelt kommunicera miljöproblem med hjälp av fisk, samtidigt som allmänheten genom sitt intresse kan rapportera in sina egna observationer. En viktig komponent är också att vi på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten och flera av våra länsstyrelser genomför omfattande provfisken över hela landet med standardiserade metoder. Kunskapen om vad som är normalt och vad som händer när ett vatten påverkas ökar därför hela tiden.