Journalistik bortom redaktionerna?

Traditionell journalistik kritiseras ofta för att inte lyckas ge en rättvisande bild av samhället och för att vara beroende av ägare, reklamintäkter och goda kontakter med makthavare. Dessutom tillhör och företräder journalister själva samhällets elit i perspektiv på viktiga samhällsfrågor, vilket kan skapa ett avstånd mellan journalister och vanliga medborgare (Downing, 2003; Harcup, 2015), särskilt i relation till etniska grupper och minoriteter (se Hulténs respektive Roosvalls kapitel i denna bok). De traditionella mediekanalerna har dessutom på olika sätt ekonomiska och identitetsrelaterade problem i stora delar av västvärlden (Pickard, 2013; Deuze, 2008). I Sverige, har tidningsmarknaden minskat drastiskt i omsättning de senaste 15 åren och personalstyrkan har bantats avsevärt (TU, 2015). Inte minst på lokal nivå ser vi att den traditionella journalistiken inte längre förmår bevaka samhället på samma sätt som tidigare (Wadbring och Bergström, 2015; Truedson, 2015). Mot bakgrund av detta har andra former av journalistik som på olika sätt produceras av icke-journalister - eller med terminologi från Medieutredningens delbetänkande (2015:94): ”Medieborgare” - blivit synnerligen intressant att studera. När den traditionella journalistiken tappar mark – finns det andra alternativ som kan täcka upp för den minskade bevakningen?