Search

SAMMANFATTNING Bakgrund: Tidigare studier visar att patienter upplever att de inte får tillräckligt med information vid utskrivning från kirurgisk vårdavdelning vilket påverkar patientens återhämtning i hemmet. Bristande utskrivningsinformation leder till otrygghet och ger upphov till onödigt lidande. Sjuksköterskan upplever sin roll vid utskrivningen som oklar, och patienterna uttrycker behov av personcentrerad utskrivning. Syfte: Studiens syfte är att undersöka hur patienter beskriver sin utskrivning från kirurgisk vårdavdelning och sin upplevelse av hur fysiska, psykosociala och relationella omvårdnadsbehov blev tillgodosedda. Metod: Kvalitativ intervjustudie med deduktiv ansats, med utgångspunkt i ramverket Fundamentals of Care’s andra dimension. Tio patienter som vårdats på kirurgisk vårdavdelning deltog. Resultat: Informanterna beskrev merparten av sina fysiska, psykosociala och relationella behov som tillgodosedda. De berättade också om upplevelser av icke tillgodosedda behov. Icke tillgodosedda fysiska behov handlade ofta om smärta och trötthet samt osäkerhet kring egenvård. Planerad uppföljning förknippades med trygghet och att träffa fysioterapeut och dietist bidrog till tillgodosedda fysiska behov. Inom de psykosociala behoven framkom ett tillgodosett informationsbehov, trots att mängden information varierade. Skriftlig information uppskattades. Informanterna beskrev personalen som närvarande, engagerade och empatiska, vilket bidrog till tillgodosedda relationella behov. Slutsats: Resultatet av denna studie visar att patienter som skrivs ut från kirurgisk vårdavdelning har i huvudsak fått sina behov tillgodosedda. Det framkom dock också brister i de fysiska, psykosociala och relationella behoven. Tydliga och förbättrade rutiner kring utskrivning behövs. Specialistsjuksköterskan i kirurgisk vård ska leda förbättringsarbete och har ansvar för att vården av patienterna är evidensbaserad och är således lämpad att arbeta fram rutiner kring utskrivning.

Bakgrund: Patienter på kirurgisk vårdavdelning uttrycker ett stort informationsbehov vid utskrivning och upplever att väsentlig information saknas. Enligt patientlagen har patienter rätt till individanpassad information och delaktighet i sin vård. Högt flöde av patienter på kirurgiska vårdavdelningar och förkortade vårdtider kan medföra att patienter behöver klara av många delar av sin egenvård i hemmet efter en operation Syfte: Att undersöka hur patienter som skrivits ut från kirurgisk vårdavdelning upplever att deras informationsbehov har tillgodosetts för att klara av den första tiden i hemmet. Metod: Kvalitativ intervjustudie med ett bekvämlighetsurval. Åtta patienter som vårdats på kirurgisk vårdavdelning inkluderades. Intervjuerna analyserades med systematisk textkondensering. Resultat: Det framkom tre teman som beskriver patienternas upplevelser av hur deras informationsbehov blev tillgodosett. Patienterna beskrev upplevelser av oro och rädsla på grund av bristande information om kroppens återhämtning efter kirurgi. En kunskapsbrist hos patienter efter utskrivning bidrog till upplevelser av osäkerhet kring egenvård. Anpassad information och möjlighet att ställa frågor ansågs vara viktigt. Slutsats: Trots att patienter på kirurgisk vårdavdelning upplever att de får välanpassad och användbar information inför hemgång är det inte tillräckligt för att de ska känna sig trygga i hemmet. Avsaknad av viktig information och kunskap skapade känslor av oro och rädsla. Det är viktigt att utforma utskrivningssamtalet med fokus på patientdelaktighet och patientens individuella behov. Här finns ett område för specialistsjuksköterskan inom kirurgisk vård med sin kompetens att förbättra., Background: Patients treated in surgical wards require self-care information at discharge. They demand information that suits their needs and express a lack of essential information. Swedish regulation states that patients have the right to get individualized information and to be able to participate in their care. Due to the large volume of patients in surgical wards and shortened length of stay, patients may be required to handle more aspects of self-care at home. Aim: The aim is to understand how surgical patients feel their information needs have been met, in order for them to confidently take care of themselves after discharge. Method: Qualitative interview study with a convenience sample of eight patients treated in surgical wards, analyzed using systematic text condensation. Findings: Three themes emerged which explained how patients felt their information needs were met. Patients describe a sense of anxiety and fear at home due to lack of information concerning recovery after surgery. A lack of knowledge after discharge led to insecurities related to self-care. Adapted information and possibilities to ask questions were perceived as important. Conclusion: Patients treated in surgical wards perceive discharge information as well-adapted and useful. However, it is perceived as not being extensive enough. A lack of essential information, coupled with a lack of knowledge led to feelings of anxiety and fear. With these results in mind, it is important to individualize the information given to patients at discharge, and to improve the patient participation during this process. This is an area that registered nurses, specialized in surgical care, have potential to improve.

There are previous reports of an increasing incidence of children’s forearm fractures in the last few decades. Their surgical treatment is evolving. The present study was aimed at determining the incidence and background of these fractures and their treatment. It was also aimed to analyse the short- and long-term outcomes. A comprehensive population-based study (N=168) among 86,000 children in Oulu University Hospital District over a decade (2000–2009) was performed to analyse the incidence of middle-third forearm fractures. Further data (N=291) covering 1997–2009 was achieved in order to study monthly variation and backgrounds of all both-bone forearm fractures in the distal, middle or proximal thirds. An age- and sex-matched case-control study (N=94) at Vaasa Central Hospital District in 1995–1999 with approximately 11 years of follow-up was performed to evaluate long-term morbidity. The relationship between summer weather and outdoor fractures was based on daily weather readings of all summer days (N=1989) in 1997–2009. There was a 4.4-fold increase in middle-third shaft fractures in the last decade (2000–2009) and a 3.1-fold increase in all forearm shaft fractures (proximal, middle and distal) in 1997–2009. The increase in the middle-shaft fractures was still accelerating towards the end of the study period. Trampolining was increasing as a reason for the injuries. At the end of the study every third fracture was caused by a trampoline injury. The fractures caused by other recreational activities increased absolutely, but they were stable in relation to trampoline injuries. There was a clear monthly variation in fracture incidence. During the long study time, August was repeatedly the most usual month for the fractures. School terms and summer holidays did not explain the varying fracture risk. The incidence of the fractures was 50% higher in dry vs. rainy days in summer. Temperature and wind speed did not affect fracture risk. Not only were the number, Tiivistelmä Lasten kyynärvarren diafyysimurtumat ovat lisääntyneet viimeisten vuosikymmenten aikana. Samalla niiden kirurginen hoito on muuttunut. Tämän tutkimuksen tavoitteena oli selvittää murtumien ilmaantuvuutta ja murtumien taustalla olevia tekijöitä sekä hoidon kehittymistä. Tavoitteena oli myös tutkia lyhyt- ja pitkäaikaisia hoitotuloksia. Ilmaantuvuuden määrittämiseksi kerättiin väestöpohjainen aineisto (N=168) kaikista niistä lapsista (<16-v.), jotka ovat olleet hoidossa Oulun yliopistollisessa sairaalassa kyynärvarren keskialueen murtuman vuoksi 2000–2009. Taustatekijöiden selvittämiseksi aineisto laajennettiin koskemaan kaikkia kyynärvarren kahden luun murtumia (proksimaaliset, keskialueen ja distaaliset murtumat) 1997–2009 (N=291). Pitkäaikaistuloksia arvioitiin tapaus-verrokkitutkimuksella (N=94), jonka potilasaineiston muodostivat Vaasan keskussairaalassa vuosina 1995–1999 hoidetut lapsipotilaat. Ikä- ja sukupuolivakioidut vertailutapaukset poimittiin väestörekisteristä. Kesäsään ja ulkona tapahtuvien murtumien välisen yhteyden tutkimiseksi kerättiin säätila-aineisto kaikilta vuosien 1997–2009 kesäpäiviltä (N=1989). Lasten kyynärvarren keskidiafyysin murtumat lisääntyivät 4,4-kertaisesti vuosikymmenessä (2000–2009) ja kaikki diafyysimurtumat lisääntyivät 3,1-kertaisesti (1997–2009). Keskidiafyysimurtumien ilmaantuvuus kasvoi kiihtyvästi. Trampoliini aiheutti yksinään joka kolmannen murtuman, ja trampoliinimurtumien ilmaantuvuus kasvoi tutkimusaikana. Muut tapaturmatyypit pysyivät vakioisina. Murtumien ilmaantuvuus vaihteli kuukausittain, mutta 13 vuoden seurantajaksolla ne olivat selvästi yleisimpiä elokuussa. Koululaisten kesäloma ei vaikuttanut murtumariskiin. Murtumat olivat 50 % yleisempiä kuivalla säällä kuin sadesäällä. Lämpötila tai tuulennopeus eivät vaikuttaneet murtumien ilmaantuvuuteen. Lasten kyynärvarsimurtumien operatiivinen hoito lisääntyi. Joustavien ydinnaulojen käyttö kasvoi 10 %:sta 30 %:iin suhteessa muihin hoitomuotoihin. Kajoa, Sammanfattning Barns underarmsfrakturer har ökat under de senaste årtiondena och deras behandling är under förändring. Syftet med den här forskningen var att undersöka underarmsfrakturer: förekommande, bakgrund och behandling. Meningen var också att bedöma resultat av olika frakturbehandlingar på kort och lång sikt. Totalt 168 barn undersöktes. De behandlades på Uleåborgs universitetssjukhus åren 2000–2009 p.g.a. en underarmsfraktur i mellersta tredjedelen av skaft. Därtill inkluderades 291 barn med en underarmsfraktur i hela skaftet åren 1997–2009. En fall-kontroll–undersökning innehöll 47 barn med en underarmsfraktur i Vasa centralsjukhus åren 1996–1999 samt en köns- och ålders standardiserad kontroll grupp med 47 medlemmar (N=47). Relationen mellan sommarväderlek och frakturer som skedde utomhus analyserades på basis av uppgifter om väderleken på alla sommardagarna åren 1997–2009 (N=1989). Frakturer i den mellersta underarmen ökade 4,4-faldigt och accelererande på ett årtionde (2000–2009) och alla skaftfrakturer 3,1-faldigt (1997–2009). Trampolinen tillfogade var tredje av dessa frakturer och således ökade trampolinens betydelse. Jämfört med trampolinen höll sig andra bakgrundsfaktorer stadiga. Det fanns en klar variation i förekommande av frakturer mellan månaderna. Mest förekom frakturer i augusti. Skolperioden eller sommarlovet påverkade inte risken för frakturer. Uppehållsväder ökade risken 1,5-faldigt jämfört med regniga dagar. Temperaturen eller vinden hade ingen effekt på frakturer. Operativa kirurgiska behandlingar ökade i stället för ej-operativa behandlingar åren 1997–2009. Ökningen berodde mest på tilltagande bruk av flexibla märgspikar, vilket ökade från 10 % till 30 % jämfört med andra behandlingsmetoder. Ej-operativ vård visade gott om komplikationer under den korta uppföljningen. Operativ vård var framgångsrik på kort sikt. Däremot visade ej-operativ behandling utmärkta resultat efter den långa uppföljningen.