Avtal om kostnader för planarbete

Municipalities have large costs for their work with detailed development plans and area regulations. These planning costs are funded in different ways. Legislation permits municipalities to charge property owners for the planning costs of a certain plan, if the properties benefit from the plan by receiving building permits. Municipalities can charge a fee of planning when the building permits are processed. However, the fee can also be charged in advance. Many municipalities use this opportunity to form agreements with the property developers, in which they state terms for the division of work and payment of the plan. The aim of this master thesis has been to find out how municipalities can fund their planning costs according to current legislation, how they fund them today and how their practice with cost agreements relate to the legislation. To find what boundaries the current legislation gives, we have examined law, preceding bills and investigations as well as court decisions in the matter. By asking municipalities if and why they use agreements to regulate their planning costs, we got an idea of how common the procedure is. We also retrieved contracts from 54 different municipal archives, which we reviewed to find how they actually regulate the costs of planning. By interviewing both municipality representatives and property developers, we were given an even wider idea of what motivates the use of these agreements, how they state the terms and what problems they might cause. Our first conclusion is that the same rules apply for the municipalities’ funding of their planning costs, regardless if they charge them as a fee in connection to the building permits or if they regulate them in agreements in advance. It is always considered a fee of planning and the agreements must therefore follow the rules stated in the law. All costs related to necessary work with development plans and area regulations can be charged. The fee can however only be charged if the above-me
Kommuner har stora kostnader för sitt planarbete, vilka idag täcks på olika sätt. Lagstiftningen ger kommuner rätt att ta ut planavgift från de fastighetsägare vars fastigheter får nytta av planarbetet genom att bygglov ges i enlighet med planen. Planavgift kan tas ut i förskott, vilket har gett en kommunal praxis där så kallade plankostnadsavtal tecknas med den som ansöker om planläggning. Examensarbetets syfte har varit att ta reda på vilka rättsliga ramar kommuner har för att täcka sina plankostnader, hur kommunerna faktiskt täcker sina plankostnader och hur kommunernas praxis förhåller sig till de rättsliga ramarna. Det har även undersökts om reglerna kring plankostnadsuttaget är ändamålsenliga. En rättsdogmatisk studie har genomförts för att finna vilka begränsningar gällande rätt sätter för kommuners möjligheter att få ersättning för sitt planarbete. Vidare har tre olika rättsociologiska studier drivits, för att ge en bild av hur kommuner täcker plankostnader i praktiken. I en enkätundersökning har vi fått svar från 102 kommuner på hur de vill använda och använder plankostnadsavtal. I enkäter tillsammans med intervjuer besvaras även vilka motiv kommuner har till att välja avtalsregleringar framför att ta ut planavgift vid bygglov. Vår undersökning av faktiska avtal från 54 kommuner visar hur ersättningsregleringarna ser ut i avtalen. Från intervjuer ges även branschens syn på rådande regler och kommunernas praxis kring plankostnadsuttag. En slutsats är att kommuner får täcka sina plankostnader med stöd i vad lagstiftningen om planavgift medger i PBL 12:9-11. Reglerna är tvingande, men det finns inget hinder att avtala om plankostnaderna så länge reglerna om planavgift följs. Reglerna om planavgift medger att alla kostnader som kan hänföras till upprättandet av en detaljplan eller områdesbestämmelser får ersättas med planavgift. Planavgift får dock bara tas ut om en fastighet har nytta av planen och om det beviljas bygglov för någon åtgärd. Nödvändigt är att er