Index eller intresse? : om läsbarhet, adaptation och barns läsning

Ärendet med denna framställning har varit att kritiskt granska läsbarhetsformler och dessas tillämpning på barnboksmaterial. Ett grundantagande har då varit att statistiska läsbarhetsberäkningar fortfarande tillämpas i många olika sammanhang och att de ävenledes missbrukas för syften som är oförenliga med deras bakomliggande principer. Ett flertal begränsningar hos läsbarhetsformlema har påtalats genom åren, inte minst av upphovsmännen själva. Formlerna mäter endast skrivandets stilistiska aspekt, och gör det med en viss felmarginal samt är inget mått på god stil. Ett mekaniskt utnyttjande av läsbarhetsformler kan i stället rent av få till följd effekter som är motsatta de avsedda. Dessutom har det inte kunnat påvisas att formlerna har ett klart och allmänt samband med förståelseuppgifter av olika slag. Det kan följaktligen fortfarande anses tveksamt om formlerna verkligen mäter det som de är avsedda att mäta. Andra invändningar har kommit från lingvister som främst reagerat mot att adaptörer och andra som litar till läsbarhetsformler inte betraktar texter som sammanhängande helheter, diskurser. Ett resultat härav har blivit att faktorer som tydligheten i sambandet mellan satser, tema och fokus, pragmatiska aspekter, underförstådda slutsatser som krävs av läsaren samt påståendenas kunskapsteoretiska status har undervärderats eller negligerats. Liksom lingvisternas kritik kan litteraturvetarnas betraktas som framförd utifrån ett holistiskt-syntetiskt perspektiv till skillnad från ett reduktionistiskt-analytiskt. Litterära texter kränks i sin integritet om förståelsen av dem reduceras till en fråga om ord- och meningslängd. En rad andra faktorer måste beaktas, t ex komposition, synvinkel, bildspråk, rytm och ljud. Och detta gäller inte minst för barn- och ungdomslitteraturen som under senare år utvecklats mot mer konstnärliga och seriöst litterära framställningsformer. Läsning av litteratur är en total upplevelse som innefattar en texts samtliga aspekter. Läsbarhetsforrnler bör - om nu sådana alls skall tillämpas på skönlitterärt material - utvecklas i en riktning som beaktar en djupare litterär förståelse av denna valör. Pedagoger har i sina invändningar siktat in sig på tendensen att till varje pris "undanröja hinder" för unga läsare. Detta menar man svär mot naturliga inlärningsprocesser, för att inte säga livet självt. Främmande ord t ex lär man sig naturligast och bäst i ett autentiskt språkflöde. Tillrättalagda texter riskerar också att tråka ut läsarna och kan få dem att vända sig bort från läsaktiviteter. Om motivation och intresse förs in i bilden kan man anta att barn som upplever texter som mänskligt meningsfulla läser dessa även om de enligt läsbarhetsberäkningarna ligger utom räckhåll för dem. Textanalyser av adapterat material och motsvarande original har uppdagat att utbyte av ovanliga ord mot vanligare och nedbrytande av långa meningar till korta, vilket är gängse bearbetningsåtgärder utifrån läsbarhetsformlemas antaganden, ofta leder till försämrade texter. Det adapterade materialet tenderar att bli mindre specifikt och därmed ointressantare, mindre klart i de logiska relationerna mellan satser och därmed svårförståeligare. Dessa resultat från textanalyser bekräftas av en läsarundersökning. Barn föredrar originalmaterial framför adapterat material och förstår originalberättelserna lika bra som de adapterade. Slutsatserna av allt detta blir bl a att det förefaller klokt att utnyttja läsbarhetsformler och adaptationer med måtta och eftertanke, att i stället lita mer till autentiskt material och naturliga kommunikationssituationer som inslag i undervisningsmetodiken. I synnerhet bör man undvika att tillämpa läsbarhetsformlernas antaganden vid bearbetning av texter. En sådan användning svär mot antagandena bakom formlerna och kan få till följd ointressanta och mindre begripliga texter.