Search

On the basis of an interpretive review, the objective here is to discuss the research articles on media representations of older adults published between 2000-2015 in order to examine:1)The issues and problems that are being addressed,2)The gaps and blind spots of the studies with regards to the representation of older adults.The review encompasses 192 research articles found in the databases Academic Search Premiere, Communication Source, SOCindex and Scopus. The criteria for inclusion were that the articles should be in English, published between 2000-2015 in a scholarly, peer-reviewed journal with a primary focus on the media representation of older adults. The searches resulted in more than 3000 hits that were filtered for relevancy. Through this process, the number of potentially relevant papers was reduced to a little above 400 articles that were read and filtered yet again, resulting in the final number of 192 articles.

This short report summarises data from the 2011 census in Scotland to provide an overview of the socio-economic situation of new migrants into Scotland. We define new migrants as those who have arrived in Scotland within the last 10 years. We examine the housing, employment, education, identity and health of new migrants and compare their situation to that of settled EEA (European Economic Area) migrants who have been living in Scotland for 10 years or more. The particular focus of this report is on the differences and similarities between migrants from recent EU member states (EU8) and established EU member states (EU15).

The starting point of this article is my research experience in Japan. As a non-Japanese, white woman, I spent four months in Japan researching about old age. Those four months were a period of an extensive research activity filled with various events and situations. The main aim of this article is to attend to emotions in fieldwork by illuminating the role of emotions in research and knowledge construction. More specifically, this article is a record of my own experiences of various accumulated emotions and knowledge that have shaped my understanding of what I saw, heard and felt during my fieldwork on old age in Japan. The particular focus is on shame and how shame became the mediator and activator of my knowledge about old age in Japan. The examples presented here demonstrate that openness and ability to feel contribute greatly to the type of research in which we engage, and the type of research we are capable of performing.

Den här rapporten handlar om de lagstadgade möten som kallas avstämningsmöten. Det är Försäkringskassan som kallar olika aktörer till dessa flerpartssamtal, för att utreda arbetsförmågan hos en sjukskriven person (här: försäkrad), och eventuella behov av rehabilitering för att denne ska kunna återgå till arbete. Syftet med det här redovisade forskningsprojektet var att studera den kommunikativa processen i sådana möten avseende främst de försäkrades delaktighet och upplevelse av mötet. Studien bygger på observationer av åtta avstämningsmöten som spelades in i sin helhet med ljud och bild, samt på intervjuer med samtliga medverkande efter mötets slut. Materialet har bearbetats kvantitativt med analys av talutrymmet mätt i antal ord och kvalitativt genom analys av det kommunikativa samspelet. Resultatet visar att de försäkrades delaktighet var relativt stor beaktat deras andel av talutrymmet. Detta fördelades dock inte jämnt över mötet, vilket analytiskt kunde delas upp i fem olika faser utifrån vilka slags frågor som behandlades och hur detta gick till. Bland de faser som identifierades, var de försäkrades andel av talutrymmet störst i den som handlade om att beskriva aktuellt hälsotillstånd och i fasen som kallats för bedömning av arbetsförmåga, evaluering och planering. Ett mönster som märktes var att de försäkrades talutrymme sjönk väsentligt när mötet involverade fler än fyra personer. Ingen av de försäkrade uppgav dock att någon part eller person deltog ”i onödan” och därmed hade kunnat undvaras. Tvärtom beskrev de sig nöjda med valet av deltagare. Förekomsten av flera aktörer tycktes för de försäkrade utgöra en garanti att deras ärende skulle behandlas omsorgsfullt och med omtanke. Som ett generellt mönster konstateras att de avstämningsmöten som ingår i studien tycktes främja och stödja ett aktivt deltagande av alla berörda parter inklusive den försäkrade. De försäkrade uppmuntrades att berätta ur sitt eget perspektiv. Detta var särskilt tydligt i de två faser där deras talutrymme var störst. Dessa två fynd hör sannolikt samman med att samtalssituationer som innebär att personer tilldelas, och kan göra anspråk på, en tydlig berättarroll nästan per automatik innebär ett större talutrymme jämfört med en dialog som bygger på frågor och svar. I beslutsprocessen (den femte fasen) var den försäkrades roll avsevärt mindre och i vissa fall minimal. I allmänhet tycktes besluten fattas om den försäkrade snarare än tillsammans med honom. Avstämningsmötet framstår med tydlighet som ett så kallat institutionellt möte. Enligt samhällsvetenskaplig forskning karaktäriseras ett sådant av en tydlig agenda och markerade institutionella roller. Den studerade mötestypen skiljer sig dock från många andra institutionella samtal genom att involvera aktörer från minst två olika fält på arenan för rehabilitering med inriktning mot arbete. Dessa aktörer är Försäkringskassan och sjukvården samt i flera fall arbetsgivaren. Konstellationen innebär att samtalet utgick från flera olika perspektiv under dessa möten. Den försäkrade tilltalades ofta ur ett livsvärldsperspektiv genom att få frågor ställda på ett vardagligt sätt och med utgångspunkt i personliga upplevelser, såsom: ”hur mår du”, ”hur känner du dig?”. I analysenmärks dock, att när däremot den försäkrade själv förde in ett sådant perspektiv i andra sammanhang än i förhållande till aktuell hälsa tenderade rehabiliteringsaktörerna glida undan och skifta till ett institutionellt perspektiv. Detta kan vara en förklaring till varför den försäkrade totalt sett använde sig i anmärkningsvärt liten utsträckning av ett livsvärldsperspektiv. En annan förklaring kan vara ovana och osäkerhet att mötas i ett tvärinstitutionellt sammanhang tillsammans med personer med vilka den försäkrade har en annan relation som t.ex. patient eller anställd. Som en konsekvens av framstår den försäkrades roll i avstämningsmötet såsom oklar. Den försäkrades perspektiv stärktes emellertid genom att ingå i allianser (alignment/aligning) med olika rehabiliteringsaktörer. När så hände var det genomgående den institutionella parten som tog det första initiativet, aldrig den försäkrade. Ett viktigt resultat är att samspelet i mötet på ett påtagligt sätt påverkas av hur framför allt rehabiliteringsaktörerna agerar visavi den försäkrade. Detta innebär att handläggaren från Försäkringskassan, i sin egenskap av mötesledare, spelar en avgörande roll för i vilken utsträckning den försäkrade gesmöjlighet att bli delaktig. Detta förutsätter att FK-handläggare har goda kunskaper i samtalskonst såväl som i regelverk och samtalsmetoder. Samtidigt måste grundläggande förutsättningar för delaktighet diskuteras då det handlar om ett institutionellt möte och ett möte som ur den försäkrades synvinkel inte kan betecknas såsom helt frivilligt. De försäkrade uttryckte emellertid tillfredsställelse med sitt möte och beskrev en känsla av att ha varit mötets centralperson. De försäkrade betonade också arbete som något mycket viktigt för dem. I ett framtidsperspektiv föreställde de sig som friska och arbetande. För att nå dit ter sig avstämningsmötet som en praktiktisk och välmotiverad arena. Kombinationen arbetsgivare, sjukvård och Försäkringskassa öppnar vägen för en ingående och förutsättningslös dialog med den som är sjukskriven omkring den aktuella livssituationen. Varierande svar från de försäkrade angående behovet av information inför ett avstämningsmöte tyder dock på att det finns både skäl och möjlighet att utveckla sättet att informera och att modifiera informationsmaterial i förhållande till individens specifika situation och förutsättningar.

The aim of this paper is to articulate an approach for discursive research on welfare cultures of ageing that responds to the challenges facing contemporary research on old age and ageism. It is based on the assumption that to understand conditions under which people are ageing in different countries, various societal levels and actors need to be examined and their roles in setting the old age agenda need to be accounted for. Additionally, this paper reflects upon the welfare spaces of ageing in Poland, spaces where people in Poland grow old and/or are allowed to do so. As a result, this paper indicates the lack of spaces of ageing in the welfare context in Poland. People are expected not to grow old; old age remains a misunderstood phenomenon. Contrary to the excessive knowledge against old age. there is considerable lack of knowledge for old age. Therefore, spaces of non-ageing are invoked in order to elaborate on these processes. Spaces of non-ageing identify various societal domains and show what needs to be done in order not to grow old. Spaces of non-ageing repudiate the idea of old age as something terrifying and, on many occasions, immoral.

This dissertation examines processes and practices that make certain social categories real in people’s lives. One of these categories is old age and old people. In contemporary societies that are inundated by images of youth, old age is under attack. Old age does not fit into the contemporary framework of idealised lifestyle and images of perfect people. Thus, the main question addressed in this dissertation concerns spaces of ageing, which are societal arenas in which people are expected and/or allowed to become old. This study investigates discourses of old age within the context of welfare. It describes actions, statements and attitudes related to old age within the context of the welfare state. This study is based on multiple data that include 121 opinion weekly news magazines articles, social policy observations, and two case studies of a non-governmental and a user-organisation. The method of analysis comprises two approaches to discourse: discourse analysis and analysis of discourses. The study adopts a perspective that highlights the contextual, emotional and unstable character of welfare states that undergo constant processes of change. It notes the process of people production based on instilling in them norms and principles that should govern their lives. The findings of the study illustrate the lack of spaces of ageing in the welfare state context. People are expected not to grow old, and old age remains a misunderstood phenomenon. Therefore, spaces of (non)ageing are invoked to elaborate on these processes. Spaces of (non)ageing occur in various societal domains and show what is required to avoid becoming old. Spaces of (non)ageing frame the idea of old age as something terrifying and, in many cases, immoral. The findings of this study are discussed in relation to the processes and practices of inequality (re)production. The complexity and multiperspectivity of understanding such phenomena are taken into consideration. The study invites a perspective of ‘us’ from which to examine social inequalities, and ‘we’ who think and feel at the same time. This dissertation is written from a perspective of knowledge, which is always plural, changing and fluid. Therefore, the results are discussed in terms of the production of some knowledges about the researched phenomenon but not as an exhaustive study. The final sections of the dissertation are devoted to a cross-study discussion of new ways of interpreting and describing the research material presented in four sub-studies. This discussion does not aim at obtaining better or more correct results; instead, it aims at presenting a different aspect of these results. It acknowledges different spatial and temporal locations and the ways in which these locations affect the production of knowledge.

This article discusses the motives of ageing policies, based on two cases of national policy documents, from Sweden and Poland. The discourse analysis applied in this study follows the key principles of motive analysis. The main findings indicate that neither document is primarily concerned about older people and their well-being. People and their lives are secondary to the main focus of the analysed policy proposals. Ageing is feared in those documents, and imagined consequences of the population ageing are attenuated.This study offers an insight into discursive spaces of old age in Poland and Sweden. Furthermore, it presents motive analysis as a valuable method for studying ways of problematising social policy issues. The article draws attention to discourses that shape social policy and are reinforced by it. It also shows the process of enacting a precautionary principle in social policy that often leads to reductionist and simplistic perspectives that focus on only one aspect of a given phenomenon.