Den sociala indikationen : En kvalitativ dokumentstudie om hur LVM-domar bedöms ur ett ålders- och genusperspektiv

Syftet med studien var att undersöka hur den sociala indikationen tillämpats utifrån kön, ålder och social situation, samt huruvida det skett en förändring i tolkningen av vilka som innefattas av indikationen över tid. För att besvara frågeställningen analyserades 49 LVM-domar som omfattades av den sociala indikationen. Då det empiriska materialet bestod av domar föreföll en dokumentstudie utgöra ett bra metodval, därtill användes rättssociologisk metod samt tematisk analys som analysmetoder. Uppsatsens teoretiska ramverk utgjordes av socialkonstruktionismen, samt begrepp från livsloppsteorin och genusteorin. Dessa tre teorier låg till grund för analysen av domsskrivningarna gällande personerna domstolarna hade att pröva insatser gentemot. Av uppsatsens resultat framgick att det historiskt dömts fler män än kvinnor enligt den sociala indikationen, samt att medelåldern på män som dömts sjunkit över tid. I domarna beskrevs kvinnorna återkommande som vållande till sitt missbruk medan männen beskrevs som offer. Det framkom även en högre grad av skuldbeläggning av de kvinnor som saknade vårdnaden av sina barn kontra samma kategori män. Det har skett en förändring över tid av vilka som inbegripits i den sociala indikationen. Idag tycks det främst vara unga kriminellt belastade individer med narkotika och blandmissbruk som omfattas. Av resultatet framgår även att trots att lagen syftar till att stärka individens sociala nätverk anges det sällan i domarna på vilket sätt detta sker i det konkreta fallet. Uppsatsen visar även att majoriteten av de individer som dömts enligt den sociala indikationen har en svag social situation. De beskrivs även vara exkluderade från samhällets arbets- och bostadsmarknad, vilket går emot den sociala indikationens syfte.