Search

Bakgrund: Fetma är ett kroniskt hälsotillstånd som ökat kraftigt i alla delar av samhället. Det leder till en rad hälsoproblem såsom hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes. Studier visar att patienter med fetma ofta utsätts för stigmatisering i vården och att det påverkar vårdkvalitén. För att kunna ge optimal vård är det av vikt att förstå vårdpersonalens erfarenheter av att vårda patienter med fetma. Syfte: Syftet med litteraturöversikten var att beskriva vårdpersonals erfarenheter av att vårda patienter med övervikt och fetma. Metod: En litteraturstudie baserad på nio kvalitativa studier publicerade 2010–2020. Litteratursökning gjordes i databaserna PubMed och CINAHL. Analysen gjordes enligt Fribergs femstegsmodell. Resultat: Utifrån analysen skapades två huvudteman med tre underteman vardera. Resultatets huvudteman är: Kunskap och färdigheter samt Rädsla, osäkerhet och frustration. Konklusion: Vårdpersonal upplever vårdandet av patienter med fetma som svårt och det försvåras ytterligare av organisation och samhällsaspekter. En högre prioritering av fetma, tydliga riktlinjer och samarbete inom vård och samhälle behövs för att förbättra vårdupplevelsen för både vårdpersonal och patient. Mer forskning och en aktiv debatt kring vårdandet av patienter med fetma behövs Nyckelord: Erfarenheter, fetma, hälso- och sjukvårdsprioriteringar, vård av fetma, vårdpersonal-patientrelationer Background: Obesity is a chronic health condition that has increased in all parts of society in later years. Obesity leads to many health issues such as cardiovascular diseases and diabetes. Studies has shown that patients with obesity are often stigmatized in a health care setting, which effects the quality of the care provided. It is of importance to understand health care professionals’ experiences of providing care to patients with obesity. Aim: The aim of this study was to describe health care professionals’ experiences of providing care to overweight and obese patients. Methods: A literature review based on nine qualitative studies published 2010-2020. Studies were found in the databases PubMed and CINAHL. The analysis was conducted using Freberg's five step model. Results: The analysis provided two main themes with three subthemes each. The themes were: Knowledge and skills and Fear, insecurity and frustration. Conclusion: Health care personnel experience providing care to patients with obesity as being difficult and made harder by organizational and societal aspects. A higher priority of obesity as well as clear guidelines and increased cooperation in health care and society is needed to improve both the care provided and the experience of providing care. More research and an active debate relating obesity care is needed. Keywords: Experience, Health Priorities, obesity, obesity care, professional-patient relations

Denna rapport utgör andra delen av tre som behandlar olika aspekter av prioriteringsprocessen. I denna rapport behandlas en prioriteringsprocess för att säkerställa förtroendet inom hälso- och sjukvårdens organisation, d v s. avser intern legitimitet. I rapporten argumenteras för att olika komponenter behövs som kompletterar varandra (en syntes). Vi behöver därför fyra olika ”komponenter” för att bygga en prioriteringsprocess för intern legitimitet. Arbetsformer De arbetsformer som redovisas i rapporten skiljer sig åt och omfattar inte i samtliga fall en ”komplett” prioriteringsprocess, d v s att de inkluderar beslut om rangordning och åtföljande konsekvenser (ransonering av insatser eller bortval av insatser). Arbetsformerna Programbudgetering-marginalanalys (PBMA) och Medicinskt programarbete behöver inte innehålla beslut om bortval av insatser. Medicinskt programarbete är ingen standardiserad metod utan befinner sig under utveckling i Sverige. Den har inte samma teoretiska förankring som PBMA och den besläktade Makro-marginalanalys (MMA) vilka kan sägas bygga på inslag i ekonomisk teori. Medicinskt programarbete tar vanligtvis sin utgångspunkt i någon form av behovsanalys, medan inslagen av prioritering (rangordning och val) kan variera. Arbetsformen MMA – som bedrivits i form av ett experiment i Kanada - är ett försök att driva processen längre i riktning mot vad vi med svenska termer skulle kalla ”horisontell” prioritering, d v s att välja mellan olika insatser med bibehållande av ett befolkningsansvar. Arbetsformer behöver utvecklas vidare för både ”vertikal” och ”horisontell” prioritering. Gemensamt för dessa bör vara ambitionen att stärka förutsättningarna för intern legitimitet, och därför måste arbetsformerna kunna samspela med övriga komponenter som behandlas i rapporten. Beslutsunderlag Det finns en risk med att blanda metoder för att ta fram beslutsunderlag, som utgår från motsägelsefulla principer om vad som är önskvärda mål för samhället och för vården. Varje metod kan vara meningsfull i kraft av sin egen logik, men kan vara svår att tillämpa inom en hel samhällssektor, t ex hälso- och sjukvård. Ett sådant exempel kan vara ”Kvalitetsjusterade levnadsår” (QALYs). När metoderna tillämpas selektivt i vissa delar av sjukvården kan de bli ”omöjliga” med avseende på utfall av resursfördelningen. Det finns alltid en risk att för mycket kraft ägnas åt att ta fram beslutsunderlag, medan de ansvariga för prioriteringsprocessen inte tar ställning till frågor som: varför behöver vi detta underlag, vad representerar detta underlag och hur ska vi använda detta underlag tillsammans med annan typ av information? Värderingsplattform Prioriteringsprocessen innehåller en serie ställningstaganden och avvägningar, vilka bör vara konsistenta, och sammantaget leda arbetet i en riktning som de inblandade önskar. Inslag av värderingar är ofrånkomliga, och de inblandade bör tänka igenom konsekvenserna av olika ställningstaganden. I vissa fall har de inblandade i en beslutsprocess svårt att erkänna och explicit visa att värderingar används. En möjlighet kan vara att utveckla en ”normativ checklista” efter de principer som visats i rapporten. Förtroendeskapande institutioner Detta är en bortglömd komponent, som borde vara en självklarhet i en prioriteringsprocess inom vår typ av hälso- och sjukvårdssystem, där aktörer av olika slag förekommer: politiker, administratörer, forskare, professioner. Arbetsformerna inom prioriteringsprocessen kan lägga grunden för förtroendeskapande institutioner, men det är också möjligt att det behövs andra åtgärder. Samtidigt är byggandet av förtroendeskapande institutioner den kanske svåraste komponenten att säkerställa. Den kräver långsiktighet, vilket kan vara svårt att åstadkomma i dagens organisationer som utmärks av krav på förändring och flexibilitet. Arbetsformen som sammanhållande komponent I rapporten refereras till den ”kombinationsstrategi” som den brittiska hälsoekonomen Joanna Coast lanserat: som är ett försök att kombinera en mer rationell strategi där framtagandet av beslutsunderlag står i centrum, med en strategi som går ut på fortgående förhandlingar mellan parter och kritiskt granskande av underlag (vilken går under namnet pluralistisk förhandling). Jag har genom denna rapport visat att kombinationsstrategin rymmer flera tankar som visar sig hållbara för att skapa internt förtroende för prioritering inom hälso- och sjukvårdens egen organisation (intern legitimitet). Men medan Coast lägger tonvikten på sökandet efter goda beslutsunderlag (vilka också är nödvändiga), bör vi istället rikta blicken mot arbetsformer. Det är förmågan bland olika intressenter (politiker, forskare, sjukvårdsadministratörer och vårdprofessioner) att tillsammans hitta stabila arbetsformer för att hantera, tolka och agera utifrån information, som är nyckeln till intern legitimitet.

Denna rapport avser att ge bakgrunden till och analysera de principer och det arbete som styr kommunernas arbete med öppna prioriteringar inom vård och omsorg. Som ett underlag för arbetet med rapporten har intervjuer gjorts med företrädare för fem kommuner; Borlänge, Halmstad, Jönköping, Skurup och Trollhättan. Stora krav kommer att ställas på kommunernas vård och omsorg framöver. Medvetna och genomtänkta prioriteringar kommer att krävas. Andelen äldre växer och därmed kostnaderna för de insatser för vilka kommunerna har ansvaret. Ett stort behov av att rekrytera personal kan förutses. Prognoser visar att kommunernas ekonomiska resurser kommer att bli alltmer ansträngda. Kommunerna är numera sjukvårdshuvudmän. Genom olika reformer under 90-talet har kommunerna tagit på sig ett stort hälso- och sjukvårdsansvar. Samtidigt har landstingens sjukhusvård genomgått omfattande förändringar med alltmer öppna vårdformer, färre sjukhusplatser och kortare vårdtider. Kommunerna har fått alltmer kvalificerade uppgifter inom vård och omsorg. Som sjukvårdshuvudmän omfattas kommunerna av de särskilda regler om prioriteringar som numera finns i Hälso- och sjukvårdslagen. Denna säger att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. Huvudsakligen styrs emellertid kommunernas handlande på vård- och omsorgsområdet av Socialtjänstlagen. Deras arbete är mycket sammansatt och består av vård, omvårdnad, omsorg och social service. Att begränsa en analys endast till kommunernas ansvar att prioritera inom sin hälso- sjukvård blir därför alltför begränsat. Det gäller istället att diskutera vilka prioriteringsprocesser som bör utvecklas för kommunernas hela ansvarsområde för äldre- och funktionshindrade, d.v.s. både de verksamheter och insatser som syftar till att förebygga eller bota sjukdom och åtgärder för att lindra eller trösta vid tillstånd som inte kan botas, liksom olika former av stöd, service och andra insatser som bidrar till välfärd och välbefinnande. En fallbeskrivning har gjorts av en kommun som redovisar några av de svårigheter som kommunerna brottas med för att minska gapet mellan uttalade behov och tillgängliga resurser på ett genomtänkt och rättvist sätt. Rapporten visar att kommunerna inte har anammat de principer för öppna prioriteringar som riksdagsbeslutet om prioriteringar inom hälso- och sjukvården förutsätter. En förklaring kan vara att kommunerna av olika anledningar inte känt sig berörda av beslutet, en annan att kommunerna genom lagstiftningen i Socialtjänstlagen och i Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade har flera prioriteringsordningar att följa och att oklarheter finns om vilka behov, de sociala eller hälso- och sjukvårdsbehoven, som i första hand bör lyftas fram. Inte heller fungerar samverkan mellan kommuner och landsting kring prioritering av de grupper med komplexa och sammansatta vårdbehov för vilka dessa har ett gemensamt ansvar. Snarare tycks dessa grupper ha sämre tillgång till vård och omsorg än vad andra delar av befolkningen har. Kommunerna står fortfarande ganska oförberedda att ta itu med de krav på öppna prioriteringar som riksdagens beslut om prioriteringar utgår ifrån. De skulle behöva ta ett antal strategiska steg för att komma igång med att utveckla beslutsunderlag och prioriteringsprocesser liknande dem som nu är under utveckling på sina håll inom landstingens hälso- och sjukvård. Arbete t borde inriktas på att utveckla både de teoretiska och de praktiska delarna av hur prioriteringar ska göras inom den kommunala vården och omsorgen och i samverkan med landstingens vård och omsorg. Rapporten pekar ut några av de mått och steg som kommunerna skulle kunna ta för att öppna upp för en process som på sikt kan leda till mer öppna och accepterade prioriteringar inom sin vård- och omsorgsverksamhet: En mer genomgripande diskussion och framtagning av konkreta exempel skulle behövas om prioriteringsprinciper i kommunernas vård och omsorgsverksamhet liknande det arbete som gjordes av Prioriteringsutredningen inom hälso- och sjukvården. Kommunerna skulle behöva utveckla ett strategiskt tänkande och metoder för öppna prioriteringar inom sitt vård- och omsorgsområde. Kommunerna skulle behöva utveckla ett förtroendefullt samtal kring öppna prioriteringar mellan de berörda – mellan förtroendevalda, medborgare, vårdtagare och vårdverksamma. Kommuner och landsting skulle behöva utveckla principer och former för gemensamma prioriteringar - finansiellt, administrativt och i vårdvardagen.

This report is the first of a two-part report addressing different aspects of the priority setting process. The priority setting process includes standpoints, choices, information acquisition, information interpretation, decisions, and activities to win support for the various steps in this type of process. Setting priorities for collective resources requires conscious choices between different options, it takes place at different levels in a society, and it involves different types of actors (politicians, administrators, health care personnel, patients, and the public). This report presents several broad strategies from the body of international literature on priority setting in health care. The muddling through elegantly strategy dissociates itself from general rules or formulas for allocating resources in health care since these tend to make the process static. Rather, health care personnel should have substantial freedom to make decisions about the distribution of resources. The public has limited insight into the priority setting process, but is given the opportunity to judge the results. In the strategy for rational decision making, the acquisition of information is a key activity – usually the most important. Only the best available information, preferably acquired through scientific methods, should serve as a foundation for making decisions. Decision makers at different levels are expected to act rationally, i.e. guided by the available information they seek the optimum solution without allowing themselves to be influenced by extraneous factors. The strategy for pluralistic bargaining implies that priority setting involves the ability to make socially acceptable decisions, and that this bargaining process must be repeated again and again. According to this strategy, we reach the best possible solution to the prioritisation problem through transparency, participation of many different parties in the process, the ability to consider and analyse opposing arguments, and finally viewing the decision as being “reasonable”. The community approach strategy assumes that strain on society will increase to gigantic proportions if we attempt to finance all potential medical interventions. There is a risk that along the way we will stray from the essential values of what constitutes a “humane society” and a “good life”. A broad discussion should be initiated in the community to deal with the “impossible” value systems that lead in the wrong direction. The public should participate in this discussion, whereupon politicians and administrators need to develop “categorical standards” that are applied by health care personnel. The model of health care requirements combines elements of the rational and the pluralistic strategies. It includes the clarification of goals and principles, the utilisation of good information, and the understanding that prioritisation must be a continuous process at different levels that also considers the viewpoints of lay persons (consultation of patients and the public). Explicit and implicit decision making refers to the situation where elected officials are forced to explicitly indicate what should be financed while implementation of decisions at other levels involves an implicit process of prioritisation (not so much a conscious choice as a compelling condition). The transparency at one level serves as “protection” for the concealed process that must be carried out at other levels. If we focus solely on the transparency issue, the strategies themselves do not appear to differ substantially, except on a few points. However, such a conclusion would be entirely erroneous – substantial differences begin to appear as we carefully scrutinise the various strategies. This review suggests that we are not dealing with a single priority setting process, but rather with two processes – one concerning internal legitimacy and another concerning external legitimacy. Only when we make this sharp distinction does the content of the different strategies become truly apparent. The process of internal legitimacy is characterised by the ability to identify a knowledge base (scientific) and arguments for establishing priorities based on that knowledge. This is the only way that knowledge-based organisations like health services can begin to gain trust for the priorities. The model of health care requirements describes a reasonable model for establishing internal legitimacy in a priority setting process. Pluralistic bargaining, the community approach, and muddling through elegantly are priority setting processes concerned with improving the conditions for external legitimacy. However, they present two fundamentally different perspectives: to prospectively (ex ante) build confidence through guiding principles and a transparent and pluralistic decision making process, or to retrospectively (ex post) provide an opportunity to review and revise the results. Of the strategies reviewed, two emerge as being more attractive in regard to developing a priority setting process for health services in Sweden. These are the model of health care requirements to assure internal legitimacy and pluralistic bargaining to enhance the conditions for external legitimacy. This report is a translation from the Swedish report Prioriteringsprocessen Del I: Övergripande strategier with the same serial number 2003:3.

Denna rapport utgör första delen av två rapporter som behandlar olika aspekter av prioriteringsprocessen. Prioriteringsprocessen innefattar ställningstaganden, val, inhämtande av information, tolkning av information, beslut och aktiviteter för att vinna stöd för de olika momenten i en sådan process. Prioritering av kollektiva resurser medför medvetna val mellan alternativ och försiggår på olika nivåer i ett samhälle, med olika typer av aktörer inblandade (politiker, tjänstemän, vårdpersonal, patienter, medborgare). I rapporten behandlas ett antal övergripande ”strategier” för prioritering av hälso- och sjukvård som harhämtats från den internationella litteraturen. Strategin ”Att fyndigt hanka sig fram” (eng. muddling through elegantly) tar avstånd från generella regler eller ”formler” för fördelning av resurser till vården, eftersom de tenderar att göra verksamheten statisk. Istället bör personalen i vården åtnjuta en betydande frihet att besluta om resursernas fördelning. Allmänheten har begränsad insyn i prioriteringsprocessen, men ges möjlighet att bedöma resultatet. Inom strategin för ”Rationellt beslutsfattande” (eng. rational decision-making) är inhämtandet av information en central aktivitet – vanligtvis den viktigaste. Aktuell information av bästa slag, helst framtagen genom vetenskaplig metod, ska ligga till grund för ställningstaganden – inget annat. Beslutsfattare på olika nivåer förväntas kunna handla rationellt, d.v.s. de ska med ledning av tillgänglig information söka efter den optimala lösningen utan att låta sig påverkas av ovidkommande faktorer. Strategin för ”Pluralistisk förhandling” (eng. pluralistic bargaining) menar att prioritering handlar om förmågan att ta fram socialt acceptabla beslut; och att en sådan process måste upprepas gång efter gång. Öppenhet, deltagande av många olika parter i processen, förmågan att ställa olika argument mot varandra och att analysera dessa, och slutligen att få besluten att framstå som ”rimliga”; det är den bästa möjliga lösningen på prioriteringsproblematiken. Strategin ”Samhällsdiskussion om värdegrund” (eng. the community approach) utgår från antagandet att påfrestningarna i samhället kommer att växa till gigantiska proportioner om vi söker finansiera alla potentiella medicinska insatser. Risken är att vi på vägen tappar bort väsentliga värden i synen på vad som är ett ”humant samhälle” och ett ”gott liv”. En bred diskussion i samhället bör initieras för att vi ska kunna angripa den ”omöjliga” värdegrund som driver utvecklingen i fel riktning. Allmänheten ska delta i detta ”samtal” varefter politiker och administratörer tar fram ”kategoribaserade riktlinjer” som tillämpas av vårdpersonalen. ”Kombinerat beslutsfattande” (eng. the model of health care requirements) är en kombination av inslag från en rationell respektive en pluralistisk strategi. Dels tydliga mål och principer, nyttjandet av god information och dels insikten om att prioriteringar måste ske fortlöpande på olika nivåer och med hänsyn tagen till lekmannasynpunkter (konsultation av patienter och allmänhet). ”Nivåanpassat beslutsfattande” (eng. explicit and implicit decision making) utgår från en situation där politiker tvingas vara tydliga i frågor om vad som ska finansieras medan verkställandet av beslut på andra nivåer innebär en ”dold” process för prioritering ( inte ett positivt val, utan som en tvingande omständighet). Den öppenhet som tillämpas på en nivå fungerar som ”skydd” för den dolda process som måste genomföras på andra nivåer. Om vi enbart fokuserar på frågan om öppenhet kan det förefalla som om de aktuella strategierna egentligen inte skiljer sig åt nämnvärt, mer än på några punkter. En sådan slutsats är emellertid helt felaktig; betydande skillnader framträder om man mera i detalj skärskådar respektive strategi. Genomgången pekar i riktning mot att vi inte har att göra med en prioriteringsprocess utan istället med två processer – en avseende intern legitimitet och en avseende extern legitimitet. Det är först när vi gör denna ”boskillnad” som innehållet i de olika strategierna blir riktigt begripligt. Processen för intern legitimitet kännetecknas av förmågan att hitta en kunskapsbas (vetenskaplig) och argument för att bygga prioriteringar på sådan kunskap. Det är den enda vägen som en kunskapsorganisation likt hälso- och sjukvården kan anträda för att säkerställa förtroendet för prioriteringar. ”Kombinationsstrategin” beskriver en rimlig modell för att säkerställa intern legitimitet i en prioriteringsprocess. Vad som behandlas av strategin för ”pluralistisk förhandling”, ”samhällsdiskussion om värdegrund” respektive ”att fyndigt hanka sig fram” är en prioriteringsprocess för att förbättra förutsättningarna för extern legitimitet. De visar emellertid på två fundamentalt olika sätt: att i förväg (ex ante) bygga under förtroendet genom vägledande principer respektive en öppen och pluralistisk beslutsprocess eller att i efterskott (ex post) ge utrymme för granskning och korrigering av utfallet. Av de granskade strategierna är det två som framstår som mer attraktiva när det gäller ambitionen att i Sverige utveckla en prioriteringsprocess för hälso- och sjukvård. Det är dels ”kombinationsstrategin” för att säkra intern legitimitet och en strategi för ”pluralistisk förhandling” för att öka förutsättningar för extern legitimitet.

Syftet med föreliggande studie har varit att studera om, och i så fall på vilket sätt Prioriteringsutredningens etiska riktlinjer har tillämpats i praktiken vid besparingar inom ett sjukhus. Studien utgörs av en fallstudie av en beslutsprocess år 1996 vid Akademiska sjukhuset i Uppsala läns landsting, där sjukhuset var ålagt ett besparingskrav från landstingets sida. Det empiriska material, som studien baseras på, består av den skriftliga dokumentation som föreligger från beslutsprocessens olika aktörer. De aktörer som deltagit i beslutsprocessen är sjukhusdirektören samt representanter för den medicinska professionen och landstingspolitiker på olika nivåer. De som jag ser som huvudaktörerna är, förutom sjukhusdirektören, en medicinskt-etiska arbetsgrupp tillsatt av sjukhusdirektören samt landstingets tre hälso- och sjukvårdsnämnder bestående av politiker. I samband med studien har jag kunnat konstatera att även om de olika aktörskategoriernas argumentering kan karakteriseras om rationell utifrån deras respektive mål och intentioner, har inte själva beslutsprocessen skett i enlighet ned den normativt rationalistiska beslutsmodell, som förutsätts inom traditionell organisationsteori. När det gäller frågan om i vilken mån Prioriteringsutredningens etiska riktlinjer har beaktats under själva beslutsprocessen, föreligger en viss skillnad mellan den argumentering, som förts i fråga om förslag till besparingar, och själva beslutet. Vid en jämförelse av politikerna i hälso- och sjukvårdsnämnderna och ledamöterna i den medicinskt-etiska arbetsgruppen framkommer, att i de besparingsförslag, som härrör från den medicinska professionen, har de etiska riktlinjerna beaktats. Jag har dock tolkat den medicinska professionens argumentation som relativt schablonmässig. Hälso- och sjukvårdsnämnderna har däremot i sitt gemensamma yttrande över huvudtaget inte nämnt Prioriteringsutredningen och dess riktlinjer. Hälso- och sjukvårdsnämnderna har främst argumenterat utifrån målet att uppnå en ”ekonomi i balans”, medan den medicinskt-etiska arbetsgruppen har utgått från ”patientens behov” och ”de medicinskt-etiska konsekvenserna” för patienterna. Min tolkning är att de båda aktörskategorierna har argumenterat utifrån olika normativa rationaliteter, genom att de har utgått från olika kulturella och normativa föreställningar och värderingar. De har därvid använt den argumentering som är accepterad inom respektive kultur, vilket ger ökad legitimitet till de föreslagna besparingarna inom den egna gruppen. Även om deras respektive argumentering kan fungera inkluderande i förhållande till den egna gruppen, kan den samtidigt fungera avskiljande och gränssättande gentemot den andra. Det slutliga beslutet om de faktiska besparingarna utgör i huvudsak en kompromiss mellan hälso- och sjukvårdsnämndernas kraftigare besparingskrav med sänkt omvårdnad och den medicinskt-etiska arbetsgruppens beaktande av konsekvenserna för patienterna. Eftersom beslutsprocessen varit interaktiv till sin karaktär, har jag tolkat kompromissen och överbryggandet av den gränssättande retoriken som ett resultat av både strategiskt och kommunikativt handlande från sjukhusdirektörens sida, d.v.s. ett handlande som är både framgångsorienterat och inriktat på inbördes förståelse. Frågan om i vilken mån Prioriteringsutredningens riktlinjer har inverkat på det faktiska beslutet är dock inte så lätt att besvara, eftersom även generella medicinskt-etiska principer har inverkat, och genom att det inte är möjligt att särskilja betydelsen av dessa generellt formulerade medicinskt-etiska principer i relation till Prioriteringsutredningens riktlinjer. En förklaring till detta kan också vara att de fastställda prioriteringsgrupperna kanske inte är helt praktiskt ”översättbara” till olika verksamheter inom ett sjukhus på den politiskt-administrativa nivån på det sätt som var tänkt.

En medborgardialog är under utvecklande i Landstinget i Östergötland. Senaste årens demokratiutveckling, en förändrad politisk organisation samt behovet av öppna prioriteringar anses vara några av orsaker till detta. Den enskilde landstingspolitikern har också genom medicinskt programarbete byggt upp en tillit till att dialogen med medborgaren fungerar. En politisk arbetsgrupp arbetar nu med ett flerårigt utvecklingsprojekt kring medborgardialog i Östergötland. Syftet med projektet är inte primärt att diskutera en särskild fråga med medborgarna utan att testa vilka arenor som politiker kan använda i en dialog med medborgaren. Arbetet har så här långt bestått av en planeringsfas där politikerna arbetat med målformuleringsarbete för arbetsgruppens arbete, kunskapsuppbyggnad samt framtagande av testarenor och den politiska frågan kring läkemedel som ska prövas på olika arenor. Mycken kunskap är vunnen i arbetsgruppen så här långt. Politikerna har bl.a. i mindre samtalsgrupper diskuterat med ett 60-tal östgötar om hur en medborgardialog skulle kunna utformas. Ur samtalen har framkommit att medborgarna anser det viktigt att känna sig berörd, insatt och kunnig i det som ska diskuteras samt att förstå dialogens syfte. Ämnet ska ta sin utgångspunkt i det konkreta och beröra sådant som har att göra med etiska frågor, prioriteringar och sjukvårdens förutsättningar. Formerna för ett samtal kan variera alltifrån det oplanerade, spontana samtalet till det möte där medborgarna bereds möjlighet att grundligt sätta sig in i en fråga. Önskemålen har också en spännvidd från det mer personliga mötet i en mindre grupp till en dialog via Internet i form av enkäter. Det som framkommit i samtalen med medborgarna har verifierats genom den enkätundersökning som genomfördes med 900 östgötar via Internet. PrioriteringsCentrum har i uppdrag att följa och dokumentera detta utvecklingsarbete. Syftet är att sprida erfarenheter om sådant som har att göra med praktiskt prioriteringsarbete där en dialog med medborgarna utgör en viktig del. Av de erfarenheter som hittills vunnits skulle jag vilja lyfta följande punkter som kan antas ha betydelse för landsting och kommuner med intresse för att utveckla en medborgardialog; För att skapa bärkraft i ett utvecklingsarbete kring medborgardialog behöver det finnas en gemensam bild i hela den politiska organisationen av behovet av ett samtal med medborgarna. Det måste dessutom finnas ett stöd från tjänstemännen i organisationen, inte bara av eldsjälar utan genom att flera personer med intresse och kunskap om vad en medborgardialog kan innebära involveras i arbetet. Den politiska viljan med medborgardialogen behöver tydliggöras för att syftet också ska bli tydligt för de medborgare som berörs. Gäller det att öka delaktigheten hos medborgarna, skapa bredare beslutsunderlag, skapa legitimitet för prioriteringsbeslut eller finns det andra syften? Frågor om politikerns roll och förhållningssätt i dialogen med medborgarna behöver också klargöras. Ska han eller hon inta en lyssnande, informerande och/eller argumenterande roll? Resultatet av medborgardialogen dvs. de värderingar som medborgarna för fram i olika frågor måste finna sina vägar in i den politiska beslutsprocessen. Om inte detta sker finns en risk att legitimiteten för dialogen i medborgarnas ögon går förlorad. Implementeringsfrågor är därför viktiga att hantera i den politiska organisationen. All utveckling kräver tid. Detta gäller också för nya arbetssätt för landstingspolitiker. Att avsätta tid för reflektion, att avgöra vilka skeden detta är av särskild vikt men också avgöra vad som är rimlig tid för den uppgift man har syns som viktiga delar för att utveckla den politiska prioriteringsprocessen på ett genomtänkt sätt. Ett systematiskt arbetssätt men som också tillåter ett lärande under arbetets gång verkar vara ett framgångsrikt angreppssätt. Här ingår målformulering, analys och syntes av vunna erfarenheter samt utvärdering är viktiga utvecklingssteg. En förändrad politikerroll skapar ett behov av ett förändrat stöd till politikerna. I och med att politikernas arbetssätt blir mer processinriktat ökar behovet av stöd kring sådana arbetsmetoder. Medborgardialogen kan också innebära ett behov av stöd och vägledning i hur samtal kring svåra frågor kan föras med medborgarna. Att arbeta fram de frågor som ska diskuteras med medborgarna är en grannlaga uppgift. Det finns olika perspektiv på alla frågor. Om en organisation har modet att ta hjälp av många olika kunskapsföreträdare i ett sådant arbete ökar troligen möjligheten att skapa en bra utgångspunkt för samtalet med medborgarna, även om vägen dit blir lite längre. Utvärdering är som sagt en viktig del i ett utvecklingsarbete. I nästa rapport kommer de arenor som nu prövas i Östergötland att beskrivas och utvärderas.