Search

Utsläpp av höga koncentrationer av näringsämnen till hav och sjöar leder till övergödning och därmed ökad tillväxt av alger i vattnet. Vattendragen tar emot näringsutsläpp från flera källor t.ex. jordbruksverksamhet och avloppsreningsverk. Trots ansträngningar för att minska utsläppen från reningsverk till Östersjön kommer 16 % av fosfor och 33 % av kväve av de totala antropogena utsläppen från kommunala reningsverk. Henriksdals reningsverk i Stockholm beslutade redan för 25 år sedan att förbättra kvävereningen. För att åstadkomma både nitrifikation och denitrifikation i verket, var den hydrauliska uppehållstiden i biosteget nödvändig att förlängas. Luftningsbassängernas volym ökades från 65 000 m3 till 204 000 m3 genom att fördjupa dem från 4,9 m till 12,0 m. Ytterligare tre luftningsbassänger byggdes också till ett totalt antal av 14 st. För att ytterligare öka kvävereduktionskapaciteten, ökades susphalten (SS) i luftningsbassängerna från 1250 mg SS/L till 2500 mg SS/L. Detta skulle komma att överbelasta eftersedimenteringsbassängerna och därför byggdes de tre nya eftersedimenteringsbassängerna. Vid högflöden till verket kommer trots detta slamflykt att ske i eftersedimenteringsbassängerna. Därför byggdes 60 st. djupa tvåmedia nedströmsfilter med längden 10 m och bredden 6 m som ett slutsteg i verket. Detta gav 60 m2 filteryta per filter och en total filteryta på 3600 m2. Varje filter består av 0,5 m undre sandlager och ett 1,0 m övre bestående av filtermaterialet Leca®. Reningsverkets utsläppskrav är ≤10 mg N-tot/L som årsmedelvärde, ≤3 mg NH4-N/L som medelvärde under tiden juli – oktober, och ≤0.3 mg P-tot/L och ≤8 mg BOD7/L som kvartalsmedelvärden. Verket har idag ett medelflöde på 328 500 m3/d och 884 000 personer anslutna. En pilotstudie genomfördes innan filtren byggdes och en fullskalestudie utfördes efter några års drift av de nybyggda filtren. Målet var att undersöka samtidig kväve-, fosfor- och SS-reduktion i filtren. Resultaten från fullskalestudien, so, Discharge of high concentrations of nutrients to seas and lakes will lead to eutrophication and thereby increased growth of algae in the water. The water bodies receive nutrient discharges from several sources e.g. agricultural activities and wastewater treatment plants (WWTP). Despite efforts to reduce emissions from WWTPs to the Baltic Sea, 16% of phosphorus and 33% of nitrogen of the total anthropogenic emissions originate from Swedish municipal WWTPs. The Henriksdal WWTP in Stockholm introduced nitrogen removal to perform nitrification and denitrification. Following this decision, it was necessary to increase the hydraulic retention time in the biological treatment step. The volume of the aeration tanks was increased from 65 000 m3 to 204 000 m3 by increasing the depth of the tanks from 4.9 m to 12.0 m. Three more aeration tanks were also built and added to the 11 tanks, resulting in 14 tanks in total. To further increase the nitrogen removal capacity, the concentration of suspended solids (SS) in the aeration tanks was increased from 1250 mg MLSS/L to 2500 mg MLSS/L. This would overload the secondary sedimentation tanks, hence three more tanks were added to the 14 tanks. At high hydraulic loads, sludge overflow would probably occur in the secondary sedimentation tanks despite this measure, and 60 deep-bed two-media down-flow filters, with a length of 10 m and a width of 6 m, i.e. a surface area of 6o m2, as the final tertiary treatment step in the WWTP. This gave a total surface area of 3600 m2. Each filter was filled with 0.5 m sand on the bottom and above 1.0 m of crushed Leca® material, i.e. a total filter depth of 1.5 m. The effluent demands are ≤10 mg total N/L as a yearly average value, ≤3 mg NH4-N/L as an average value from July to October, and ≤0.3 mg total P/L and ≤8 mg BOD7/L as quarterly average values. The plant has an average hydraulic load of 328 500 m3/d and 884 000 persons connected. A pilot-scale filter study was performed before the filters we, QC 20241128

Hästhållning kan leda till betydande läckage av kväve och fosfor och därmed orsaka övergödning. Dessa utsläpp bör inkluderas bättre i nationella beräkningar och arbetet mot övergödning, så att åtgärder kan sättas in för att minska näringsläckaget.

Sedan mitten av 1980-talet har IVL Svenska Miljöinstitutet AB, på uppdrag av Boliden Mineral AB, genomfört undersökningar av deposition och avrinning av bland annat svavel, kväve och metaller i ett granskogsområde vid Holmsvattnet, cirka 15 km sydsydväst om Rönnskärsverken. Denna rapport jämför resultaten från mätningarna 2022/23 vid Holmsvattnet med tidigare mätningar från och med år 2000/01, samt med andra relevanta mätningar inom Krondroppsnätet och den nationella miljöövervakningen rörande metaller. Rapporten inkluderar även jämförelser av nedfall och emissioner av svavel och vissa metaller från Rönnskärsverken, Sverige och från medlemsländerna inom EU inklusive Storbritannien (EU27 + UK). Syftet med mätningarna är att kvantifiera det atmosfäriska nedfallet och beskriva förändringar i kemin i det avrinnande vattnet.NEDFALL PÅ ÖPPET FÄLT OCH VIA KRONDROPPUnder det hydrologiska året 2022/23 observerades generellt högre nedfall av metaller från april till september, både i nederbörd och krondropp, medan den lägsta depositionen av metaller noterades i februari 2023. Den högsta depositionen under året uppmättes i april i öppet fält av aluminium (13 g/ha). Aluminium var också den metall som hade högst årsdeposition, med 74 g/ha i öppet fält under 2022/23. Trots detta har depositionen av aluminium minskat signifikant sedan början av 2000-talet. Krom visade den största minskningen i deposition under perioden, 2000/01-2022/23, med en minskning på 94% i öppet fält.Även svavelnedfallet har minskat betydligt genom åren. Under 2022/23 var svavelnedfallet i krondroppet vid Holmsvattnet endast 1,2 kg/ha, vilket är mycket lågt jämfört med tidigare år.För kväve uppmättes det högsta nedfallet i nederbörd på öppet fält i augusti 2023, följt av april 2023. Det oorganiska kvävenedfallet var 1,4 kg per hektar under 2022/23. Totalt kvävenedfall till barrskogen vid Holmsvattnet var dock högre, uppmätt till 1,7 kg per hektar under samma period.AVRINNINGAvrinningsmängden vid Holmsvattne, Research funders: Boliden Mineral AB.

The boreal region contains 40% of the earth’s carbon (C) that is stored in vegetation and soils with its forests accounting for almost 30% of the terrestrial C sink. Boreal forests are experiencing some of the most rapid rates of climatic warming and increases in fire activity, threatening to release large amounts of their dense C reserves to the atmosphere. While climate and wildfire place strong controls on ecosystem function, few observations have been made regarding their potential synergistic effects. This thesis utilized 50 separately occurring summer 2018 wildfires, each paired with an unburnt control and spread across the near-entire climatic range of boreal Fennoscandia, providing the first field campaign targeting regional-scale variation in boreal wildfire activity. It was found that climate determined the prefire quantity and structure of forest fuel, which in turn controlled both the immediate and extended fire-induced removal rates of C and nitrogen (N) to the surrounding land and atmosphere. Reorganization of ecosystem structure through wildfire burning strengthened climatic control over soil microbial community structure and nutrient cycling, with warmer regions experiencing enhanced nutrient mobilization under oligotrophic processing of remaining burnt organic soil. Greater warmth and soil fertility together stimulated growth of broadleaf overstory species under a restricted recovery capacity of previously established coniferous and ericaceous plant communities, though this transition to novel growth patterns was limited by residual, biodiversity inhibiting plant-soil feedbacks. Together these results suggest that continued climate change and wildfire can serve to remove C and nutrients from burnt boreal forests under a limited capacity for their reaccumulation. This postfire resource drain is capable of influencing longer-term patterns of ecosystem regrowth and the boreal forest contribution to the global land-atmosphere C balance that is deserving

Syftet med detta arbete var att undersöka hur mycket kväve, i form av mineraliserat kväve (N-min), som olika mellangrödor, både gödslade och ogödslade, kan leverera via marken till huvudgrödan stärkelsepotatis, efterföljande vår. Vi studerade detta i ett odlingsförsök som genomförts av Lyckeby, i samarbete med SLU Partnerskap Alnarp, under hösten 2023 och våren 2024. Försöksfältet var beläget på Åsums Boställe i Kristianstad. På fältet odlades höstkorn år 2022 – 2023, varpå mellangrödorna etablerades den 4 augusti 2023, efter skörd av höstkornet. Enligt Lyckebys försöksplan var hälften av parcellerna med mellangrödor kvävegödslade med 50 kg N per ha (Axan och resterande var ogödslade. På 24 av försökets 84 försöksparceller skördades, i mitten av oktober 2023, mellangrödornas ovanjordiska biomassa. I januari och april 2024 togs jordprover för mätning av N-min i hela försöksfältet. Resultaten från försöket visar att den ovanjordiska biomassans mängd hos mellangrödorna, i mitten av oktober, generellt ökade p.g.a. kvävegödslingen. Vid mätning av N-min i jorden, i mitten av april 2024, så kunde vi konstatera att det inte fanns någon skillnad i markens kväveinnehåll. Detta resultat var oberoende om mellangrödorna var gödslade, ogödslade eller skördade. Eftersom försöket inte var tillräckligt bra randomiserat kan det inte göras några statistiska slutsatser utöver biomassans mängd. Den trend som däremot kunde ses var att N-min i de skördade mellangrödornas försöksparceller i genomsnitt inte förlorade så mycket kväve i marken, bara ca 7 kg N mer per ha, jämfört med de som var oskördade, vilket gör det försvarbart att använda mellangrödornas ovanjordiska biomassa som biogassubstrat alternativt som grovfoder på senhösten. En annan trend var att de mellangrödor som gödslades med 50 kg N per ha vid etableringen i augusti 2023, så kunde vi vid N-min-mätningen, i mitten av april 2024, i medeltal endast hitta ca 4 kg mer N-min per ha. Sen är ju frågan hur gödsling respektive bortfö, This work aimed to investigate how much nitrogen, in the form of N-min, different intermediate crops, both fertilized and unfertilized, can deliver via the soil to the main crop, starch potatoes, the following spring. We studied this in a cultivation trial conducted by Lyckeby, in collaboration with SLU Partnership Alnarp, during the autumn of 2023 and spring of 2024. The trial field was located at Åsums Boställe in Kristianstad. On the field, autumn barley was grown in 2022 - 2023, after which the intermediate crops were established on 4 August 2023, after harvesting the autumn barley. Half the number of the intermediate crop plots were nitrogen fertilized with 50 kg N per ha (Axan) and the rest were unfertilized. In 24 of the 84 experimental plots, the above-ground biomass of the intermediate crops was harvested in mid-October 2023. The results of the trial show that the aboveground biomass of the intermediate crops, in mid-October, generally increased due to nitrogen fertilization. When measuring soil N-min in mid-April 2024, we found that there was no difference in soil nitrogen content. This result was independent of whether the intercrops were fertilized, unfertilized or harvested. As the trial was not sufficiently well randomized, no statistical conclusions can be drawn beyond this result. The trend that could be seen, however, was that the N-min in the harvested intermediate crops experimental plots on average did not lose that much nitrogen, only about 7 kg N more per ha, compared to those that were unharvested, which makes it justifiable to use the intermediate crops aboveground biomass as biogas substrate or as forage in late autumn. Another trend was that the catch crops that were fertilized with 50 kg N per ha at the time of establishment in August 2023, we could only find an average of about 4 kg more N-min per ha at the N-min measurement in mid-April 2024, which does not make the nitrogen fertilization of the intermediate crops justifiable. Then there

Emulsionssprängmedel innehåller ca 25 % kväve. Vid sprängning så detonerar tyvärr inte allt sprängmedel vilket medför att kväve blir kvar i sprängmassorna. Påföljden blir att det blir ett onödigt tillskott av kväve i naturen. Det största problemet med kvävehaltigt berg gäller berg som kommer från tunnel då detta berg måste laddas med upp till fem gånger så hög laddningskoncentration jämfört med ovanjordssprängning. Vid Trafikverkets ovanjordssprängningar dominerar patronerat sprängmedel helt och bakgrunden till detta är att man vill ha kontroll på hur mycket man laddar och att det blir stabila slänter med minskat underhåll som följd. Ytterligare en orsak är också kvävehalten. Baksidan med att använda patronerat sprängmedel är arbetsmiljömässigt sämre då dolrisken ökar och laddningsarbetet blir mer oergonomiskt för sprängaren jämfört med att ladda med emulsionssprängmedel. I detta projekt har det utförts lakningsförsök på ovanjordsberg och resultaten visar att kvävehalterna i lakvattnet ligger under Naturvårdsverkets rekommenderade gränsvärden för att släppa ut avloppsvatten i naturen. Resultaten överensstämmer med data från tidigare lakningsförsök och data från bergtäkter. Det bör därför vara möjligt att, där det är sprängtekniskt möjligt, ersätta patronerat sprängmedel med emulsionssprängmedel.

Naturvårdsverket ansvarar för den nationella luftövervakningen i bakgrundsmiljö. I rapporten redovisas resultat från verksamheten inom Programområde Luft avseende mätningar (genomförda av IVL Svenska Miljöinstitutet (IVL), Institutionen för Miljövetenskap vid Stockholms universitet (SU), Institutionen för Mark och Miljö vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Chalmers tekniska högskola och Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) till och med 2021 samt regionala modellberäkningar (utförda av SMHI) till och med 2020. För flertalet av de luftföroreningskomponenter som övervakas inom den nationella miljöövervakningen har det, sedan mätningarna startade för mellan 20 och 45 år sedan, generellt skett en avsevärd förbättring avseende såväl halter i luft som deposition i bakgrundsmiljö. Utvecklingen har dock varierat i något olika utsträckning beroende på komponenter och lokalisering i landet. Föroreningsbelastningen är oftast lägre ju längre norrut i landet man kommer. För de flesta ämnen som det finns miljökvalitetsnormer (MKN) respektive miljömål för ligger halterna avsevärt lägre än angivna gräns- och målvärden. Halterna av marknära ozon överskrider i dagsläget MKN för hälsa vid ett flertal mätstationer i södra Sverige. För såväl partiklar (i form av PM2,5) och bensen (i urban bakgrund) är risken låg att haltnivåer överstiger miljömålens preciseringar., The Swedish Environmental Protection Agency is responsible for the national air quality and precipitation monitoring in rural background areas. This report presents the results from the activities within the National monitoring programme for air pollutants including measurements (performed by IVL Swedish Environmental Research Institute (IVL), Stockholm University (SU), Swedish University of Agricultural Sciences (SLU), Chalmers University of Technology and Swedish Meteorological and Hydrological Institute (SMHI) respectively) until 2021 and modelling (performed by SMHI) until 2020 .For most of the air pollutants monitored the situation has improved significantly since the measurements started between 20 and 40 years back, regarding air concentrations as well as deposition in the rural background. The pollution load is in general decreasing the further north one goes.For most of the components for which there are environmental quality standards (EQS) and environmental objectives, the concentrations are well below the limit and target values. The concentrations of ground-level ozone exceed the air quality standard for health at several locations in southern Sweden. For particles (PM2,5) and benzene (in urban background air) there is a low risk for concentration levels above the specifications of the environmental objectives.

Mellan 1960 och idag har världspopulationen dubblerats medan matproduktionen tredubblats. Det har möjliggjorts av kemiskt framställda gödsel som introducerades på mitten av 1900-talet. Sedan 1965 har användandet av kvävegödsel ökat sexdubblet. Kvävegödsel ökar lönsamheten och avkastningen men har stora koldioxdutsläpp och orsaker övergödning. Därför finns det en efterfrågan på andra alternativ. Ett alternativ skulle kunna vara en syntetsik föränding av rhizosfären. För att undersöka om det är möjligt kommer ett modellsystem för insulerat metaboliskt utbyte att skapas. Modellsystemet kommer att ha en kvävefixarande bakterie som fixerar kväve från atmosfären och producerar en kvävekälla till en kolfixerande bakterie, som kommer modellera en växt i system. Den kolfixerande bakterien kommer att fixera koldioxid from atmosfären och producera en kolkälla för den kvävefixerande bakterien att använda. I den här studien har olika produktioner av olika kvävekällor i Escherichia coli och Anabaena sp. undersökts. Fyra olika plasmider har skapats för produktionen av alanin, guanin och allantoin. Alla odlingar med plasmiderna växte bättre än kontrollodlingarna, men de har inte blivit analyserade för produktion av metaboliterna på grund av tidsbrist. Tilläggningsvis, två av tre replikat av Anabaena sp. med en plasmid för allantoin produktion i media med urinsyra verkar ha varit stressade för okända anledningar, Between 1960 and today, the world population has doubled while food production has tripled. This has been made through chemical fertilisers being introduced in the middle of the 20th century. From 1965, the usage of nitrogen fertilisers has increased by sixfold. Nitrogen fertilisers improve crop profitability and yield but have large carbon dioxide emissions as well as cause eutrophication. Thus, there is a demand for an alternative. One alternative would be to engineer the rhizosphere. To investigate whether this is possible, a model system for insulated metabolic exchange will be created. The model system will have a nitrogen-fixating bacteria that will fixate atmospheric nitrogen and produce a nitrogen compound to a carbon-fixating bacteria, that will act as a plant in the model system. The carbon-fixating bacteria will fixate carbon dioxide from the atmosphere and produce a carbon source for the nitrogen-fixating bacteria to utilise. In this study, different productions of different nitrogen compounds in Escherichia coli and Anabaena sp. have been investigated. Four different plasmids have been constructed for the production of alanine, guanine and allantoin, respectively. The strains containing the plasmids all grew better than the control cultures, however, they have not been analysed for producing the metabolites due to time constraints.

Denna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i norra Sverige främst finansieras av länsstyrelserna i Dalarnas, Jämtlands, Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län samt Boliden Mineral AB men även av Naturvårdsverket. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet. Kvävenedfall och nitrat i markvattnet. Det finns en statistiskt signifikant minskning av det totala nedfallet av kväve till barrskog i norra Sverige för perioden 2001/02 – 2021/22 i norra Sverige. Nedfallet minskade med 30% under denna period. I början av tjugoårsperioden översteg kvävenedfallet i sydvästra delen av norra Sverige 6 kg kväve (N) per hektar och år medan det på senare år inte överstigit 4 kg N per hektar och år. Det totala kvävenedfallet till barrskog har under samma period minskat i Dalarna med 54 %, i Jämtland 53 %, i Västernorrland 47 % och i Västerbotten 38 %. I Norrbottens län finns ingen statistiskt säkerställd förändring. Med undantag av Dalarna och sydvästliga delar av Jämtland har växtligheten i norra Sverige sannolikt aldrig varit utsatt för ett kvävenedfall som överskridit den nu använda kritiska belastningsgränsen för barrskog på 5 kg N per hektar och år. För att skydda känsliga arter av mossor och lavar bör dock kvävenedfallet till boreala skogar vara ännu lägre och inte överstiga 2 - 5 kg N per hektar och år, beroende på växtslag.Generellt förekommer nitrat sällan i markvattnet i ostörd växande skog. Efter stormskador, avverkning, skogsgödsling eller andra störningar kan dock halterna av nitrat i markvattnet öka till höga nivåer, vilket i norra Sverige har inträffat efter en skogsgödsling av en tallskog vid Sör-Digertjärn i Jämtlands län samt efter slutavverkningar vid Storulvsjön i Västernorrlands län och vid Nymyran i Jämtlands län. Svavelnedfall och försurningFörsurning av mark och vatten orsakas av både svavel- och kvävenedfall, men även skogsbruket bidrar eftersom trädtillväxt medför upptag av buffran

På uppdrag av Luftvårdsförbundet i Värmlands län, Länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län samt Swedavia AB, genomför IVL Svenska Miljöinstitutet, i samarbete med Lunds universitet, inom Krondroppsnätet mätningar i bakgrundsmiljön av lufthalter, atmosfäriskt nedfall och markvattenkemi i mellersta Sverige. Mätningar har bedrivits i över 30 år. I denna rapport presenteras resultaten i en för mellersta Sverige sammanhållen regional rapport. I rapporten redovisas resultat från aktiva mätningar vid mätplatser inom Krondroppsnätet i mellersta Sverige under det hydrologiska året 2021/22, tillsammans med resultat från tidigare års mätningar och i jämförelse med motsvarande mätningar i övriga delar av landet. I rapporten redovisas även resultat från mätningar av nedfall till öppet fält vid Tyresta och Transtrandsberget inom den nationella miljöövervakningen, SveLoD. Resultaten visas främst som hydrologiska år, vilket omfattar oktober till och med september nästkommande år. I rapporten redovisas även resultat från andra Krondroppsnätsrelaterade projekt samt aktuella händelser från 2022. I Bilaga 1 visas information om de olika länens mätningar och mätplatser.Kvävenedfall och nitrat i markvattnet. Under det senaste hydrologiska året 2021/22 utsattes växtligheten i mellersta Sverige inte längre för ett kväve¬nedfall som överskred den nu använda kritiska belastningsgränsen för barrskog på 5 kg kväve (N) per hektar och år. Tidigare år har kvävenedfallet dock varit högre, med överskridanden, framför allt i de västra delarna av mellersta Sverige. Överskridanden kan leda till påverkan på markvegetationen i skogseko¬systemen samt risk för läckage av nitrat till yt- och grundvatten. Det totala kvävenedfallet till barrskog har minskat med 52 % i Värmlands län, 53 % i Södermanlands län och 57 % i Stockholms län sedan 2001.Nitrat förekommer hittills sällan i markvattnet i ostörda skogsekosystem i Sverige, förutom i de sydvästligaste delarna av landet.

På uppdrag av Luftvårdsförbunden i Skåne, Blekinge, Kalmar, Kronobergs, Jönköpings och Östergötlands län, Vätternvårdsförbundet, samt länsstyrelserna i Halland, Jönköping, Skåne och Västra Götalands län genomför IVL Svenska Miljöinstitutet, i samarbete med Lunds universitet, mätningar av lufthalter, atmosfäriskt nedfall och markvattenkemi i södra Sverige inom Krondroppsnätet. Mätningar har bedrivits i södra Sverige inom Krondroppsnätet i 36 år. Under det hydro¬logiska året 2021/22 gjordes mätningar vid 32 mätplatser. I Blekinge län startade mätningarna 1986, i Kronobergs län 1987, i Hallands län 1988, i nuvarande Skåne län, Jönköpings län och nuvarande Västra Götalands län 1989, i Östergötlands län 1991 och i Kalmar län 1994. I denna rapport redovisas resultaten från aktiva mätplatser i södra Sverige under det hydrologiska året 2021/22. Ett hydrologiskt år omfattar oktober till och med september nästkommande år. Det hydrologiska året 2021/22 är alltså perioden 2021-10-01 till 2022-09-30. I rapporten redovisas även resultat från mätningar av lufthalter vid mätplatserna Kullahus och Stenshult i Skåne, samt lufthalter från ytor i södra Sverige inom den nationella miljöövervakningen SveLoD. Vidare redovisas resultaten i förhållande till mätningar inom Krondroppsnätet i övriga delar av landet. I rapporten redovisas även resultat från andra Krondroppsnätsrelaterade projekt samt aktuella händelser från 2022 som är relevanta ur Krondroppsnätets synvinkel. I Bilaga 1 visas information om de olika länens mätningar och mätplatser.Mätningarna från 2021/22 ger, tillsammans med tidigare års mätningar, en bra bild över försurningsläget och kvävesituationen i södra Sverige. Kvävenedfallet minskar, men ligger fortsatt över kritisk belastningsgräns, och förhöjda nitrathalter i markvattnet i skogsekosystemen förekommer ibland i ostörd, växande skog. Högt kvävenedfall innebär en risk för kväveläckage till ytvatten och för påverkan på markvegetationens artsammansättning. Högt kvävenedfa

Utsläpp av orenat spillvatten till de naturliga vattendragen kan ge stora negativa effekter på det akvatiska ekosystemet och på människans hälsa genom exempelvis övergödning, toxisk påverkan på vattenlevande organismer, sjukdomsspridning och antibiotikaresistens. Reningsverk i större tätorter är idag anpassade för att rena spillvatten från kväve och fosfor, men de flesta reningsverk i Sverige saknar kväverening och är i låg grad anpassade för att rena avloppsvattnet från organiska mikroföroreningar. För att minska belastningen på recipienten krävs extra rening, och ett alternativ till mer traditionella reningstekniker är genom system som våtmarker för spillvattenrening, så kallade spillvattenvåtmarker. Syftet med denna studie är att undersöka reningsfunktionen i spillvattenvåtmarker för att höja kunskapen kring spillvattenvåtmarkers funktion för avskiljning av kväve, fosfor och läkemedelsrester. Genom en datainsamling från befintliga provtagningar, beräknades avskiljningseffektiviten för kväve och fosfor i sju våtmarker och för läkemedel i fem våtmarker. Även ingående och utgående halter av föroreningar analyserades. Efter analys och jämförelse av reningsresultat, togs parametrar som påverkar avskiljningseffektiviten inom och emellan olika våtmarker fram baserat på hur anläggningen och driften ser ut för respektive våtmark. Även en regressionsanalys gjordes. I spillvattenvåtmarker kan en kväveavskiljning i medeltal mellan 500 och 1600 kg/(ha·år) motsvarande 14 till 64 % och fosforavskiljning mellan 14 och 68 kg/(ha·år) motsvarande mellan 44 och 85 % väntas. I medeltal har kvävehalterna minskat från 20 mg/l till 13 mg/l, och fosforhalter från 0,27 mg/l till 0,13 mg/l. Resultatet av läkemedelsavskiljning delades in i säsonger, där halterna sommartid minskat från 1500 ng/l till 390 ng/l motsvarande 80 %, och vintertid från 500 ng/l till 315 ng/l motsvarande 21 %. Några läkemedelssubstanser med stor avskiljning var Diklofenak, Furosemid, Ibuprofen och Naproxen. Avskil, Discharges of pollutants through wastewater into natural waterways may cause major negative effects on the aquatic ecosystem and human health, where nitrogen, phosphorus and pharmaceutical residues are some of the pollutants found in wastewater. Treatment plants in larger urban areas are today built to reduce nitrogen and phosphorus, but most treatment plants in Sweden lack nitrogen removal and are to a low degree adapted to remove organic micro pollutions. To reduce the load on the recipient, additional treatment is required, and an alternative to more traditional treatment techniques is through systems such as constructed wetlands for wastewater treatment. The purpose of this study is to investigate the function of constructed wetlands for water treatment to increase knowledge about the function of reducing nitrogen, phosphorus and pharmaceutical residues. Through existing monitoring data, the treatment efficiency of nitrogen and phosphorus from seven wetlands and of pharmaceuticals from five wetlands were calculated. Also, incoming and outgoing concentrations of the pollutants were analyzed. After analysis and comparison of treatment results, parameters that affects removal efficiency within and between different wetlands were obtained based on the facility and operation for each wetland. Also, a regression analysis was made. In a wetland for wastewater treatment, a nitrogen removal between 500 to 1600 kg/(ha·year) (14 to 64 %) and a phosphorus removal between 14 to 68 kg/(ha·year) (44 to 88 %) can be expected. On average, nitrogen concentrations have decreased from 20 mg/l to 13 mg/l, and phosphorus concentrations from 0,27 mg/l to 0,13 mg/l. The result of pharmaceutical removal was divided into seasons, where the concentrations in summer decreased from 1500 ng/l to 390 ng/l corresponding to 80%, and in winter from 500 ng/l to 315 ng/l corresponding to 21%. Pharmaceuticals with greater removal efficiencies were Diclofenac, Furosemide, Ibuprofen and Naproxen. C, Rättelse angående Tot-N Alhagen våtmark finns i bifogad fil.

Fördelarna med att inkludera vall i växtföljden är många, till exempel kolinlagring, markförbättrande egenskaper och ogräsbekämpning. Intresset för odling av vall ökar när det finns fler avsättningsmöjligheter och ses som ett medel för att uppnå en hållbar intensifiering av odlingssystemet. Genom ett symbiotiskt förhållande med kvävefixerande bakterier minskar behovet av kvävegödsling när baljväxter inkluderas i vallen. Blandvall har flera fördelar gentemot renbestånd av gräs respektive baljväxter, som att kväveffektiviteten förbättras och ensilaget får en god lagringskapacitet. Vitklöver är en vanligt förekommande baljväxt som används i vallfröblandningar i Sverige. Syftet med arbetet är att genom att sammanställa litteratur undersöka hur man åstadkommer en lyckad/hållbart intensifierad slåttervall med vitklöver med avseende på olika odlingsåtgärder. För att få en bakgrund till varför vitklöver svarar på odlingsåtgärderna på ett visst sätt inleds resultat med att undersöka vitklövers agronomi och morfologi. Odlingsåtgärderna som sedan undersöks i arbetet är inför sådd, skördesystem och kvävegödsling, övervintring och bevattning. En lyckad slåttervall med vitklöver anses vara en vall med 30–50 % vitklöver för att tillgodose tillräcklig kvävefixering för att möjliggöra en reducering av kvävegödsling och ge ett vallfoder med lämpligt proteinvärde. En avkastning över 9 ton ts per hektar och ett energivärde högre än 10,5 MJ anses som bättre än förväntad. Tillväxt och överlevnad av vitklöver påverkas starkt av utveckling och spridning av stoloner. Vitklövers fotosyntetiska förmåga kan begränsas i konkurrens med andra arter i vallbeståndet. Dock har vitklöver en förmåga att anpassa sig efter olika förhållanden för att förbättra tillgången till ljus men den har svårigheter att hävda sig vid vallens etablering, varför det är motiverat att vallen ligger längre än två år. Vitklöver är också en uthållig art som inte angrips så lätt av rotröta som rödklöver, vilket gör att den, The benefits of including ley in crop rotations are numerous such as carbon sequestration, soil improving properties and weed management. There is also an increasing interest in cultivating ley since more market opportunities have developed and to include ley in the crop sequence is a means to achieve a sustainable intensification of the farming system. Through a symbiotic relationship with nitrogen-fixing bacteria, the need for nitrogen fertilisation decreases when legumes are included in the sward. Mixed swards have several advantages compared to pure stands of grass or legumes such as improved nitrogen efficiency and good storage capacity of the silage. White clover, a commonly occurring leguminous plant, can be selected for inclusion in ley seed mixtures. The purpose of this work is to, by compiling literature, investigate how to achieve a sustainable intensified clover grass ley with white clover in terms of various cultivation measures. To provide a background on why white clover responds in a certain way to cultivation measures, the results begin by examining the agronomy and morphology of white clover. The cultivation measures explored in this work include sowing methods, harvesting systems, nitrogen fertilisation, overwintering, and irrigation. A successful grass-clover ley with white clover is considered to be a ley with 30–50% white clover to ensure sufficient nitrogen fixation, enabling a reduction in nitrogen fertilisation, and providing ley forage with an appropriate protein value. A yield exceeding 9 tonnes of dry matter (DM) per hectare and an energy value higher than 10.5 MJ per kg DM are considered better than expected. The growth and survival of white clover is influenced by the development and spread of stolons. Competition with other species within the sward can limit white clover´s photosynthetic ability, leading to white clover trying to adapt to improve light conditions. However, white clover has difficulties asserting itself in the establish

Denna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i Skåne län främst finansieras av Skånes Luftvårdsförbund men även av Naturvårdsverket. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet. Minskade svavelutsläpp återspeglas i minskande lufthalter och nedfall Nuvarande och historiskt nedfall av svavel har orsakat betydande försurning av mark och vatten i Skåne. Både lufthalter av svaveldioxid och svavelnedfall till skog har dock minskat betydligt. I början av 1990-talet var svavelnedfallet i Skåne, exklusive havssaltsbidrag, omkring 20 kg per hektar och år, jämfört med 1,4 - 3,6 kg per hektar under det hydrologiska året 2020/21. Trots minskningen av svavelnedfallet till skog är markvattnet på 50 cm djup fortfarande kraftigt försurat på många håll i Skåne. Vid alla fyra mätplatserna har pH i markvattnet under lång tid varit under 5,0, förutom vid några få tillfällen de senaste åren, Markvattnets syraneutraliserande förmåga, ANC, har varit negativt eller nära noll och halterna av toxiskt oorganiskt aluminium har varit höga. Kvävenedfallet minskar inte och nitrat läcker ut i markvattnet Det årliga, totala nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog i Skåne beräknades under 2021 som ett arealbaserat medelvärde över länet till 8,0 kg per hektar, vilket är avsevärt högre än den kritiska belastningsgränsen för kvävenedfall till barrskog som används i Sverige, 5 kg per hektar och år. I motsats till nästan alla andra län i Sverige visar det arealbaserade medelvärdet för kvävenedfall till skog i Skåne inte någon statistiskt signifikant minskning under de senaste tjugo åren. Som mest har kvävenedfallet i delar av länet under tidigare år uppgått till närmare 28 kg per hektar. Vid alla de aktiva mätplatserna i Skåne, med skogar som inte påverkats av avverkningar, har förhöjda halter av nitratkväve i markvattnet uppmätts under olika tidsperioder, vilket tyder på att skogarna ligger nära kvävemättnad. Platsspecifika egenskap, Det totala kvävenedfallet till barrskog i Skåne varierade under det hydrologiska året 2020/21 mellan 6 och 16 kg per hektar, vilket är klart över den kritiska belastningsgränsen för barrskog. Mycket kväve i markerna orsakar regelbundet höga nitrathalter i markvattnet även i ostörd skog. Svavelnedfallet till skogarna i Skåne har minskat kraftigt och var lågt under 2020/21, mellan 1,4 - 3,6 kg per hektar, visar mätningarna inom Krondroppsnätet. Ett omfattande, historiskt försurande nedfall under många år medför dock att vattnet i marken under rotzonen fortfarande är surt och utan buffringskapacitet. Återhämtningen från försurningen i länet går mycket långsamt.

Denna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i Jönköpings län främst finansieras av Jönköpings läns Luftvårdsförbund men även av Naturvårdsverket och Vätternvårdsförbundet. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet. Lågt svavelnedfall men fortsatt försurning av markvattnet Försurning utgör fortfarande ett stort miljöproblem i Jönköpings län. Svavelnedfallet till granskogarna i länet har dock minskat kraftigt, med mellan 75 och 98 %, sedan slutet under 2000/01. Då var svavelnedfallet mellan 3 och 6 kg per hektar, medan det under det hydrologiska året 2020/21 varierade mellan 0,5 och 1,5 kg per hektar. Lufthalterna av svaveldioxid, som mäts vid Fagerhult, har halverats sedan 2001. Försurning av ytvatten i Jönköpings län reflekteras av markvattnets försurningsstatus vid mätplatserna i länet. Försurningsstatusen verkar ha förvärrats vid flera av länets provplatser under de senaste åren, i synnerhet vid Fagerhult i länets östra del. Detta kan till viss del härledas till de ökade kloridhalterna i markvattnet, som indikerar havssaltsepisoder och därmed surstötar. För att mark och vatten ska återhämta sig och miljömålet Bara naturlig försurning ska uppnås krävs fortsatt lågt svavel­nedfall, att nedfallet av kväve inte överskrider vad skogen kan ta upp, samt att skogsbrukets för­surnings­påverkan hålls på en låg nivå. Nedfallet av kväve överskrider kritisk belastning Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog i Jönköpings län för kalenderåret 2021 har beräknats till mellan 4,8 och 6,7 kg per hektar. Kvävenedfallet har under många år klart överskridit den kritiska belastnings­gräns som för granskog i Sverige är 5 kg kväve per hektar och år. Kvävenedfallet till barrskog i Jönköpings län har dock sedan 2001 minskat med 44 %, vilket är en något större minskning jämfört med rapporterade utsläppsminskningar av oorganiskt kväve i Europa. Halterna av nitrat i markvatten har varit mycket låga i ostörd, Det totala kvävenedfallet till Jönköpings läns skogar för det hydrologiska året 2020/21 var mellan 5 och 7 kg per hektar. Kvävenedfallet har under många år klart överskridit den kritiska belastningsgräns som för granskog i Sverige är 5 kg kväve per hektar och år. Mycket kväve i markerna orsakar höga nitrathalter i markvattnet i vid störningar. Dock var nitrathalterna i markvattnet under året låga. Svavelnedfallet till skogarna i Jönköpings län har minskat kraftigt och var mycket lågt under det hydrologiska året 2020/21, cirka 0,5 – 1,5 kg per hektar, enligt mätningarna i länet inom Krondroppsnätet. Ett omfattande, historiskt försurande nedfall under många år medför dock att vattnet i marken under rotzonen fortfarande är surt och utan buffringskapacitet. Inga av ytorna i Jönköpings län visar på någon signifikant återhämtning från försurning genom ett statistiskt säkerställt ökande pH eller ANC. Försurningsstatusen verkar ha förvärrats vid flera av länets provplatser under de senaste åren, i synnerhet vid Fagerhult i länets östra del.

Denna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i Hallands län främst finansieras av Länsstyrelsen i Halland men även av Naturvårdsverket. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet. Nitrat i markvattnet efter stormskador Det årliga, totala kvävenedfallet till barrskog i Halland varierade under hydrologiska året 2020/21 mellan 7,2 kg per hektar i norra och 9,3 kg per hektar i de södra delarna av länet. Den kritiska belastningsgränsen för barrskog i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år, överskreds därmed i hela länet. Det beräknade totala kvävenedfallet över Halland per kalenderår har sedan 2001 varierat mellan 5,9 och 19,7 kg per hektar och år och har under denna tidsperiod minskat statistiskt säkerställt med 32 %. Tydligt förhöjda halter av nitrat (halter över detektionsgränsen) förekommer regelbundet i markvattnet i växande, ostörd skog i Halland. Stormskador från Gudrun (2005) och Per (2007) ökade ytterligare på nitratkvävehalterna i markvattnet. Halterna av nitrat i markvattnet har minskat vid vissa platser, både i ostörd och stormskadad skog. Kväve som inte tas upp av skogsekosystemen kan orsaka ett diffust läckage till grund- och ytvatten, vilket i sin tur kan det bidra till fortsatt försurning av mark- och ytvatten. Läckande kväve från skogsmarken bidrar även till övergödning av sjö- och kustvatten. Historiskt högt svavelnedfall ger långsam återhämtning från försurning Svavelnedfallet i Halland har historiskt sett varit mycket högt, vid vissa platser i slutet av 1980-talet upp mot 30 kg per hektar och år. Nedfallet av svavel har dock minskat kraftigt. I länets norra del var svavelnedfallet i början av 1990-talet cirka 12 kilo per hektar och år. Under 2020/21 var svavelnedfallet 1–2 kg per hektar. Minskningen har planat ut under de senaste 4–5 åren. Markvattnet på 50 cm djup vid de skogliga mätplatserna i Halland är fortfarande försurat, med låg buffringskapacitet (ANC). Det finns dock tecken, Det årliga, totala kvävenedfallet till barrskog i Halland varierade under hydrologiska året 2020/21 mellan 7,2 kg per hektar i norra och 9,3 kg per hektar i de södra delarna av länet, visar mätningarna inom Krondroppsnätet. Den kritiska belastningsgränsen för barrskog i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år, överskreds därmed i hela länet. Tydligt förhöjda halter av nitrat (halter över detektionsgränsen) förekommer regelbundet i markvattnet även i växande, ostörd skog i Halland. Svavelnedfallet i Halland har historiskt sett varit mycket högt, vid vissa platser i slutet av 1980-talet upp mot 30 kg per hektar och år. Nedfallet av svavel har dock minskat kraftigt. Under 2020/21 var svavelnedfallet 1–2 kg per hektar. Ett omfattande, historiskt försurande nedfall under många år medför dock att vattnet i marken under rotzonen fortfarande är surt och utan buffringskapacitet. Återhämtningen från försurningen i länet går mycket långsamt.

Denna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i Blekinge län främst finansieras av Blekinge Kustvatten och Luftvårdsförbund men även av Naturvårdsverket. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet. Kvävenedfallet minskar men är fortfarande över kritisk belastning Atmosfäriskt nedfall av oorganiskt kväve till barrskog i Blekinge län har för det hydrologiska året 2020/21 beräknats till mellan 7 och 9 kg per hektar. Detta överskrider den kritiska belastningsgräns som används i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år. Kvävenedfallet, beräknat som ett yttäckande medelvärde för hela länet, har dock minskat med 37 % under tjugoårsperioden 2001–2021. Halterna av nitrat i markvatten är genom­gående låga i ostörd, växande skog i länet. Kraftigt förhöjda halter av nitratkväve i markvattnet under en period efter avverkning i Vång A visade dock på ett stort överskott av kväve i marken. Detta innebär en risk för att störningar, exempelvis i form av stormskador eller insektsgrepp, kan leda till kraftigt förhöjda nitrathalter i markvattnet och utlakning av kväve, vilket har visats på andra platser i södra Sverige. Svavelnedfallet har minskat kraftigt, men återhämtningen går långsamt Svavelnedfallet till skog i Blekinge har minskat, från omkring 20 kg per hektar och år när mätningarna startade i mitten av 1980-talet till 1–2 kg per hektar under det hydrologiska året 2020/21, till följd av de minskade utsläppen av svavel. Återhämtning av markvattnet från försurning pågår, men det går långsamt och markvattnet är fortfarande kraf­tigt försurat. Den syraneutraliserande förmågan (ANC) är under eller omkring 0 i de flesta fall. Av­verkning eller andra störningar som innebär att kväveupptaget minskar, samt havssaltsepisoder som kan orsaka jonbyte och frigörelse av vätejoner, kan leda till kraftiga surstötar. För att mark och vatten ska åter­hämta sig från försurning, och miljömålet Bara naturlig försurning uppnås, krävs fort, Atmosfäriskt nedfall av oorganiskt kväve till barrskog i Blekinge län har för det hydrologiska året 2020/21 beräknats till mellan 7 och 9 kg per hektar. Detta överskrider den kritiska belastningsgräns som används i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år. Mycket kväve i markerna orsakar höga nitrathalter i markvattnet i vid störningar. Dock var nitrathalterna i markvattnet under året låga. Svavelnedfallet till skogarna i Blekinge har minskat kraftigt och var lågt även under det hydrologiska året 2018/19, mellan 1–2 kg per hektar, visar mätningarna i länet inom Krondroppsnätet. Ett omfattande, historiskt försurande nedfall under många år medför dock att vattnet i marken under rotzonen fortfarande är surt och utan buffringskapacitet. Återhämtningen från försurningen i länet går mycket långsamt.

Denna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i Värmlands län främst finansieras av Värmlands läns luftvårdsförbund men även av Naturvårdsverket. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet. Numera ett lågt svavelnedfall men långsam återhämtning från försurning Ett stort antal av Värmlands sjöar och vattendrag är fortsatt försurade, och det bedrivs en omfattande kalkningsverksamhet i länet. Svavelnedfallet till skog i Värmland har dock minskat kraftigt. Vid den mest belastade mätplatsen i länet, Södra Averstad, har nedfallet av svavel (exklusive havssaltsbidrag) minskat från 8–10 kg per hektar och år i början på 1990-talet till i storleksordningen 1 kg per hektar under senare år. För att markvattnet skall bidra till en återhämtning från försurning i sjöar och vattendrag måste det ha ett värde på den syraneutraliserande förmågan (ANC) som är klart större än noll. Detta är fallet endast vid den nordligaste mätplatsen, Transtrandsberget, medan värdet för ANC för de två sydliga mätplatserna, Blåbärskullen och Södra Averstad, har pendlat kring noll och på senare år även uppvisat negativa värden. Mycket kväve i markerna ger höga halter av kväve i markvattnet vid störningar Nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog, beräknat som geografiskt interpolerade värden för Värmlands län, har för det hydrologiska året 2020/21 beräknats till mellan 4 och 6 kg kväve per hektar. För första gången överskreds inte den kritiska belastningsgräns som har satts för barrskog i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år. Ett platsspecifikt, beräknat värde för Blåbärskullen 2020/21 var dock något högre, cirka 6 kg kväve per hektar och år. Kvävenedfallet till barrskogen i Värmland har halverats sedan 2001, baserat på kalenderår, vilket är en något större minskning än den rapporterade minskningen av kväveutsläppen i Europa. Skogarna i länet har en stor kapacitet till att lagra deponerat kväve i marken. Mätningar vid de avverkade gr, Nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog, beräknat som geografiskt interpolerade värden för Värmlands län, har för det hydrologiska året 2020/21 beräknats till mellan 4 och 6 kg kväve per hektar. För första gången överskreds inte den kritiska belastningsgräns som har satts för barrskog i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år. Kväve i markerna orsakar höga nitrathalter i markvattnet i vid störningar, till exempel stormskador men generellt var nitrathalterna i markvattnet låga i Värmlands skogar. Svavelnedfallet till skogarna i Värmland har minskat kraftigt och var lågt under 2020/21, runt 1 kg per hektar, visar länets mätningar inom Krondroppsnätet. Ett historiskt försurande nedfall under många år medför dock att vattnet i marken under rotzonen i länets södra delar fortfarande är surt och utan buffringskapacitet. Återhämtningen från försurningen i länet går mycket långsamt.

Denna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i norra Sverige främst finansieras av Länsstyrelserna i Dalarnas, Jämtlands, Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län. Vissa mätningar finansieras även av Naturvårdsverket och av Boliden Mineral AB. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet. Kvävenedfallet minskar, men inte längst i norr, och nitratläckage i markvattnet från skogsekosystemen i norra Sverige förekommer sällan i ostörd, växande skog. Undantaget Dalarna och sydvästliga delar av Jämtland har växtligheten i norra Sverige sannolikt aldrig varit utsatt för ett kvävenedfall som överskridit den kritiska belastningsgränsen för barrskog på 5 kg N per hektar och år. Det totala kvävenedfallet i Dalarnas län varierade under det hydrologiska året 2020/21 mellan 3 och 5 kg per hektar, i Jämtlands län mellan 2 och 3 kg per hektar, i Västernorrlands län mellan 3 och 4 kg per hektar, i Västerbottens län mellan 2 och 4 kg per hektar och i Norrbottens län mellan 1 och 3 kg per hektar. Sammantaget visar mätningarna att nitrat sällan förekommer i markvattnet i skogsekosystemen i ostörd växande skog i norra Sverige. Efter stormskador, avverkning eller andra störningar kan dock halterna av nitrat generellt öka till ganska höga nivåer i markvattnet. Förhöjda nitratkvävehalter i markvatten är det första tecknet på att det finns mer kväve än vad skogsekosystemet kan ta upp, vilket medför en risk för utlakning till ytvatten. Detta har visats för ett flertal platser i södra Sverige och nu även påvisats i norra Sverige, då nitratkväve läckt ut vid granskogen i Nymyran i Jämtlands län efter avverkning. Svavelnedfallet i norra Sverige är fortsatt lågt, men återhämtningen från försurningen går långsamt. Svavelnedfallet (utan havssaltbidraget) till skogen i norra Sverige har minskat kraftigt sedan mätstarten och minskningen, mellan 53 och 77 %, är statistiskt säkerställd för samtliga nu akt, Det totala kvävenedfallet i Dalarnas län varierade under det hydrologiska året 2020/21 mellan 3 och 5 kg per hektar, i Jämtlands län mellan 2 och 3 kg per hektar, i Västernorrlands län mellan 3 och 4 kg per hektar, i Västerbottens län mellan 2 och 4 kg per hektar och i Norrbottens län mellan 1 och 3 kg per hektar. Nitrat förekommer sällan i markvattnet i ostörda skogsekosystem i norra Sverige. Svavelnedfallet till skogarna i norra Sverige är generellt lågt i norra Sverige och det har minskat kraftigt visar inom Krondroppsnätet. Men under 2020/21 var dock svavelnedfallet högre än på flera år vid de olika mätplatserna. Högst svavelnedfall under 2020/21 uppmättes vid Holmsvattnet på 1,5 kg per hektar följt av Lakamark, Bäcksjö med 1,3 kg per hektar. Lägst svavelnedfall uppmättes vid Ammarnäs med cirka 0,2 kg per hektar. Resultaten från markvattenmätningarna visar att pH i markvattnet fortfarande är relativt högt, men på några mätplatser är pH lågt och återhämtningen går långsamt. Markvattnets pH varierade mellan 5,1 och 6,7 under 2021, och ANC (den syraneutraliserande förmågan) var svagt positiv vid samtliga mättillfällen under 2021 vid mätplatserna i norra Sverige.

Denna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i Kalmar län främst finansieras av Kalmar läns luftvårdsförbund men även av Naturvårdsverket. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet. Kvävenedfallet minskar men är fortfarande över kritisk belastning Lufthalterna av kvävedioxid har sedan 1999 minskat med 32 % vid både Rockneby och Ottenby, vilket är lägre än Europas emissionsminskningar av kvävedioxid (1999–2019: -51%). Atmosfäriskt nedfall av oorganiskt kväve till barrskog i Kalmar län har för det hydrologiska året 2020/21 beräknats till mellan 4,7 och 6,7 kg per hektar, med lägst nedfall i de norra delarna. Den kritiska belastningsgräns som används i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år, överskreds i nästan hela länet under 2020/21. Kvävenedfallet, beräknat som ett yttäckande medelvärde för hela länet, har dock minskat med 46 % under tjugoårsperioden 2001–2021. Det totala nedfallet av oorganiskt kväve vid Rockneby minskade mellan 2001/02 och 2020/21 med 33 %. Däremot minskade inte kvävenedfallet med nederbörden vid Rockneby, vilket tyder på att torrdepositionen i Kalmar län alltjämt har stor betydelse. Nitrathalterna i markvattnet är generellt låga i ostörd, växande skog i länet men mätningarna visar på att sporadiskt förhöjda nitrathalter kan förekomma. Mycket tyder på att avsevärda mängder kväve finns upplagrat i skogsmarken i länet. Detta innebär en risk för att störningar, exempelvis i form av stormskador, insektsgrepp eller avverkning, kan leda till kraftigt förhöjda nitrathalter i markvattnet och utlakning av kväve, vilket har visats på andra platser i södra Sverige. Svavelnedfallet har minskat kraftigt, men återhämtningen går långsamt Lufthalterna av svaveldioxid har sedan 1999 minskat med 58 % vid Rockneby och 72 % vid Ottenby, vilket är lägre än Europas emissionsminskningar av oxiderat svavel (1999–2019: -91 %). En trolig orsak är att svavel­dioxidhalterna i länet påverkas av utsläpp från, Atmosfäriskt nedfall av oorganiskt kväve till barrskog i Kalmar län har för det hydrologiska året 2020/21 beräknats till mellan 4,7 och 6,7 kg per hektar, med lägst nedfall i de norra delarna, visar mätningarna inom Krondroppsnätet. Den kritiska belastningsgräns som används i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år, överskreds i nästan hela länet under 2020/21. Mycket kväve i markerna orsakar höga nitrathalter i markvattnet i vid störningar. Dock var nitrathalterna i markvattnet under året generellt låga. I mitten av 1990-talet uppmättes svavelnedfall vid Ottenby på över 10 kg per hektar, medan svavelnedfallet under det hydrologiska året 2020/21 varierade mellan 0,6 kg per hektar och 1,2 kg per hektar. Ett omfattande, historiskt försurande nedfall under många år medför att markvattenkemin i länet visar på bestående försurningsproblem i länets mellersta och södra delar.

Denna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i Västra Götalands län främst finansieras av Länsstyrelsen i Västra Götaland men även av Naturvårdsverket. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet. Kvävenedfallet minskar men är fortfarande över kritisk belastning Lufthalterna av kvävedioxid har sedan 1997 minskat med 53 % vid Hensbacka, vilket är i nivå med Europas emissionsminskningar av kvävedioxid (1997–2019: -54%). Under det hydrologiska året 2020/21 varierade kvävenedfallet över öppet fält vid länets mätplatser mellan 4,8 och 6,7 kg oorganiskt kväve per hektar. Kvävenedfallet på öppet fält har varit på en liknande nivå under de senaste sex åren. Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog i Västra Götalands län har för det hydrologiska året 2020/21 beräknats till mellan 5,5 och 7,9 kg per hektar, med lägst nedfall i de norra delarna. Den kritiska belastningsgräns som används i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år, överskreds därmed i hela länet under 2020/21. Kvävenedfallet, beräknat som ett yttäckande medelvärde för hela länet, har minskat med 39 % under tjugoårsperioden 2001–2021. Nitrathalterna i markvattnet är generellt låga i ostörd, växande skog i länet men mätningarna visar på att sporadiskt förhöjda nitrathalter kan förekomma. Mycket tyder på att avsevärda mängder kväve finns upplagrat i skogsmarken i länet. Detta innebär en risk för att störningar, exempelvis i form av stormskador, insektsgrepp eller avverkning, kan leda till förhöjda nitrathalter i markvattnet och utlakning av kväve till vattendrag och sjöar, vilket har visats för den avverkade krondroppsytan vid Storskogen. Svavelnedfallet har minskat kraftigt, men återhämtningen går långsamt Lufthalterna av svaveldioxid har sedan 1997 minskat med 53 % vid Hensbacka, vilket är lägre än Europas emissionsminskningar av oxiderat svavel (1997–2019: -93 %). I början av 1990-talet var svavelnedfallet i länet mycket högt, vid He, Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog i Västra Götalands län har för det hydrologiska året 2020/21 beräknats till mellan 5,5 och 7,9 kg per hektar, med lägst nedfall i de norra delarna. Den kritiska belastningsgräns som används i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år, överskreds därmed i hela länet under 2020/21. Mycket kväve i markerna orsakar höga nitrathalter i markvattnet i vid störningar. Dock var nitrathalterna i markvattnet under året låga vid flertalet mätplatser. I början av 1990-talet var svavelnedfallet i länet mycket högt, över 15 kg per hektar. Under det hydrologiska året 2020/21 var svavelnedfallet i länet avsevärt lägre, runt 1 kg per hektar, visar länets mätningar inom Krondroppsnätet. Ett omfattande, historiskt försurande nedfall under många år medför dock att vattnet i marken under rotzonen fortfarande är surt och utan eller mycket liten buffringskapacitet. Återhämtningen från försurningen i länet går mycket långsamt.

Denna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i Östergötlands län främst finansieras av Östergötlands Luftvårdsförbund men även av Naturvårdsverket. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet. Kvävenedfallet minskar men kritisk belastning överskrids fortfarande Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till skog i Östergötland har beräknats till mellan 5,1 och 6,2 kg per hektar för det hydrologiska året 2020/21, med lägst nedfall i länets norra delar. Mätningarna visar att kväve­nedfallet till länet överskred den kritiska belastningsgräns som har satts för barrskog i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år. Nedfallet av kväve med nederbörden har minskat statistiskt säkerställt med 33 % vid Höka sedan 1996/97. Lufthalterna av kväve­dioxid vid Höka har mer än halverats sedan mätstarten 1999, medan ingen statistiskt signifikant förändring har uppmätts för lufthalterna av ammoniak. Liksom under flertalet tidigare år var halten nitratkväve i markvattnet under det hydrologiska året 2020/21 låg. Sammantaget visar markvattenmätningarna i Östergötlands län att nitrat sällan förekommer i mark­vattnet i länets växande skogar. Detta visar att skogarna i länet har kapacitet att lagra kväve i marken, men stormskador eller andra störningar kan göra att kväve börjar läcka ut i markvattnet. I Östergötland har dock stormpåverkan hittills varit begränsad. Det kväve som inte tas upp av skogseko­systemen kan transporteras vidare och bidra till förhöjda nitrathalter i grundvattnet och därmed försämrad dricksvattenkvalitet, samt övergödning av ytvatten. Lågt svavelnedfall men långsam återhämtning från försurning Försurningen av sjöar och vattendrag i länet är omfattande och förutsägs bestå under lång tid framöver. Det har dock skett en kraftig minskning av svavelnedfallet i länet under de senaste tjugo åren med mellan 86 och 98 %. Detta beror på minskade utsläpp av svavel från Sverige och övriga Europa. Sänkt svavelhalt i far, Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till skog i Östergötland har beräknats till mellan 5,1 och 6,2 kg per hektar för det hydrologiska året 2020/21, med lägst nedfall i länets norra delar. Mätningarna visar att kväve­nedfallet till länet överskred den kritiska belastningsgräns som har satts för barrskog i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år. Mycket kväve i markerna orsakar höga nitrathalter i markvattnet i vid störningar. Dock var nitrathalterna i markvattnet under året låga. Svavelnedfallet till skogarna i Östergötland har minskat relativt kraftigt och var mycket lågt under det hydrologiska året, mindre än 1 kg per hektar, jämfört med 3 till 5 kg per hektar i slutet av 1990-talet, visar mätningarna i länet inom Krondroppsnätet. Försurningstillståndet i skogsmarken i länets södra delar har förbättrats, och markvattnet visar tecken på återhämtning från försurning. Ytterligare återhämtning krävs, främst vid Höka, i länets norra delar, för att avrinnande vatten ska kunna förse ytvattnet med buffringskapacitet

Eutrophication, a surplus of nutrients, is a problem in aquatic environments and one of the Swedish Environmental Goals is that there should be no eutrophication caused by human activities. Constructed wetlands (CW:s) is a measure that could be implemented to decrease the transport of nutrients to water bodies through retention. To optimize the placement of CW:s, this project aims to understand how different factors affect the retention of P (phosphorus) and N(nitrogen) in constructed CW:s and if there are geographical and seasonal variations in retention. Water samples were collected during three sampling periods from CW:s in Halland, in south-western and Mälardalen in eastern Sweden. The variation in retention of P and N between Halland and Mälardalen and between the different sampling occasions was then investigated. The effect of different factors in the catchment area such as percentage of clay, silt and sand, agricultural land, P-AL (phosphorus extracted with ammonium lactate) in the soil, erosion riskclass and the depth of the CW:s on the retention of P and N was also tested. The TP (total phosphorus) load and retention differed between the CW:s in Halland and Mälardalen. In Mälardalen, the load was slightly higher, and had a higher variation in TP load, which can be related to the differences in erosion risk classes as more easily eroded soils usually release P during periods with a lot of runoff. TP retention deviated more from zero in Mälardalen compared with Halland. The retention of TN (total nitrogen) seemed to be higher during August despite the lower TN load. This could be because during the warmer season, there is more retention of inorganic N through denitrification and plant uptake. Many factors such as soil type, erosion risk class, share of agricultural land and hydraulic load (HL) was found to be positively correlated with the load. However, most of the examined factors in the catchment area showed no correlation with the retention of N or P. Th, Övergödning, överskott av näringsämnen, är ett problem i vattenmiljöer. Ett av de svenska miljömålen är att det inte ska ske någon övergödning orsakad av människan. Anläggning av våtmarker är en åtgärd som kan vidtas för att minska transporten av näringsämnen till vattendrag genom retention. Anlagda våtmarkers effektivitet beror på olika faktorer såsom jordtyp, markanvändning, utformning och årstid. För att optimera placeringen av anlagda våtmarker, syftar detta projekt till att förstå hur de olika faktorerna påverkar retentionen av fosfor (P) och kväve (N) i anlagda våtmarker och om det finns geografiska och säsongsmässiga variationer i retention. Vattenprover togs vid tre provtagningstillfällen från anlagda våtmarker i Halland, i sydvästra Sverige och Mälardalen i östra Sverige. Variationen i retentionen av P och N mellan Halland och Mälardalen och mellan de olika provtagningstillfällena undersöktes därefter. Effekten på retentionen av olika faktorer i avrinningsområdet såsom andel lera, silt och sand, jordbruksmark, P-AL (fosfor extraherat från jord med ammoniumlaktat) i marken, erosionsriskklass och medeldjupet av de anlagda våtmarkerna på retentionen av P och N undersöktes också.Belastningen och retentionen av TP (totalfosfor) skiljde sig mellan de anlagda våtmarkerna i Mälardalen och Halland. I Mälardalen var belastningen något högre, samt hade högre variation i TP-belastning, vilket kan relateras till skillnaderna i erosionsriskklasser då mer lätteroderade jordarter oftast släpper P under perioder med mycket avrinning. TP retentionen avvek mer från noll i Mälardalen jämfört med Halland. Retentionen av TN (totalkväve) var förhållandevis hög under augusti trots den förhållandevis lägre TN-belastningen jämfört med höst-och vinterprovtagningarna. Detta kan bero på att det under den varmare årstiden skermer retention av oorganiskt kväve genom denitrifikation och växtupptag.Många faktorer såsom jordart, erosionsriskklass, andel jordbruksmark och hydraulisk belastni

Världsbefolkningens tillväxt sätter stort tryck på livsmedelsproduktionen. För att bemöta den ökande efterfrågan på mat förbrukas stora mängder handelsgödsel i syftet att stimulera tillväxten hos grödor och öka jordbruksmarkens bördighet. Överkonsumtion av gödsel inom jordbruket har bidragit till växtnäringsläckage och eutrofieringen av Östersjön. En konsekvens av övergödning är ökad tillväxt av sjögräs och tång. Särskilt stora mängder av ilandflutet sjögräs och tång (även kallat släke) ansamlas på Gotlands stränder. Dessa makroalger är rika på mineraler och näringsämnen, som dessutom är viktiga för växternas ämnesomsättning och tillväxt. Genom att samla in och använda släke som gödsel kan näringen som algerna tagit upp återföras till marken och därmed återvinnas. För att öka intresset för släke som biogödsel är det därför viktigt att alternativet är ekonomiskt lönsamt och konkurrenskraftigt på gödselmarknaden. Denna studie syftar till att undersöka vilka förutsättningar biogödningsmedel från släke har att bli ett ekonomiskt hållbart alternativ till handelsgödsel. Med en litteraturstudie som utgångspunkt är målet att skapa en modell för att jämföra priset på släkegödsel och handelsgödsel. Resultatet visade att handelsgödsel, för tillfället, betraktas som en mer attraktiv marknadsvara än släkegödsel. Trots vissa begränsningar bedöms släkegödsel ha potential att konkurrera med handelsgödsel och förhoppningsvis stärka sin position på gödselmarknaden i framtiden. Exempelvis genom att blanda in släke med konstgödsel för att minska näringstillförseln till havet och återvinna näringen som redan finns i jordbrukskretsloppet., Rapid world population growth has caused excessive pressure on the food industry. To meet the increasing demand for food a substantial amount of commercial fertilizer is used to stimulate the growth of crops and boost the fertility of agricultural lands. Overconsumption of fertilizers has contributed to nutrient leakage and eutrophication of the Baltic Sea. Consequently, the phenomenon has led to increased growth of seaweed and seagrass, particularly in the coastal areas of Gotland where it accumulates after being washed up from the sea (also called beach-wrack). These macroalgae are rich in minerals and nutrients, which are important for the plants' metabolism and growth. By collecting and using beach-wrack as a biofertilizer, the nutrient uptake by algae can therefore be returned to the soil and thus recycled. To enable the use of biofertilizers from beach-wrack within agricultural practices, it needs to be economically profitable and competitive on the market of commercial fertilizers. This study aims to investigate the preconditions for biofertilizers from beach-wrack to become an economically sustainable alternative to commercial fertilizers. With a literature study as a basis, the goal is to create a model for comparing the price of beach-wrack fertilizer and commercial fertilizers. The result showed that commercial fertilizers are considered to be more attractive on the fertilizer market than beach-wrack fertilizer. Despite the limitations of algae-biofertilizer, beach-wrack could have the potential to compete with commercial fertilizer alternatives in the future and hopefully strengthen its position on the fertilizer market. For instance, by mixing the beach-wrack with mineral fertilizers, thus reducing the supply of nutrients to the sea, and recycling the nutrients that are already present in the agricultural cycle.

MATCH Sverigesystemet är ett operativt system inkluderande en atmosfärkemisk spridningsmodell, där regionalskaliga modellberäkningar och mätdata kombineras för att kartlägga aktuella förhållanden och följa förändringar i tiden av såväl luftkoncentrationer som deposition av svavel, kväve och baskatjoner över Sverige. De nationella miljömål som framför allt berörs är försurning, övergödning och luftkvalitet. Halter i luft och deposition till mark presenteras för svavel, kväve och baskatjoner för åren 2017-2019. Ett antal statistiska mått för halter i luft och deposition av marknära ozon presenteras också. Den största depositionen sker generellt i de sydvästra delarna av Sverige, och minskar norrut, medan lägst deposition sker i Norrlands inland. För totaldepositionen av kväve och svavel samt halterna av marknära ozon beror variationen mellan de tre åren främst på meteorologisk variabilitet. Totaldepositionen av oxiderat svavel exklusive havssalt (XSOX) för de senaste åren har lägst deposition av alla år som visas (1998-2018). Längst kusterna är depositionen lägre på grund av SECA-områdets krav på lägre svavelhalter i marina bränslen efter år 2015. Det svenska bidraget är ungefär detsamma för de tre åren, vilket indikerar att långdistanstransporten orsakar minskningen av totaldeposition. De högsta halterna av marknära ozon (antal dagar då halterna överstiger 120 μg/m3) inträffade under 2018 främst i södra Sverige under 2018 med i genomsnitt 10-20 dagars överskridande. För 2019 skedde också ett tiotal överskridanden i södra Sverige och Uppland, men även i norra fjällen. Jämfört med perioden 1990-2013 var 2018 och 2019 extremår för höga halter av marknära ozon i hela Sverige, med överskridanden av miljökvalitetsnormen i nästan hela landet. Under 2016 har ozondeposition till växter (ozonupptag), PODY för generisk lövskog och generiska grödor implementerats i MATCH-Sverigesystemet (Engardt et al, 2016). För de kartlagda åren framträder det en kraftig gradient från fjällomr

Metoden att använda mattbildande mossor som bioindikator för metaller och kväve ger en god bild av nedfallet över Sverige. I området kring Aitikgruvan har förtätade undersökningar av metallhalter i mossa tidigare genomförts 1995, 2000, 2007, 2011 och 2015. Under 2020 var första gången då även kväve analyserades i mossorna. Mossproverna från förtätningsområdet har kategoriserats beroende på avstånd till gruvan, inom en mil, inom en till två mil och inom tre till sju mil. Jämförelser har även gjorts mot nationella mossprover i norra Sveriges inland och Norrbottens län. Särskilt för arsenik, järn, koppar, krom, nickel, aluminium, vanadin, kobolt, molybden och antimon fanns för uppmätta halter i mossproverna ett starkt statistiskt signifikant beroende av avståndet från Aitikgruvan. Regressionsanalysen visade att för zink, mangan och kväve fanns inget statistiskt signifikant samband mellan halterna i mossproverna och avstånd från Aitikgruvan. I området närmast gruvan i Aitik fanns det för flertalet metaller fanns inga statistiskt signifikanta förändringar av medianhalterna mellan 2015 och 2020 års undersökningar. Undantag var dock att kvicksilver- och zinkhalterna ökade mellan 2015 och 2020, medan nickelhalten minskade i området närmast gruvan (inom en mil). Även i området inom en till två mils avstånd från gruvan ökade zinkhalten mellan 2015 och 2020 års undersökningar, samtidigt som medianhalterna av bly, krom och nickel minskade. För området längst bort från gruvan (tre till sju mil) ökade medianhalterna av arsenik, järn, krom och kvicksilver mellan 2015 och 2020 års undersökningar. Under de senaste 25 åren (1995–2020) visade trendanalysen att medianhalten i mossa för bly och kadmium har minskat statistiskt signifikant för alla tre områden inom sju mils avstånd från Aitikgruvan. Trendanalysen visade även att under de senaste 25 åren (1995–2020) har medianhalten i mossa för arsenik och nickel minskat statistiskt signifikant för området inom tre till sju mils avstånd, På uppdrag av Boliden Aitik har IVL Svenska Miljöinstitutet AB utfört förtätningsmätningar av halter av metaller och kväve i mossa insamlade i anslutning till Aitikgruvan i Gällivare under 2020. Att det fanns en påverkan från Aitikgruvan på halterna som uppmättes i mossprover insamlade inom tre mil från gruvan var särskilt tydligt för järn, koppar och kobolt där halterna i förtätningsproverna var klart högre än bakgrundshalterna. Under 2020 års undersökning fanns de högsta halterna för flertalet av metallerna bland förtätningsprovpunkterna i området inom en mils avstånd från Aitikgruvan. Undantag från detta gällde mangan och kväve, där de högsta halterna uppmättes i mossor från området inom tre till sju mil respektive en till två mil från gruvan.

Metoden att använda mattbildande mossor som bioindikator för metaller och kväve ger en god bild av nedfallet över Sverige och andra länder. I Stockholms län har förtätande undersökningar av metallhalter i mossa genomförts med fem års mellanrum sedan 1990, medan kvävehalter har undersökts sedan 2015. Mossproverna från länet har i rapporten kategoriserats som antingen centrala eller perifera provpunkter. Regressionsanalys visade särskilt tydligt för järn, krom, nickel, vanadin och antimon att halterna var högre desto närmare Stockholm centrum som mätplatserna låg. Detta resultat tyder på att det för dessa metaller fanns en påverkan av emissioner från centrala Stockholm på flera mils avstånd från Stockholms centrum. Däremot fanns inget motsvarande samband för halterna av kadmium, mangan och kväve i mossa. Jämförelsen av olika metallers och kväves medianhalter mellan 2020 och 2015 års mossundersökningar kunde för Stockholms län endast genomföras för Stockholms perifera provpunkter då inga mossprov togs vid Stockholms centrala provpunkter under 2015 års förtätningsstudie. Statistisk analys visade att medianhalten i mossa för arsenik, bly, koppar, zink, krom, nickel, kvicksilver, vanadin, järn, kobolt, molybden, aluminium, mangan och kväve var statistiskt signifikant högre för mossor insamlade 2020 jämfört med mossor insamlade 2015 medan inga skillnader fanns för kadmium. Under de senaste 30 åren (1990–2020) visade trendanalysen att medianhalten i mossa för Stockholms läns perifera provpunkter har minskat signifikant för bly, vanadin, nickel, kadmium och koppar. Trendanalysen för samma period för Stockholms läns centrala provpunkter visade att endast medianhalten av bly minskat statistiskt signifikant., På uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län och Stockholms stad har IVL utfört förtätningsmätningar av halter av metaller och kväve i mossa insamlade i Stockholms län under 2020. I större delen av länet var belastningen av bly, kadmium, krom och nickel låg. Ofta var halterna närmast Stockholm stad förhöjda jämfört med halterna på ett större avstånd från Stockholm, vilket var särskilt tydligt för zink, koppar, järn, kobolt och antimon. Resultaten från statistiska analyser visade att medianhalterna av arsenik, bly, koppar, zink, krom, nickel, kvicksilver, järn, kobolt, aluminium, antimon och molybden vid Stockholms perifera provpunkter var statistiskt signifikant lägre jämfört med motsvarande medianhalter för Stockholms centrala provpunkter. Däremot fanns det inte någon statistiskt signifikant skillnad mellan de båda områdena för kadmium, vanadin, mangan och kväve.

Metoden att använda mattbildande mossor som bioindikatorer är ett effektivt sätt att övervaka luftmiljön, både vad gäller metaller och kväve. De mätningar av halter av metaller och kväve i mossa som insamlades inom den nationella mossundersökningen i Hallands län under 2020 har sammanställts, tillsammans med alla tidigare resultat i länet sedan 1975, för att ge en regional bild av variationen av metaller och kväve i mossa i bakgrundsmiljön. I större delen av länet var belastningen av arsenik, bly, krom, nickel, aluminium och molybden låg och relativt jämnt fördelad över länet. För metallerna järn, kadmium, koppar, vanadin, kobolt och mangan var belastningen i länet generellt relativt låg men det fanns mindre områden i länet med något högre halter. I södra delen av länet var belastningen av zink på en relativt låg nivå, medan halterna i övriga delar av länet var något högre. I den västra och ostligaste delen av länet var belastningen av kvicksilver på en relativt låg nivå, medan halterna var något högre i resterande områden. Antimonhalterna varierade relativt mycket i länet. När det gäller kvävebelastningen var den hög i stora delar av länet, dock var halterna lägre främst i länets östra del. Trendanalyser genomfördes för sex tidsperioder för de olika metallerna. Resultaten visade bland annat att under de senaste 45 åren (1975–2020) visade trendanalysen för Hallands län att medianhalterna av arsenik, bly, kadmium, koppar, krom, nickel, vanadin och zink minskat statistiskt signifikant. Om man istället ser till de senaste 20 åren (2000–2020) så visade trendanalysen att endast medianhalterna av bly och nickel minskat statistiskt signifikant i Hallands län., På uppdrag av Länsstyrelsen Halland har IVL sammanställt resultat från mätningar av halter av metaller och kväve i mossa insamlade i Hallands län under 2020. Resultaten visade att medianhalterna i mossa av bly, kadmium, koppar, kvicksilver, nickel, vanadin, zink, molybden och mangan hade inte förändrats statistiskt signifikant mellan 2015 och 2020 års undersökningar i Hallands län. Däremot hade medianhalterna av arsenik, järn, krom, aluminium och kobolt i mossa ökat statistiskt signifikant under samma period. Metallhalterna i mossa är dock fortfarande låga i Hallands län.

Metoden att använda mattbildande mossor som bioindikatorer är ett effektivt sätt att övervaka luftmiljön, både vad gäller metaller och kväve. Som en del av den nationella miljöövervakningen har Naturvårdsverket, vart femte år, sedan 1975 finansierat undersökningar av metallhalter i mossprover insamlade i bakgrundsmiljö i hela landet. Den långa mätserien är en styrka och visar på trender för belastningen av metaller över tid. Nedfallet av både metaller och kväve över Sverige uppvisar en tydlig gradient från söder till norr, med högst nedfall i sydväst som sedan avtar norröver, vilket återspeglar intransporten av utsläpp från kontinenten. På vissa platser bryts dock mönstret med förhöjda metallhalter som går att koppla till lokala och regionala utsläppskällor. Exempel på detta är förhöjda halter av koppar och krom utmed norrlandskusten samt förhöjda halter av järn i malmfälten i Norrbottens län. Även längre söderut i Sverige kan man se förhöjda halter, till exempel av kobolt i Mellansverige. De lägsta halterna av flertalet metaller finns i mossprover från fjälltrakterna och norra Sveriges inland. De svenska utsläppen av metaller från trafiken, från förbränningsanläggningar och från industrin har minskat kraftigt från det att mossundersökningarna startade i mitten av 70-talet. Under senare år har minskningen dock inte varit lika stor och mellan 2000 och 2020 var det endast halterna av bly och kadmium i mossa som har minskat statistiskt signifikant för Sverige som helhet., På uppdrag av Naturvårdsverket utförde IVL under 2020 en undersökning av metallhalter i mossprover från hela landet. Resultaten från den senaste undersökningen visar att halterna av bly och koppar i mossa har blivit lägre i Sverige som helhet sedan 2015. Däremot har halterna av arsenik, järn, krom, kvicksilver, nickel, vanadin, zink, aluminium och kobolt i mossa ökat. Halterna i Sverige är dock låga om man jämför med stora delar av övriga Europa. Orsaken till att halterna av flera metaller har ökat sedan den senaste undersökningen är ännu okänd och behöver följas upp för att se om den håller i sig.

I en rapport från Krondroppsnätet redovisas resultaten från mätningar av lufthalter, atmosfäriskt nedfall och markvattenkemi i olika delar av Sverige fram till och med det hydrologiska året 2019/20. Mätningarna visar att nedfallet av svavel över Sverige har minskat med 74 procent sedan 2001. Trots detta nåddes inte det regionala miljömålet Bara naturlig försurning under 2020 i flertalet län. Återhämtningen från försurning går långsamt, bland annat motverkas den av bortförsel av buffrande ämnen från skogen vid skogsavverkningar. Även ett högt kvävenedfall leder till ytterligare försurning. Mätningarna visar att även nedfallet av kväve över Sverige har minskat, med 33 procent sedan 2001. Nedfallet av kväve under 2019/20 överskred dock fortfarande den kritiska belastningsgräns som Sverige har antagit för barrskog, 5 kg N/ha/år, i hela Götaland och i de sydvästra delarna av Svealand. Förhöjda halter av nitratkväve i markvattnet visar att skogens förmåga att ta upp kväve överskreds i delar av sydvästra Sverige. Vid den regionala utvärderingen 2020 av miljömålet Ingen övergödning bedömde de flesta länen att de inte ser någon tydlig förbättring vad gäller utvecklingen. Såväl lufthalter som halter i nedfall av både svavel och kväve över Sverige var, i de flesta fall, mellan 15 och 40 procent lägre under perioden mars-september 2020, jämfört med motsvarande period under de tre föregående åren. Det är troligt att detta delvis berodde på nedstängningarna av olika samhällsaktiviteter på grund av Covid-19-pandemin under denna period i Sverige, övriga Europa och globalt., Trots minskade utsläpp av luftföroreningar fortsätter försurningen att vara ett problem framförallt i de södra delarna av Sverige. Det visar den senaste rapporten från Krondroppsnätets övervakning av skog och mark. Mätningar från 2020 visar på en trolig av Covid-19 pandemin, där samhällets nedstängningar ser ut att ha minskat svavel- och kvävehalterna med mellan 15 och 40 procent jämfört med tidigare år.

Både torrefierad och pyrolyserad GROT kan ge upphov till långsiktiga kolsänkor i trädgårdsjordar baserad på torv. Pyrolys kräver betydligt högre temperatur än torrefiering så det finns anledning att testa om det torrefierade materialet har de egenskaper som efterfrågas. RISE fick i uppdrag av Sveaskog att göra ett försök där GROT med två olika torrefieringsgrad (skillnad i uppehållstid) jämfördes med biokol. Substraten blandades till 50 % med trädgårdsjord som tillhandahölls av Econova. Jordinkuberingen utfördes i 20°C under 6 månader med konstant fukt på 70% vattenhållandförmåga. Substratblandningarna analyserades med avseende på total kol, totalkväve, askhalt och pH. Både kol och kväve emitterades i större utsträckning från biokolsblandningen i förhållande till askhalten. Vattenhållandeförmågan och pH-värdet var högre i biokolssubstratet jämfört med torrefierad GROT. Avdunstningen var högre från torrefierad GROT jämfört med biokol. Resultatet pekade på en ökad mikrobiell aktivitet i blandningen med biokol och det antas ha initierat en mineralisering av det torvrika odlingssubstratet. Resultatet indikerar att torrefierad GROT kan användas som en kolsänka i substratblandningar, men att biokol aktiverar det mikrobiella livet i substratet på ett annorlunda sätt. En anledning till att biokol kan ge upphov till en sådan effekt är att det har ett högre pH än torrefierad GROT då den basiska mineralhalten är högre på grund av högre förbränningstemperatur i pyrolysen., Both torrefied and pyrolysed forest residues can create long-term carbon sinks in garden soils based on peat. Pyrolysis requires a significantly higher temperature than torrefaction, and there would thus be an advantage if the required properties can be achieved with torrefied material. RISE was contracted by Sveaskog to conduct an experiment in which forest residues with two different degrees of torrefaction (difference in residence time) was compared with biochar. The substrates were mixed to 50% with garden soil provided by Econova. The soil incubation was performed at 20 °C for 6 months with constant soil humidity at 70% water holding capacity. The substrate mixtures were analysed for total carbon, total nitrogen, ash content and pH. Both carbon and nitrogen were emitted to a greater extent from the biochar mixture when compared to the ash content. The water holding capacity and the pH was higher in the biochar mix compared to the torrefied forest residual substate mix. The evaporation was elevated from the torrefied material, compared to the biochar. The result points to an increased microbial activity in the mixture with biochar and it is believed to have initiated a mineralisation of the peat-rich culture medium. The results indicate that torrefied forest residue can be used as a carbon sink in substrate mixtures, but that biochar activates the microbial life in the substrate in a different way. One reason why biochar can give rise to such an effect is that it had a higher pH than the torrefied forest residues, as the alkaline mineral content is higher, due to a higher combustion temperature in the pyrolysis., Växtodlingsförsök med torrefierad GROT från Sveaskog

Naturvårdsverket, Luftenheten, ansvarar för den nationella luftövervakningen i bakgrundsmiljö. I rapporten redovisas resultat från verksamheten inom Programområde Luft avseende mätningar (genomförda av IVL, SU, SLU och SMHI) till och med 2019 och regionala modellberäkningar (utförda av SMHI) till och med 2018., För flertalet av de luftföroreningskomponenter som övervakas inom den nationella miljöövervakningen har det, sedan mätningarna startade för mellan 20 och 40 år sedan, generellt sett skett en avsevärd förbättring avseende såväl halter i luft som deposition i bakgrundsmiljö. Utvecklingen har dock varierat i något olika utsträckning beroende på komponenter och lokalisering i landet. Föroreningsbelastningen är oftast lägre ju längre norrut i landet man kommer. För de flesta ämnen som det finns miljökvalitetsnormer (MKN) respektive miljömål för ligger halterna i regional bakgrund avsevärt lägre än angivna gräns- och målvärden. Halterna av ozon överskrider dock i dagsläget (2019) MKN för hälsa.

På uppdrag av Naturvårdsverket har IVL Svenska Miljöinstitutet under två hydrologiska år genomfört mätningar och utvecklat metoder för att beräkna andelen torrdeposition till insamlingsutrustning för nederbörd på öppet fält. Metodiken syftar till att kunna korrigera mätresultat för bulk-deposition till beräknade värden för våtdeposition. Metodiken ska kunna tillämpas för valfri mätplats i Sverige. Korrigeringar görs separat för den nu använda mätutrustningen, WoF-provtagare och en tidigare använd mätutrustning, Tratt och Dunk.Natrium, sulfatsvavel, nitrat- och ammoniumkväve. Separata korrigeringar görs regionvis för respektive ämne på månadsbasis, baserat på separata korrigeringsfaktorer, Fvåt, grundat på om bulkdepositionen under månaden över- eller underskrider ett tröskelvärde. Platsvis tillämpning av beräkningarna grundas på den geografiska region som platsen tillhör.Kalcium, magnesium, kalium och klorid. Korrigeringar görs regionvis på årsbasis genom att ett värde för Fvåt används som är konstant över tid för respektive ämne och region. Korrigeringen beror inte av storleken på bulkdepositionen. Platsvis tillämpning grundas på den geografiska region som platsen tillhör.Fosfor. För fosfor kan bulkdeposition i nuläget utifrån tillgängliga mätresultat inte separeras till våt- och torrdeposition. Detta på grund av att variationen i mätdata varit alltför stor.En stegvis upplagd manual för omvandling från bulkdeposition till våtdeposition ges i slutet av rapporten.

En av de högsta halterna av metylkvicksilver som uppmätts i skogsmiljö i Sverige noterades i det avrinnande vattnet från ett avverkat område i Sydvästra Sverige. Framför allt förekom mycket höga halter av metylkvick-silver vid låg vattenföring sommartid. Avverkningen påverkade även försurningsparametrar, nitrathalter och löst organiskt kol. Exempelvis ökade uttransporten av kväve kraftigt andra året efter avverkningen. Avverkningen ledde också till en nästan fördubblad förlust av baskatjoner (Ca2+, Mg2+, K+ och Na+) från avrinningsområdet.

IVL Svenska Miljöinstitutet har i samarbete med Lunds universitet mätt vattenkemi i mark-, grund- och bäckvatten i avrinningsområdet ”Storskogen” i Västra Götalands län. En avverkning av granbeståndet resulterade i en kraftigt ökad uttransport av kväve från området under två år efter avverkningen. Avverkningen medförde också kraftigt ökade halter av metylkvicksilver i avrinningen. Halterna av metylkvicksilver var bland de högsta som uppmätts i skogsmark i Sverige.

Naturvårdsverket ansvarar för den nationella luftövervakningen i bakgrundsmiljö i Sverige. I rapporten redovisas resultat från verksamheten inom Programområde Luft avseende mätningar (genomförda av IVL, SU, SLU och SMHI) till och med 2019 och regionala modellberäkningar (utförda av SMHI) till och med 2018.För flertalet av de luftföroreningskomponenter som övervakas inom den nationella miljöövervakningen har det, sedan mätningarna startade för mellan 20 och 40 år sedan, generellt sett skett en avsevärd förbättring avseende såväl halter i luft som deposition i bakgrundsmiljö. Utvecklingen har dock varierat i något olika utsträckning beroende på komponenter och lokalisering i landet. Föroreningsbelastningen är oftast lägre ju längre norrut i landet man kommer.För de flesta ämnen som det finns miljökvalitetsnormer (MKN) respektive miljömål för ligger halterna i regional bakgrund avsevärt lägre än angivna gräns- och målvärden. Halterna av ozon överskrider dock i dagsläget (2019) MKN för hälsa.

Örebro kommun, sett till kommunkoncernen, har som mål att till 2030 bli en klimatneutral kommun. För att de ska kunna klara sitt mål krävs hållbara åtgärder. Ett förslag på det kan vara att implementera biokol vid plantering av träd i kommunen och därmed skapa en stabil och långvarig kolsänka. Övergödning är också ett allvarligt problem för miljön. Örebro kommun har i sin vattenplan presenterat att de, för att uppfylla de nationella kvalitetsmålen, ska titta på åtgärder kring övergödning. Eftersom biokol har en förmåga att reducera näringsläckage kan även biokol vara lösningen till detta problem. I denna studie har biokolets potential i Örebro kommun undersökts. Biokolets positiva egenskaper gör att det är en mångsidig produkt. Det beror på dess porositet och även dess stora specifika yta. Biokolet har även mycket goda fukthållande och näringshållande egenskaper. Kolinlagring är också en positiv egenskap som biokolet har på grund av sitt höga innehåll av stabilt kol. Målet med arbetet var att beräkna potentiell lagring av CO2 för Örebro kommun, undersöka biokolets potential att bespara näringsämnen samt undersöka effekten av att odla med biokol. Metoderna som användes var experimentella lakningsförsök, odlingsförsök samt en beräkningsmodell för att uppskatta potentiell lagring av CO2. Lakningsförsöken analyserade ammoniumjoner, fosfatjoner, pH och konduktivitet. Odlingsförsöken genomfördes på zucchiniplantor som drevs upp i ett växthus tillhörande Örebro kommun. Beräkningsmodellen för beräkning av kolsänkan gjordes i Excel med indata från litteraturen och Örebro kommun. Lakningsförsöken visade att med 5 vol% biokol minskade läckaget med 23%. Med 20 respektive 50 vol% biokol minskade läckaget med 33 respektive 63%. Det går även att se att biokol bidrar till en pH ökning, vilket även det påverkar jordens förmåga positivt att absorbera näring. Konduktiviteten på samtliga torvblandningar visade sig minska allt eftersom ökat antal lakningsförsök. Utlakningen av fosfatjo

I takt med ökad återvinning av avfall uppstår nya utmaningar gällande vattenhantering på avfallsanläggningar. Stora variationer förekommer i material som lagras, sorteras och behandlas i återvinningsprocessen, vilket kan leda till situationer med tillfälligt höga föroreningshalter i vatten på anläggningen. Detta kan kräva snabba punktinsatser, som komplement till redan etablerade reningstekniker. Syftet med detta arbete har varit att ta fram en rekommendation gällande sådana punktinsatser vid olika situationer som kan uppstå på avfallsanläggningen Högbytorp i Upplands- Bro kommun. I den riskbedömning som genomfördes inledningsvis bedömdes löst kadmium och klorider i lakvatten, partikelbunden kadmium och löst nickel i vatten från verksamhetsytor, samt nitratkväve och löst koppar i sluttäckningsvatten vara av sådan risknivå att reningslösningar i form av punktinsatser bör sättas in. Rekommendationen som ges baseras på analys av förekomstformer av nämnda föroreningar samt en litteraturstudie kring lämpliga reningstekniker för dessa. I rekommendationen förordas att partikelbunden kadmium bör avskiljas genom sedimentering. För avskiljning av lösta metaller föreslås reaktiva filter; torvfilter för rening av kadmium och nickel, samt tallbark eller Polonite för rening av koppar. För avskiljning av nitratkväve rekommenderas en denitrifierande bioreaktor. Svårigheter i att hitta kostnadseffektiva punktinsatser för klorider gör att inget förslag till reningslösning ges för detta fall. Rekommendationen kan användas som utgångspunkt i framtagandet av hållbar vattenreningsteknik på anläggningen, men bör åtföljas av kontinuerlig uppföljning och utvärdering för att upprätthålla den kunskapsutveckling som krävs i ett aktivt riskhanteringsarbete., The amount of waste is increasing as a consequence of population growth and increased consumption. This coupling between economic growth and waste production is a global problem, and decoupling requires a transition from linear to circular material flows. Sustainable waste management plays an important role in achieving a circular economy by treating waste so that it can be returned to the production and consumption chain. However, the handling of waste gives rise to various types of polluted waters that may harm the environment if not handled properly. Studies have shown that many of the water treatment techniques applied at waste facilities are not suitable for dealing with a complex and fluctuating water pollutant content and not sufficient in meeting stricter emission requirements. This has led to an increased need for small-scale water treatment solutions that can be used as a complement to already established large-scale solutions. One of Sweden’s leading waste management companies is Ragn-Sells. At the facility Högbytorp, polluted waste streams such as ashes and contaminated soils are handled. Högbytorp is an example of a complex waste facility where water streams with situations of fluctuating pollutant content may arise. Knowledge about these situations and what measures can be taken is an important part of the active approach that is required to achieve a circular economy and environmental goals. The aim with this study has therefore been to come up with a recommendation for how temporarily high pollution contents in waters generated at Högbytorp can be handled by selective measures. The method used for the development of the recommendation follows the approach of systematic risk management. Initially, a risk assessment was performed to identify risk scenarios related to temporarily high water pollution levels at the site. Crucial input for the choice of relevant treatment techniques is knowledge about the speciation of pollutants. The identified risk

För att kunna producera tillräckligt med mat på ett hållbart sätt behöver vi hushålla med växtnäring, och se till att den näring som redan finns i omlopp används på ett klokt sätt. Nya direktiv kring slamanvändning, krav på återförsel av växtnäring och hårdare utsläppskrav på reningsverk innebär att nya system och tekniker behöver utvecklas. Det kan dock vara svårt att veta vilket system eller vilken teknik som ger den största nyttan. Systemanalytiska metoder kan hjälpa till att tydliggöra dessa komplexa frågor. Målet med denna studie är att på ett övergripande sätt ge en insikt i hur arbetet kring hållbarhetsbedömningar kopplat till kommunal avloppsvattenrening och återföring av näringsämnen, med fokus på fosfor och kväve kan genomföras. Vidare har fokus legat på metodfrågor inom livscykelanalys (LCA), men en utblick kring andra hållbarhetsbedömningsmetoder ges även i en mindre omfattning. Mycket av det som behandlas inom LCA har dock bäring även för andra metoder för hållbarhetsbedömning. Idag finns det olika typer av standarder och riktlinjer för hur LCA-studier bör utföras, dock saknas det specifika riktlinjer för LCA-studier kopplade till näringsåtervinning ur avlopp. Det finns flera skäl till att LCA-metodfrågor kopplade till näringsåterföring behöver utredas; LCA är en metod som framförallt inriktar sig på att bedöma miljöpåverkan av en produkt, medan avloppsvattenrening ofta sker i kommunal regi och i nuläget är inriktat på att rena avloppsvatten och inte fokuserar på att producera produkter. Avloppssystem är ofta integrerade med både vattenförsörjning, energisystemet och jordbruket på ett intrikat sätt. Avlopp är också en sektor som har utsläpp både till luft och vatten, och metoder för att korrekt kunna bedöma dessa utsläpps påverkan på miljö är viktiga att utreda. Användningsområdet för LCA är väldigt brett. LCA kan dock inte svara på om det system som utvärderas är hållbart, bara om systemet har mer eller mindre påverkan än ett annat. LCA kan alltså inte

Våtmarker kan vara ett kostnadseffektivt sätt att reducera den stora mängden näringsämnen som varje år läcker från land ut i Östersjön. I den jordbrukstäta kommunen Mörbylånga på Öland har hittills få åtgärder gjorts för att minska näringsläckaget. Av denna anledning startade Ölands vattenråd tillsammans med Mörbylånga kommun våren 2020 ett pilotprojekt för att utreda möjliga miljöeffekter av att skapa våtmarker inom kommunen. Detta examensarbete syftar till att undersöka den potentiella retention av kväve-och fosfor i fem olika lokaler samt undersöka hur retentionseffektivitet påverkas av storleken (volymen) på våtmarkerna. För att beräkna retention användes Jordbruksverkets retentionsmodeller skapade för våtmarker i södra Sverige. Sambanden mellan retention och våtmarksvolym undersöktes genom regressionsanalys. Våtmarkernas areaspecifika-och relativa retention jämförs och rangordnas, liksom våtmarkernas vattenmagasineringspotential. Resultatet visar att våtmarkers totalretention (kg/år) blir större med ökad våtmarksvolym medan den arealspecifika retentionen (kg/ha och år) blir mindre. Per år kan 830-2655 kg kväve och 14-115 kg fosfor avskiljas i de förslagna våtmarkerna. Störst årlig retention sker i de till ytan största våtmarkerna. Rangordningen för högst total retention av både fosfor och kväve följer våtmarkernas volym i storleksordning från största till minsta. Den arealspecifika retentionen blir 36-760 kg kväve/ha och år och 1,6–115 kg fosfor/ha och år. Högst arealspecifik retention sker i de till ytan mindre våtmarkerna. Rangordningen för arealspecifik retention följer våtmarkernas storlek från minsta volym till största. Resultatet speglar tidigare studier som visat att högre belastning av näringsämnen per ytenhet ökar retentionseffekten. Mindre våtmarker mottar ofta en högre belastning/ha än stora och blir således effektivare per ytenhet. För att minska näringsläckaget till Östersjön kan alltså fler mindre våtmarker på Öland vara mer effektiva än enstaka s, Pilotprojekt Ölands vattenråd

Lake overgrowth occurs in many areas in Sweden, and it is often explained by elevated amounts of nutrients. The overgrowth results in a changed local environment for both communities and ecosystems. In this project the lake Trehörningen, near Spersboda in Norrtälje municipality, has been examined regarding an ongoing overgrowth process. The study contains hydrological and chemical analyses and an inquiry to those living in the area. The purpose has been to survey the area and identify factors that may contribute to elevated nutrient levels, and to give suggestions to measures that may reduce the nutrient transport. The results from the period February–April 2020 indicate a moderate nutrient supply, but that certain areas are more exposed than others. The entire lake can not be seen as nutrient rich, and there is a net loss of nutrients from the lake over the period studied. The analysis of mass transports shows that the primary production in the lake is phosphorus limited, and that the largest addition of phosphorus comes from three streams that all supply the Spersboda bay. This bay is also the shallowest area of the lake and has the most visible emergent plant growth. Analyses of the lake sediments show a potential increase in phosphorus over time, and that there may be some internal loading, but it is unlikely to be a large source of phosphorus to the lake. The streams with the highest nutrient levels have their watershed mostly in human-impacted areas. The study has taken place before the plant growth season, and as such the absolute nutrient numbers may be elevated, but their relative amounts are worth discussing. To reduce the overgrowth process, measures which reduce the nutrient supply should be taken, especially in the watercourses around the Spersboda bay., Igenväxning är ett problem som finns i många sjöar i Sverige och förklaras ofta med ökade halter av näringsämnen. Igenväxningen leder till en förändrad närmiljö för både samhällen och ekosystem. I detta projekt har sjön Trehörningen, intill Spersboda i Norrtälje kommun, undersökts med avseende på en pågående igenväxning. Undersökningen innefattar hydrologiska och kemiska mätningar, samt en enkät till de boende i området. Detta har gjorts för att kartlägga omgivningen, och se vilka faktorer som kan bidra till en ökad näringstillförsel, samt ge förslag på möjliga åtgärder. Resultaten från perioden februari–april 2020 visar överlag på en måttlig näringstillförsel, men att vissa områden har högre näringstillförsel. Sjön som helhet bör inte ses som näringsrik och totalt sett sker en nettoförlust av näringsämnen ur sjön under undersökningsperioden. Analys av masstransport för näringsämnen indikerar att primärproduktionen är fosforbegränsad och att de största tillskotten av fosfor kommer från tre vattendrag, som rinner till Spersbodaviken. Denna vik är även den grundaste, och mest beväxta. Analyser av sedimenten visar en möjlig ökning av fosforhalt över tid, och att viss internbelastning kan finnas, men är troligen inte en betydande fosforkälla. De vattendrag med höga halter av näringsämnen har främst sitt avrinningsområde på mark med mänskig påverkan. Undersökningen är gjord innan växtsäsongens början, vilket medför att de absoluta värdena troligen är förhöjda, men deras relativa påverkan kan diskuteras. För att motverka igenväxningen bör åtgärder som minskar tillförseln av näringsämnen göras, särskilt i Spersbodavikens tillrinnande vattendrag.

Habitat degradation, fragmentation and loss are important factors causing loss in biodiversity and red listed species, and restoring habitats is essential in preventing this. However, there is a limited knowledge of the long term effects of restoration measures. This study focuses on analysing the long term restoration success of restoration measures carried out in a restoration program between the 1980's and early 2000's in locations of acidic fen, buffered fen, dry heather, wet heather, and wet grassland. The aim of the restoration program was to diminish the effects on ecosystems that were influenced by eutrophication, acidification, and dehydration. The locality species composition and Ellenberg values of nitrogen (EVN), moisture (EVM) and pH levels (EVpH) are analysed, by using previous and current restoration success scores from 54 locations in the province of Drenthe in the Netherlands. The dependence of restoration success score and Ellenberg values on change over time, habitat type, restoration method and EVN, EVM and EVpH are analysed. Restoration success depended on habitat type, with wet heather having significantly higher success compared to wet grasslands. The change in score over time, however, did not vary among habitats. Restoration success did not depend on restoration method(s), nor did change in restoration success. Ellenberg values varied among habitat types, and EVM changed significantly over time in dry heather, but was not significantly related to restoration success score. In conclusion, wet heather was shown to be doing quite well, but could benefit from additional restoration. Acidic fen, buffered fen, dry heather, and wet grassland have all shown poor long term restoration effects, indicating an overall need for further restoration measures. The results also highlight the importance of further studies into the effect of long term restorations, especially focused on finding successful restoration methods, and the importance of detailed dat

Climate change and environmental disasters are strongly dependent. Humanity is facing considerable changes in environmental adaptions and remediation of contaminated sites. Water is a valuable resource that should be protected and prevented from hazardous influences. One of the main water quality problems is the excess of nutrients causing algae blooming. Many surface-and groundwaters have lost the ability to be used as anthropogenic water sources and other purposes (recreation, water supply, irrigation, etc.). Both nutrients and other substances impact water quality and climate change, making it challenging for modern society to maintain good water quality. Moreover, extreme rainfalls become more common, temporarily increasing surface runoff and exceeding infiltration capacity during high-intensity rainfall events. Water that is not capable of infiltration in the soil will run on the watershed into depressions and be infiltrated or spread to downstream catchments. This water might contain hazardous substances, e.g., nutrients, thereby enhancing water contamination in nearby waters. The investigation is made in how nutrients (P – phosphorus and N – nitrogen) spread depending on surface runoff from cloudburst in Hörby municipality in southern Sweden, Skåne-region. The land-use of the site is investigated, where pervious-and impervious areas are defined and further classified in more specific sub-groups. Different rain returns periods used to provide clear explanation of how the nutrient spreading is taking place and how rain intensity is impacting spreading of N and P. Furthermore, the sources of nutrient load are detected and investigated with a hydraulic model. The results show that the hydrodynamic model can be used to visualize the spread and determine the accumulated concentration in the flood area. Furthermore, rainfall mapping has been carried out to identify vulnerable areas in the landscape and determine critical parameters such as distribution and maximum, Klimatförändringar och miljökatastrofer är starkt beroende händelser. Mänskligheten står inför betydande förändringar i miljöanpassningar och sanering av förorenade platser. Vatten är en värdefull resurs som bör skyddas och förhindras från farlig påverkan. Ett av de viktigaste vattenkvalitetsproblemen är överflödet av näringsämnen som orsakar alger som blommar. Många yt- och grundvattenkällor har förlorat förmågan att nyttjas som dricksvattenkällor samt källor för andra ändamål (rekreation, vattenförsörjning, bevattning etc.). Både näringsämnena och andra kemikalietyper påverkar vattenkvaliteten och klimatförändringarna, vilket gör det utmanande för det moderna samhället att upprätthålla god vattenkvalitet. Dessutom blir extrema regn i form av skyfall vanligare och ökning i avrinning från ytor som överstiger infiltrationskapaciteten under högintensiva regnhändelser. Vatten som inte kan infiltrera i marken kommer att rinna längst avrinningsområdet till låga punkter och infiltreras eller spridas till nedströms avrinningsområden. Den rinnande vatten kan innehålla farliga ämnen, t.ex. näringsämnen, vilket kan bidra till ökade föroreningar i närliggande vattendrag. Undersökningen görs i hur näringsämnen (P - fosfor och N - kväve) sprids beroende på ytavrinning från skyfall i Hörby kommun, Skåne, i södra Sverige. Områdets markanvändning undersöks, där genomträngliga och ogenomträngliga ytor definieras och klassificeras ytterligare i mer specifika undergrupper. Olika återkomsttider på regn används för att ge en förklaring på hur närsaltsspridningen sker och hur regnintensiteten påverkar spridningen av fosfor och kväve. Vidare upptäcks och undersöks källorna för näringsbelastning med en hydraulisk modell. Resultaten visar att den hydrodynamiska modellen kan användas för att visualisera spridningen och bestämma den ackumulerade näringsbelastningen i översvämningsområdet. Dessu